Zignerat Zetterström: Vinnaren Antonio Conte
Antonio Conte förkroppsligar den italienska fotbollen - passion, taktik och en vinnarinstinkt utöver denna värld. Nu förvandlar han Chelsea till en segermaskin och erövrar England.
Mycket kan sägas om Donald Trump, men konsekvent är han inte. Det finns dock en punkt där han alltid är säker på sin sak - och det är sin vinnarförmåga: ”Hela mitt liv har handlat om att vinna. Jag förlorar inte ofta. Jag förlorar nästan aldrig.” Frågan är hur mycket sanning det ligger i det påståendet, det räcker med en snabb genomgång av den blivande presidentens fastighetsaffärer för att förstå att Donald Trump visst har förlorat genom åren.
Mycket har även sagts om Antonio Conte. En av de vanliga vinklarna i diverse porträtt av italienaren är just vinnarinstinkten, hans omättliga begär till segrar. Vinklarna fungerar för att de stämmer. Hela Antonio Contes liv har handlat om att vinna. Antonio Conte förlorar inte ofta. Antonio Conte förlorar nästan aldrig.
Antonio Conte växte upp i Lecce, en stad på den italienska stövelns klack. Pappa Cosimino hade hyrbilsfirma, mamma Ada var sömmerska. Familjen levde under knappa förhållanden:
”I min familj var pengar inte viktigt - det fanns inte mycket av dem.” har Conte sagt i sin självbiografi. En gång i veckan bytte man kläder: ”Man klädde på sig på måndagen och bar det till söndagen. Jag gick aldrig på bio förutom en gång då jag såg King Kong med min mamma och min moster. Jag åt aldrig pizza. Jag hade aldrig pengar för att gå ut med vänner. Jag önskade ingenting men det var tufft för en 13-14-åring att aldrig ha pengar i fickan.”
Uppväxten till trots, eller kanske just därför, satsade den unge Antonio hårt på skolan. Som elev var han en av de bästa i klassen, och ett positivt föredöme för kamraterna. Men så var han också en otroligt lovande fotbollsspelare. Fotbollen blev en flykt från vardagen med föräldrar som slog honom. Conte har beskrivit det som att han tränade morgon till kväll för att nå sina drömmar. 16 år gammal debuterade mittfältaren för Lecce i Serie A, och blev snabbt ordinarie under tränaren Carlo Mazzone. Året därpå råkade han ut för en allvarlig skenbensfraktur och karriären uppgavs vara i fara. Det stoppade inte Conte, som tog sig tillbaka och fortsatte vara en bärande kraft för hemstadsklubben.
1991 värvades han till Juventus, och resten är historia. Antonio Conte växte ut till en av klubbens mest älskade spelare någonsin, och fick 1996 ta över kaptensbindeln på Delle Alpi, ironiskt nog då Gianluca Vialli flyttade till Stamford Bridge. Conte blev Juventus trogen spelarkarriären ut, och när han 2004 la skorna på hyllan var det med fem ligatitlar och en Champions League-titel i bagaget. I landslaget tog han silver i såväl VM 1994 som EM 2000, men spelade inte någon av förlustfinalerna.
Som spelare idoliserades Conte för sitt slit, sin vinnarinstinkt och passion.
Det förvånade förmodligen ingen att Antonio Conte blev tränare efter spelarkarriären. Men starten blev något trevande och det krävdes några hundår i Arezzo, Atalanta och Bari innan han uppnådde sin första tränarframgång - uppflyttning till Serie A med Siena.
2011 behövde Juventus en nystart. Den gamla damen hade i Calciopolis kölvatten färdats genom helvetets alla eldar innan storklubben stukad och härjad återvände till Serie A 2007. Visst fick man några fina placeringar men två raka sjundeplatser innebar att klubbledningen var tvungna att tänka nytt. Som Luigi Delneris efterträdare valde klubbledningen Antonio Conte. I Italien har man alltid haft en förkärlek för gamla spelarikoner på tränarbänken. Det kan bli platt fall, men det kan också bli succé. Juventus hoppades på, och fick, det senare.
Den fem år långa Milano-hegemonin bröts när Juventus tog sin första titel sedan Calciopoli-skandalen. Antonio Conte gjorde det han gör bäst - vinna. Laget gick 28 matcher utan förlust i en Serie A där toppkonkurrenterna var mycket starkare än de är idag. En pånyttfödd Andrea Pirlo agerade mittfältsmaestro och längst bak byggde Conte upp en ramstark defensiv: framför Gianluigi Buffon opererade Leonardo Bonucci, Giorgio Chiellini och Andrea Barzagli i en solid trebackslinje som bara släppte in 20 mål under hela säsongen.
