Varför Félix visar att Chelseas beslutfattare inte har lärt sig ett dyft
Det hette process, långsiktighet och progressiv ombyggnad. Sen kom formsvackan, skadorna och läktarropen efter Tuchel samt Abramovitj, och så var allting tillbaka på ruta ett.
Under eftermiddagen briserade samstämmiga uppgifter från bland annat The Athletics David Ornstein om hur Chelsea och Atlético Madrid har en muntlig överenskommelse om ett sex månaders lån utan köpoption av den portugisiske 23-åringen João Félix.
Inget kontrakt har skrivits, men summan beräknas landa på ca 11 miljoner euro, med ett lönepaket som förväntas ta totalsumman närmare 17 miljoner. Fabrizio Romano uppgav senare att klubbarna nu färdigställer de sista detaljerna då Chelsea vill ro i land värvningen fort, gärna innan slutet av veckan. En köpoption ska aldrig ha diskuterats.
Felix värvades från Benfica sommaren 2019 som ett av Europas största löften, men har sedan dess inte lyckats uppnå sin potential i ett alltjämt försvarsinriktat Cholo Simeone-styrt Atlético. Han har haft svårt att få en tydlig i roll i den spanska huvustaden, utan har skiftats runt i fronttrion och i mittfältsroller utan övertygande resultat, även om han stundtals visat sin briljans. Félix ser sig själv som en målgörande tia - i samma stuk som sin barndomsidol Kaká - men hittills har det blivit skralt av den varan, med fem mål och tre assist på tjugo framträdanden denna säsong.
På sin dag råder det inget tvivel om att det är en unik talang, med sitt driv med boll, sin första touch, sin sistapassning och sin avslutarinstinkt. Men om man nu ska få åtnjuta dessa kvalitteter, lär det inte då ta mer än fyra månader för någon som inte har lyckats blomma ut i Atlético på tre säsonger?
Faktum är att Chelsea kan vara den värsta platsen på jorden att komma till för en ung offensiv spelare med sviktande självförtroende och ojämn form. Det är en klubb med en kultur av kortsiktighet från botten till toppen som inte ser ut att suddas ut, vars beslutfattare och supportrar i mångt och mycket förbiser strukturella problem för att istället söka nya offensiva värvningar. Vi har med slående tydliga bevis - se Pulisic, Aubameyang, Sterling, Werner etc. - sett hur det inte fungerar att köpa nya anfallare för att lösa Chelseas offensiv, det är som att kasta pengar på en brand.
Att tro att en spelare utan definierad position i Chelseas lagbygge, som har haft svårt i Atlético med negativ spelidé och liknande kreativitetsproblem som hos Chelsea, utan fysiska förutsättningar för att snabbt anpassa sig till PL, skulle vända vår säsong, låter oerhört naivt. Dessutom är frågan vad det finns att vända. Visst är det en åttondelsfinal i Champions League mot Dortmund som ska spelas och som inte är omöjlig att ta sig förbi, men därefter lär det bli tufft. Diverse statistiska modeller och bookmakers ger Chelsea en mindre än tio procents chans att nå topp fyra. Man ska aldrig säga aldrig, men risken är påtaglig att Chelsea skjuter sig duktigt i foten både sportsligt och ekonomiskt på lång sikt genom att i desperation försöker rädda upp säsongen.
För allt prat om långsiktighet från Boehly och hans underhuggare verkar de till viss del fast i samma opportunistiska modus operandi som genomsyrade Abramovitj sejour. Den enda frågan som kvarstår är vad som är sämst; Chelseas värvnings-”strategi” eller João Felixs karriärrådgivare?.
