Vad sysslar McAllister med?
Vad händer med vårt kära Coventry? Är det dags att sparka McAllister? Senaste tidens resultat ger en del frågetecken.
Drygt 10 minuter kvar av kvällens hängmatch mot Rotherham. Coventry är på väg mot ännu ett bottennapp. 0-2 mot ett bottenlag, måhända på bortaplan, men ändå.
Resultatet kommer att innebära säsongens sjätte förlust i ligan. Ingen katastrof i sig. Ipswich på fjärde plats har lika många förluster och Reading på sjätte plats har sju förluster.
Det som gör att Coventry tillhör bottenskiktet, trots detta, är att man kryssade sig igenom hela november och tog sex poäng på sex matcher.
Det är tyvärr för dåligt i ett tre-poängssystem. Vinst och förlust i varannan match hade gett nio poäng.
Man kan leta syndabockar på planen som tränaren Gary McAllister gör, men faktum är att problemet är McAllister själv.
Garys betydelse som spelare för klubben skall på intet sätt förringas. Utan honom och Dion Dublin hade vi legat i Nationwide 1 betydligt tidigare än vad som skedde. Utan 'Macca' i laget i fjol är det mycket som talat för att vi åkte ur även ettan.
Men, den gode McAllister har nu haft en och en halv säsong på sig att skapa ett lag utan att lyckas. Det ser precis likadant ut som det gjort de två tidigare säsongerns som vi legat i dena ligan.
McAllister begår misstag efter misstag, åtminstone i mina ögon.
Redan förra säsongen var det ett sanslöst plottrande med laget. Om jag inte minns fel så var laget uppe i närmare 45 spelare som representerat A-laget på planen när säsongen var slut. Då hade McAllister panikvärvat och paniklånat in spelare som Vincente Engonga, Juan Sara, Christian Yulu, Dean Holdsworth, Jamie McMaster, Ben Williams och Brian Kerr. Spelare som för alltid kommer att dyka upp i varje Coventrysupporters mardrömmar.
Under tiden hade McAllister ratat egna spelare som funnits under en längre tid i klubben som Eustace, Quinn och McSheffrey. Spelare som knappast gjort ett sämre jobb är de inlånade, men som till skillnad från dessa, kanske hade lite känsla för klubben. Spelare från den egna academyn som faktiskt tagit klubben till en final i juniorernas motsvarighet till FA-Cupen.
Mot slutet av förra säsongen så lät McAllister så yxan falla över truppen. Alla utom 5-6 spelare sattes upp till transfer. Bothroyd, Hyldgaard, Montgomery tillhörde 'egna' spelare som fick gå. Klubben stod utan målvakt och in kom den unge Scott Shearer från ett division 3 lag i Skottland. Kontraktslösa spelare kom och gick under sommaren. Julian Joachim och Keith O´Neill förklarades oönskade i truppen. Adebola, Morrell, Barrett, Suffo kom in. Något senare, Steve Staunton.
'Maccas' nya Coventry började ta form. Det började illa i träningsmatcherna, men så slog man nyblivna Premier League-laget Wolves klart i en träningsmatch och man trodde pusselbitarna höll på att falla på plats. Inledningen av ligan såg hyfsad ut. Coventry spelade bra match efter match utan att nå resultat. Målen rasade väl inte in och Macca började tidigt leta nya panikvärvningar till anfallet. Namn som Collymore och Ravanelli nämndes.
Helt plötsligt fanns hypokondrikern och klubbens genom tiderna sämsta värvning Keith O`Neill, med i laget igen. Till synes helt oförklarligt. Ett inhopp och sju minuters spel, skadad och utbytt och sedan var O´Neills saga all i Skyblues.
Scott Shearer var gjuten i mål trots att klubben fått in Pegguy Arphexad, senast i Liverpool och med meriter både från Premier League och UEFA-Cup.
Trots den ena tavlan efter den andra envisades McAllister med att låta Shearer stå. Inte förrän genomklappningen mot Cardiff i mitten av Oktober förstod han att detta var ohållbart. Arphexad kom in och gjorde omedelbart bra ifrån sig. Av de andra nyförvärven hade Patrick Suffo och Andy Morrell gjort bra ifrån sig. Målskyttet har varit Coventrys akilleshäl de senaste säsongerna, men Morrell gjorde sex mål på ungefär lika många matcher och verkade vara den gudagåva vi fans väntat på. Suffo var irrationell, stark, snabb och teknisk och blev snabbt publikfavorit och röstades fram till månadens spelare.
Kronan på verket måste ha varit den Tv-sända matchen mot Derby då Coventry spelade positiv, anfallsglad fotboll och där Patrick Suffo var magnifik... sen kom November.
1-1 borta mot West Ham var ingen katastrof, men det var däremot 0-0 hemma mot Bradford. McAllister, som varit borta under de senaste matcherna på grund av sjukdom i familjen, greps än en gång av panik. Ut åkte Suffo, in kom den tidigare utfrysta Julian Joachim. Ut åkte Morrell och in kom Adebola. Denna hade inte ett rätt och McAllister gick ifrån sitt tvåmanna-anfall och började köra med tre man på topp. Ingen succé här heller och tillbaka till tvåmanna-anfall. Ingen Suffo i startelvan trots att han varit genomgående bästa spelaren i laget under hösten.
Jag har sagt det förr och säger det igen.
Jag är ej utbildad tränare, men drygt 25 års intensivt fotbollstittande har lärt mig att INGET gott kan komma av att hålla på att slänga spelare in och ut ur lag och trupper. Spelarna misster självförtroendet totalt, vågar inte misslyckas och blir ängsliga.
Coventry och McAllister är inne i EXAKT samma onda cirkel som man var i från Januari-April tidigare i år.
Jag är ingen förespråkare av att sparka tränare så fort det går lite sämre. Även här krävs viss kontinuitet, men förutom en hysterisk December-månad 2002, så har McAllisters tid som tränare i Coventry varit ett skämt.
Kanske är det dags att McAllister lämnar skutan medan han fortfarande finns i fansens minnen som en ypperlig spelare i klubben? Kan man inte få till ett lag som klarar av att vinna två matcher på raken på ett helt år är det illa, mycket illa.
Och hur ser Mike McGinnity och resten av styrelsen på det hela? Skrytbygget 'Arena whatever (tidigare Arena 2000)' ligger i startblocket och Coventry har som målsättning, att med den arenan, åter bli ett Premier Leaguelag. Som det ser ut nu är klubben på väg i direkt motsatt riktning.
Och framför allt, hur länge orkar fansen med detta? Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag är ingen så kallad medgångssuppoter. Hade jag varit det hade jag aldrig börjat älska Coventry. Det är och har alltid varit plågsamt att följa detta lag, men allt har sina gränser och mitt egagemang för denna klubben ligger nu smärtsamt nära denna gräns. Det är så in i h-e tråkigt att ALDRIG bli positivt överraskad när det kommer till detta laget. Det händer aldrig att du missar första halvleken, slår på Internetradion eller text-tv och ser Coventry leda med 3-0 eller liknande. Det händer aldrig att du väcks mitt i Lördagseftermiddagsslummern av plinget i rutan som förkunnar att Coventry minsann punkterat matchen genom att göra 4-0 tidigt i andra. Men å andra sidan, en ledning på 4-0 i andra halvlek innebär på inget sätt att Coventry kommer att vinna matchen. Så mycket har jag lärt mig under åren.
Det värsta som kan hända en klubb är att fansen blir likgiltiga. Att fansen slutar bry sig. Sker inget drastiskt snart så kommer detta att ske och då är det fritt fall.
