Lagbanner
Zignerat Zetterström: Di Matteos uppgång och fall

Zignerat Zetterström: Di Matteos uppgång och fall

För fyra år sedan var han klubblegendaren och frälsaren som ledde Chelsea till en första Champions League-titel. Nu är han sparkad av Englands kanske största krisklubb. Vad hände egentligen med Roberto di Matteo?

När André Villas-Boas kom in i Stamford Bridges katakomber spirade framtidstron hos Chelsea - fjolårssäsongen var en stor besvikelse med floppvärvningen Fernando Torres som symptomatisk felprioritering. 2011 skulle klubben ta sig tillbaka till Europatoppen med hjälp av fotbollsvärldens hetaste tränartalang, ”den nye Mourinho” som hade uträttat stordåd i FC Porto med spelare äldre än honom själv.

Vi vet alla hur det gick. Villas-Boas misslyckades kapitalt i Chelsea, bland annat efter att ha påbörjat maktkamper med flera av klubbens trotjänare. I mars 2012, efter bara nio månader i London, fick han sparken. Tränaruppdraget övertogs tills vidare av hans assisterande tränare Roberto di Matteo. Ett oprövat kort på den nivån, absolut. Men hela hans liv hade på sätt och vis lett fram till den där stunden. 

Roberto di Matteo föddes 1970 i schweiziska Schauffhausen av italienska föräldrar. Även om han kom att representera Italien i landslagssammanhang framöver skedde di Matteos fotbollsfostran i födelselandet Schweiz. Snabbt gjorde talangen sig ett namn i lokala FC Schauffhausen, och som 18-åring blev han uppflyttad till A-laget som huserade i andradivisionen. Hans dåvarande tränare Rolf Fringer vittnar senare om en redan då taktiskt begåvad adept: ”Redan vid 20 års ålder pratade han om system och taktik”, säger Fringer. ”Och med sin teknik och överlägsna fotbollshjärna, var han redan då en framtida stjärna. Han blev tidigt min högra hand på planen.” Även hans tidigare lagkamrat, en viss Joachim Löw, stärker tesen om di Matteo som ett framtida tränarämne: ”Robi var en spelare som, redan då, tänkte väldigt mycket på taktik”, säger den framtida tyske förbundskaptenen. ”Han var självlärd, han fortsatte att lära sig mycket och har alltid varit en defensiv strateg.”

Spelarkarriären i Schweiz gick spikrakt framåt och efter att ha avverkat sejourer i Zürich och Aarau var di Matteo mogen för större uppgifter. Han gick till Lazio, och efter tre säsonger i Italien kom anbudet från Chelsea och dåvarande managern Ruud Gullit. Mittfältaren, som spelat EM i England under sommaren för Italien, blev kvar på de brittiska öarna.



Roberto di Matteo och Chelsea var en perfect match från dag ett. Med matchens enda mål sänkte han Middlesbrough i hemmadebuten 21 augusti 1996. Det kom att bli starten på en tre säsonger lång framgångssaga i den blåa tröjan för italienaren. Di Matteo blev under sitt första år i Chelsea snabbt en tongivande kugge i laget, och stod för nio mål varav sju i Premier League. Klubben slutade sexa i ligan, bästa placeringen sedan 1989/90. Och säsongen kröntes på bästa sätt när di Matteo inledde målskyttet efter 42 sekunder i FA-cupfinalen då Middlesbrough besegrades med 2-0. 

Chelsea, som under den här perioden inte var ett speciellt självskrivet kort bland Premier Leagues största drakar, slutade trea året därpå. I ligacupen blev det guld efter att di Matteo återigen sänkt Middlesbrough, och i maj vann Chelsea Cupvinnarcupen efter en klassisk final mot Stuttgart på Råsunda. Än mer odödlig blir di Matteo hos Chelseafansen när han avgör den sista FA-cupfinalen någonsin på gamla Wembley år 2000, varpå han sa till media:
Det är syn att de river det gamla stället då det har varit en väldigt lyckosam plats för mig.”
Det nya stället skulle även det komma att bli rätt lyckosamt för italienaren.

Den efterföljande Community Shield-segern i augusti 2000 blev Roberto di Matteos sista avtryck i Chelsea som spelare. Formellt sett tillhörde han visserligen klubben fram till att karriären avslutades i februari 2002, då han efter 18 månaders rehab förgäves försökt ta sig tillbaka efter en svår skada han ådragit sig i ett Uefacup-möte med St. Gallen. Men di Matteo skulle komma att återvända till Stamford Bridge, kanske snabbare än någon kunnat ana.