Den Antonio Conte Juventusfansen älskade som spelare, visade sig vara densamme som tränare. Hårt pådrivande med känslorna utanpå tröjan och en vilja att göra vad som helst för att vinna. När han 2014 tackade för sig gjorde han det med tre ligatitlar på tre år.
Hans tränartid i Juventus kantades dock av de anklagelser mot honom som nådde media sommaren 2012. Conte skulle, under tiden i Siena, struntat i att rapportera om matcher han förstått varit uppgjorda. Han straffades med en fyra månader lång avstängning från fotbollen. Ryktena om ohederlighet har förföljt tränaren sedan dess, men i somras rentvåddes han från brottsmisstankar. Av förklarliga skäl gladde det honom:
”De som stått vid min sida, och de som känner mig bäst, vet hur mycket jag har kämpat med tanken på att mitt namn kan associeras med den skamliga matchfixningsvärlden. Idag kan vi äntligen dra ett streck över den här fula historien.”
Antonio Conte utsågs efter sortin från Juventus till ny italiensk förbundskapten med uppdraget att återupprätta landets heder efter VM-fiaskot i Brasilien. Och trots ett halvbra spelarmaterial sprang man igenom EM-kvalgruppen obesegrade. Trots detta: Italien reste till Frankrike-EM i somras som ett stukat landslag, med ”den sämsta italienska truppen någonsin”.
Älskad av fansen som spelare - och som tränare i Juventus vann han tre ligatitlar på tre år.
13 juni 2016. Sverige har precis med ett nödrop kryssat mot Irland när Italien går ut för att möta ett upphaussat, favorittippat Belgien. Men matchen går inte som väntat. Efter dryga halvtimmen tar Emmanuele Giaccherini emot en perfekt boll från Bonucci för att stänka dit 1-0 bakom Thibaut Courtois i Belgien-målet. På sidlinjen jublar förbundskapten Antonio Conte på sedvanligt manér. Den som dömt ut Italien före mästerskapet hade glömt bort vem som tränade laget. Italien vann inte EM, men ingen kan säga att man inte åkte ut med flaggan i topp. Det blev en kvartsfinalplats efter, utöver den imponerande Belgienvinsten, en urstark insats mot regerande mästarna Spanien i åttondelen. Antonio Conte hade lyckats krama ut maximalt ur en begränsad trupp. De italienska framgångarna var en kollektiv insats om något, ett bevis på att namnen på ryggen inte är någonting jämfört med lagandan och den gemensamma desperata viljan att vinna. Men den taktiska triumfen ska inte heller förringas. Conte förlitade sig på samma taktik som genererat honom så många framgångar i Juventus - trebackslinjen framför Buffon, ett solitt innermittfält och så två kantspelare som springer upp och ner tills fötterna blöder. Det går inte att reducera Conte enbart till en pådrivare och kampledare; han har visat sig vara en taktiker av rang.
Antonio Contes passion och vilja att vinna smittar av sig. Spelarna blir bokstavligt talat tränarens förlängda armar ute på planen. Emmanuele Giaccherini, han som sänkte Belgien, berättade i somras om de inför-matchen-tal spelarna får i uppdrag att hålla:
”Idag höll jag talet till spelarna före matchen, och berättade för dem att vi behövde visa hjärta, eftersom taktik bara kan ta en till en viss gräns.”
Emmanuele Giaccherinis resa blir en skärskådning i vad som gör Antonio Conte till en fantastisk fotbollstränare och inspiratör, en slags Conte 101. Säsongen 2015-16 skickades han till Bologna på lån efter att ha totalfloppat i Sunderland. Väl tillbaka i Italien gjorde Giaccherini i ärlighetens namn inte speciellt mycket väsen av sig. Kritiken lät inte vänta på sig när mittfältaren togs ut i EM-truppen.
Men som vanligt visade sig Conte veta vad han sysslade med. Giaccherini passade perfekt in i taktiken, och fick symbolisera tränarens otroliga förmåga att göra laget bättre än summan av dess delar. Giaccherinis prestationer och statistik talade för sig själv, valet att inte bara ta med honom till Frankrike utan även låta mittfältaren starta, var ett genidrag. Italien vann som bekant inte EM, men det råder inga tvivel om att Antonio Conte åkte hem som en vinnare.
När han så kom till Chelsea matchade hans självförtroende inte klubbens. Chelsea var skakat av den turbulenta och katastrofala fjolårssäsongen och var i skriande behov av en frälsare. Hur skulle Conte kunna ta vidare sin vinnarmentalitet till spelare som det senaste året glömt hur man gör? Chelseas säsongsinledning gick inte som förväntat, kanske var inte heller Antonio Conte rätt man att få ordning på laget. Missnöjet kulminerade i och med den horribla insatsen på Emirates i september (0-3). Chelseatränaren insåg snabbt att något behövde göras. I efterhand har han sagt:
”Jag blev oroad eftersom vi släppte in många mål i varje match och även orsakade många chanser bakåt, och av den anledningen ändrade vi saker och ting.”
