Var var du när?.... Del 3
Ett galet matchslut, ett fantastiskt supporterögonblick, och en aldrig tidigare skådad intervjuinsats. Här är tre nya " Var var du när"-ögonblick...
Terrys klack mot Everton 2016
Vi sätter scenen: En fullständigt miserabel säsong, Mourinho har, till mångas - inklusive undertecknads - enorma sorg och ilska fått lämna, och Hiddink har kommit in, igen, uppräddningskingen redo att göra i alla fall något av de sista fyra månaderna.
Eller något.
Matchen mot Everton utspelade sig på Stamford Bridge i januari, och än hade många inte återhämtat sig från den fruktansvärt dåliga första halvan av säsongen; man levde kvar i villfarelsen att vi var ett topplag, att de senaste fyra månaderna bara var en del av ett genomarbetat skämt. Drömmen om en mirakulös upphämtning och CL-fotboll året efter var inte död, men något behövde hända, ganska direkt.
Men de kungsblå var fullkomligt urusla, och under en femminutersperiod i början av andra halvlek gjorde Everton både ett och två-noll. I en parodisk scen, en scen jag aldrig kommer glömma, som var högst indikativ av hela den säsongens försök och vedermödor, tog Pedro emot bollen på mittplan, dribblade, tog sig förbi en gubbe, sedan en till, men på något sätt rörde han sig hela tiden bara närmre och närmre vårt eget försvar, vårt eget mål. Till slut hade han trasslat in sig så mycket att han hamnade ensam vid vår egen hörnflagga, och Evertonspelarna var där och lyckades tvinga fram en hörna. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket.
MEN, ändå till VISS del nytändna av att Mourinho lämnat och Hiddink kommit in, lyckades de Kungsblå höja sig och, inom två intensiva minuter, komma tillbaka in i matchen.
Jag var 16 vid det här tillfället, en ålder där man både är högst mottaglig för kraftiga känslor kring sitt lag, och på ett tonårsrevolterande sätt har en obryddhet kring världen runt om sig. Så när Oscar i den 90 minuten stod och sov ute vid hörnflaggan, lät Gerard Deulofeu stå och måtta sitt inlägg, och det flög förbi hela försvarslinjen - som för övrigt, likt så ofta den säsongen, också stod och sov - och Ramiro Funes Mori petade in bollen på bortre stolpen, kan ni förstå att jag tappade det. Fullkomligt mörker.
Hade det som sedan skedde inte skett hade den här matchen troligtvis vara bortglömd, gömts bland minnen av andra mörka, pissiga förluster. Nu kommer jag aldrig glömma den.
I den 98 minuten(och kom ihåg, 2016 var det väldigt ovanligt att en match bjöd på så lång tilläggstid) slogs en frispark från precis innanför Evertons planhalva, hela Chelsealaget var framme, och bollen nickades ut, men bara till Ivanovic som nickade tillbaka den igen, och den nådde John Terry som, ståendes säkert en halvmeters offside, klackade bollen via Tim Howards ben, in i mål. Poänget skulle inte komma att betyda så mycket, egentligen ingenting vid säsongens slut, men när hela arenan tappade det och Terry sprang och kramade om fansen kändes det som att inget annat spelade någon roll. Efteråt ville jag boka första bästa tid för svettbehandling.
Mourinhos " I have nothing to say" 2015
Kanske är det självspäkning, men vi ska stanna kvar vid säsongen 15/16 ett tag. Det är väl inte konstigt, det var en på många sätt högst speciell säsong, som gav upphov till många speciella reaktioner. Men ingen så konstig som denna.
Visst har Mourinho alltid varit en speciell karaktär, och gjort sig känd för speciellt uttalande efter speciellt uttalande till media. Det är lätt att tänka att den samlade journalistkåren fullkomligt ÄLSKADE att intervjua honom, skakade av pirrighet inför varje gång, djupt medvetna om att de skulle kamma hem journalistiskt guld.
Men aldrig har jag sett en tränare bete sig så märkligt som den här gången. Chelsea hade precis förlorat 1-3 hemma mot Liverpool, och Mourinho kollade kallt, tomt, avstängt på journalisten Des Kelly i pressbåset, och upprepade en fras som ett mantra: " I have nothing to say". Fråga på fråga besvarade han på samma sätt; det påminde om ett polisförhör i tv där den misstänkte bara upprepar "No comment", och jag tänkte att så kan man väl inte göra, han måste ju säga någonting, varför står han ens där om han bara ska vara tyst?
Till slut fick Des Kelly något ur honom, när han frågade Mourinho ifall han var orolig över sin framtid. Mourinho svarade torrt: "No."
Vi vet alla vad som hände sedan.
Lampards bortavinst mot Spurs 2019
Vi ska sluta på ett glatt minne. Jag minns hur miserabel Sarri-säsongen 18/19 på många sätt kändes, hur fjärmad från klubben och tränaren jag kände mig som supporter, och minns på samma sätt euforin när Frank Lampard, min och mångas största hjälte, annonserades som tränare.
Den hösten gick ju som den gick, vissa resultat gick med oss, andra mot oss. Men när vi precis innan jul åkte till Tottenham och slog dem med 2-0 efter dubbla mål från Willian var euforin total. Jag har upplevt större vinster och sjukare ögonblick, men jag tror aldrig jag har känt mig så nära en tränare eller ett lag, så fullkomligt centrerad i mitt supporterskap, som när Lampard, tillsammans med sitt lag fullt av spelare från den egna akademin, mötte bortafansen och inte ville sluta fira.