2008 presenterade nybyggargänget MK Dons Roberto di Matteo som ny tränare, efter att företrädaren Paul Ince lockats till Blackburn. Italienaren var helt oprövad på tränarbänken, men med Rolf Fringers och Joachim Löws ord i åtanke kan man säga att han trots sin orutin var mogen för uppgiften. Med hjälp av en annan hjälte från FA-cupfinalen 1997, Eddie Newton, lotsade han MK Dons till en tredjeplats i League One. Man föll dock snöpligt i playoff till Championship, men Chelseaikonens arbete hade dragit till sig uppmärksamhet. Nästan precis ett år efter att di Matteo offentliggjorts av MK Dons blev han klar som ny tränare för West Bromwich, nyligen nedflyttade från Premier League. 

Di Matteo guidade snabbt tillbaka West Bromwich till högstadivisionen. Återkomsten till Premier League började mycket bra, och den unge tränaren tilldelades utmärkelsen månadens tränare i september 2010. Men nykomlingen som inlett starkt tappade farten efterhand. Efter endast en vinst på tio matcher fick di Matteo känna på toppfotbollens begränsade tålamod och sparkades från West Bromwich. En lovande tränarkarriär stötte på sin första ordentliga motgång. 

Ett år senare, i en annan stad, hamnade så di Matteo återigen i händelsernas centrum. André Villas-Boas dysfunktionella ledarskap höll på att köra Chelsea i botten och behandlingen av Frank Lampard och John Terry fick mer än fotbollsnostalgiker att gå i taket. Di Matteo, i egenskap av Villas-Boas assisterande utsågs till interimtränare säsongen ut. Det var en smart lösning som Roman Abramovich var väl förtrogen med. 

Ingen kunde förvänta sig att klubblegendaren skulle bli en lika stor succé utanför planen som på den. Men Roberto di Matteo gjorde det Roberto di Matteo gjorde bäst. Han visade att han är de stora matchernas man. Cupfinaler är lite hans cup of tea. Ligahaveriet säsongen 2011-12 gick inte att rädda, Chelsea slutade sexa vilket var den sämsta placeringen på tio år. Men i andra turneringar tog han tillbaka klubben de döda. Trots att man flera gånger var utdömda i Champions League-slutspelet - mot Napoli, Benfica och Barcelona - lyckades hans mannar gång på gång resa sig och tråckla sig vidare. 



FA-cuppokalen återvände till Stamford Bridge efter en 2-1-seger mot Liverpool på nya Wembley. Och två veckor senare kom titeln som främst förknippas med Roberto di Matteos tränareftermäle - bragden på Allianz Arena när ett Chelsea med Bertrand, Malouda och Kalou besegrade det favorittippade hemmalaget, odödliga Bayern München. Champions League hade skådat sin kanske största skräll i historien. Äntligen fick Roman Abramovich sin efterlängtade Europacuppokal, efter att han med ljus och lykta sökt efter den rätta tränaren att leda honom dit blev det en tillfällig lösning som rodde hem guldet. 

Många Chelseafans har fortfarande svårt att släppa hur guldtränaren och klubbikonen därefter behandlades av ägaren. Storyn är väldokumenterad - hur di Matteos Europamästare startade säsongen 2012/13 knackigt och italienaren i november fick sparken. Till råga på allt ersattes han av Rafael Benitez, det sämsta tänkbara valet när William Gallas inte var aktuell. ”There’s only one di Matteo” ekade länge på Stamford Bridges läktare och varje sextonde minut växlade hyllningssånger med klappkörer - en hommage till den sparkade ikonen som bar nummer 16 under sin tid som spelare. 

Di Matteo väntade ut erbjudandena och höll sig borta från tränargärningen under nästan två års tid. Bland annat tackade han nej till ett erbjudande från Paris Saint-Germain 2013. Men i oktober 2014 när tyska storklubben Schalke 04 hörde av sig hoppade italienaren tillbaka in i hetluften. Schalke sladdade i Bundesliga och hade precis sparkat sin tränare Jens Keller. Di Matteo lyfte laget från Gelsenkirchen och nådde Europaspel och en sjätteplats i Bundesliga. I Champions League var tyskarna nära en magisk upphämtning mot Real Madrid, man vann faktiskt på Bernabeu med 4-3. Men efter säsongens slut kom beskedet att di Matteo lämnar sitt uppdrag, skilda åsikter mellan honom och ledningen om hur klubben skulle utvecklas var anledningen.