Vilka blev då dessa ändringar? Antonio Conte lyckades vända den negativa trenden med taktisk briljans kombinerat med sina unika ledaregenskaper. Han återuppfann sitt vinnande koncept med trebackslinje; gjorde ifrågasatte David Luiz till central ledargestalt, placerade Azpilicueta i en roll han aldrig haft och ingjöt självförtroende hos en formsvag Gary Cahill. Conte, som ursprungligen kört ett 4-2-4-system, var tvungen att tänka om:
”Jag ville starta säsongen med 4-2-4 eftersom vi har starka yttrar och jag gillar att spela med två anfallare nära varandra. Under försäsongen körde vi både 4-2-4 och 3-4-3 då truppen kunde spela med systemen. Jag ändrade till 3-4-3 för att få mer balans defensivt och även i offensiva situationer.”
Diego Costa har exploderat under Conte - anfallaren leder skytteligan på 11 mål.
Spelsystemsbytet har inte bara gett positiva effekter defensivt - Eden Hazard och Diego Costa spelar kanske karriärens hittills bästa fotboll just nu. Sky Sports expert Jamie Redknapp förklarar Hazards formtopp - belgaren blev utsedd till ligans bästa spelare i oktober månad - med det nya systemet:
”När Hazard spelar ute på vänsterkanten blir han beroende av att lagkamraterna ska spela bollen till honom ut på kanten. Det är inte alltid helt lätt för mittfältet att åstadkomma. Om de inte hittar honom, blir det svårt för både spelaren och laget, som är beroende av honom. När Hazard spelar nästan som nummer 10 nu, passar det honom.”
Conte ska också krediteras för att ha sett värdet i spelare som likt han själv är beredda att ge allt för laget. På kanterna placerades Victor Moses och Marcos Alonso. Moses har år efter år snurrat runt i den berömda utlåningskarusellen och med en allt mer utplanande karriär, Alonsos entré kantades av tvivel hos de egna supportrarna. Framförallt Moses har visat sig vara ovärderlig i lagbygget, och nigerianen är utan tvekan tacksam till tränaren för att han äntligen fått chansen i klubben. Framförallt vittnar han om en vilja att offra sig för italienaren:
”Han [Conte] kom in och såg någonting, han visste att han kunde jobba med mig. Under försäsongen kom han till mig och sa att jag skulle stanna den här säsongen, att han inte ville låna ut mig någonstans, att han trodde på mig. Det gav mig en boost, det gav mig självförtroende att faktiskt gå ut där och prestera och jobba hårt - för att också hjälpa honom.”
Victor Moses lyfter även fram Contes kärlek till sporten som en bidragande faktor:
”Han är väldigt passionerad. Givetvis ser alla honom vid sidlinjen. Sättet han reagerar och så, det gillar vi som spelare. Det motiverar oss att faktiskt göra bra ifrån oss och jobba hårt för honom.” Contes vilda firanden har fått Chelseafansen att ta honom till sina hjärtan - och Mourinho att gå i taket:
”Vi lever med känslorna”, sa italienaren efter Manchester United-segern. ”Om vi stänger ute känslorna, så kan vi gå hem, stanna där och byta jobb.”
Chelsea leder Premier League med tre poäng, och har vunnit åtta matcher i rad. Men Antonio Conte är van. Han verkar till och med vinna mot åldrandet - tre hårtransplantationer har stoppat den tilltagande skalligheten.
Tidigt lärde sig Antonio Conte vikten av att ställa krav. Det har präglat hans tränargärning i Siena, Juventus, italienska landslaget och nu i Chelsea. Tidigt lärde sig Antonio Conte också att man måste ge allt för att komma någonstans. Det är en enkel parallell att dra, men en tuff uppväxt kan skapa den drivkraften, det vet alla som har läst Zlatan Ibrahimovics bok. Antonio Conte växte upp med knappa ekonomiska marginaler, stränga föräldrar som slog honom, och ur det föddes den där desperationen att vinna som sedan väglett honom karriären, egentligen själva livet, igenom. När man sedan vinner, varför skulle man inte kunna fira? Stänger man ute känslorna kan man lika gärna byta jobb.
Källor
Aftonbladet, antonioconteofficial.it, Bleacher Report, Daily Star, Sky Sports, The Sun, The Telegraph, Transfermarkt