Det gick åter en säsong utan tränaruppdrag för den gamle guldtränaren. Så kom beskedet i somras att Aston Villa, som slutat toksist i Premier League tillsatt Roberto di Matteo. Klassikerklubben hade föregående säsong haft fyra olika tränare på posten. Nye kinesiske ägaren Tony Xia ville göra Championshipsejouren ettårig. Med sig fick di Matteo sin gamle vapendragare, Chelseabekantingen Steve Clarke. Xia lovade att skjuta till pengar för förstärkningar och media slog stort på ödets ironi-vinkeln att det i Englands näst högsta liga nu huserade två Champions League-vinnande tränare - till råga på allt di Matteo och mannen som efterträdde honom i Chelsea, Rafael Benitez. 



Det kom att bli rätt omfattande förändringar i spelartruppen - in med skadat gods från Premier League kombinerat med lite erfarna Football League-rävar (nye anfallaren Ross McCormacks namn bara skriker Championship) och ut med överbetalda divor som inte gjorde något för att rädda kvar Villa i högstaserien (Joleon Lescott). Men precis som många nedflyttade klubbar snabbt tvingas erfara - steget från Premier League till Championship är inte speciellt lätt att ta. Säsongen inleddes med en förlust mot Sheffield Wednesday. Visst följdes den upp med en klar 3-0-seger hemma mot Rotherham, men faktum är att det är Villas enda seger i ligan i år. Efter ytterligare två förluster och sju oavgjorda väntade nykomlingen Preston i lördags. Förlust med 2-0 borta på Deepdale och Roberto di Matteos öde var återigen beseglat. Två dagar senare meddelade Aston Villa att mannen som ledde Chelsea till en sensationell Champions League-titel får sparken elva matcher in på säsongen. 

Framgång är onekligen en färskvara. För fyra år sedan var Roberto di Matteo klubbikonen som hjälpte Chelsea resa sig från de döda och vinna Champions League. Idag är han sparkad av Englands största krisklubb efter 123 dagar på posten. Vad hade den schweizfödde italienaren kunnat göra annorlunda, var gick det egentligen snett?

Efter att han lämnade Chelsea försvann han från storklubbarnas radar. När han väl tog ett uppdrag, i Schalke 04, var det inte speciellt många som mindes honom. Då var han inte längre speciellt het. Olyckligt nog slutade det inte bra i Tyskland heller. Och efter att ha väntat ytterligare ett år på en ny chans, hoppade han på kamikazeuppdraget som ny tränare för Aston Villa. Vad blir nästa steg på den destruktiva karriärstegen? Palermo? Kanske var Roberto di Matteo inte redo när han väl fick ta över efter Villas-Boas i Chelsea 2012. Självklart är det svårt att säga så med tanke på titelutdelningen, men för hans karriär kan det ha varit förödande. Di Matteo gick från att vara en av Fotbollsenglands hetaste unga tränare till att bli en föredetting. 

Vi har sett många lovande tränarämnen flyga för nära solen (oftast den brittiska) alldeles för snabbt och sedan aldrig återhämta sig. Det är bara en tidsfråga innan David Moyes skjuter sig själv och Sunderland i sank. Brendan Rodgers jagades bort från Liverpool och harvar nu runt i ett Skottland långt ifrån fornstora dagar. Nämnde André Villas-Boas är klubblös efter att ha lämnat Zenit St. Petersburg i våras. 

Roberto di Matteo var en fantastisk spelare, och som tränare kommer han alltid vara ihågkommen för att mirakulöst ha gjort Chelsea till Europamästare. Men på grund av bristande skicklighet, bristande omdöme eller kanske en blandning, blir det nog inte så mycket mer än så av hans karriär på bänken. Å andra sidan vet vi att man aldrig kan räkna bort honom. Det är sen gammalt. 


Källor: chelseafc.com, Daily Mail, givemesport.com, transfermarkt, uefa.com 

 

Gabriel Zetterström gabriel.wzetterstrom@gmail.com@gzetterstroem2016-10-06 12:43:42
Author

Fler artiklar om Chelsea