Sammanfattning av Coventrys säsong
En liten krönika över säsongen som gick.
Säsongen 2003-04 är slut. Äntligen menar en hel del.
Det har varit ännu en tuff säsong för oss som älskar Skyblues även om den på det rent spel- och resultatmässiga varit sig väldigt lik. Det som har skiljt sig har legat på ett annat plan, det vill säga, utanför planen.
Det var ett, till stora delar, helt nytt Coventry som inledde säsongen. Nya var målvakten Scott Shearer, försvaren Michael Briscoe (fick ingen speltid), mittfältarna Michael Doyle, Stephen Warnock (lån från Liverpool), Graham Barrett, Yazid Mansouri och Claus Jörgensen samt anfallarna Dele Adebola, Patrick Suffo och Andy Morrell.
Kvar fanns bland andra veteranerna Shaw, Konjic, Safri, McSheffrey (som fortfarande är ung men som nu måste klassas som veteran i laget) samt de skadeskjutna Julian Joachim och Keith O´Neill (Brrr...känner ni de kalla kårarna med?).
Gary McAllister hade byggt ett lag med billiga yngre förmågor samt äldre s.k Free Agents.
Ute i kylan fanns Joachim, Barry Quinn och O´Neill.
Med den föregående säsongen färsk i minnet hade man inga större förhoppningar på detta laget. Träningsmatcherna visade inget att yvas över förrän i genrepet mot nyblivna Premier League-laget Wolves. Coventry visade sig från sin absolut bästa sida och spelade ut Wolves efter noter, men när säsongen drog igång kom man snabbt ner på jorden igen.
Rutinerade backen Steve Staunton plockades från Aston Villa och Pegguy Arphexad som varit reservkeeper i Liverpool plockades snabbt in utan att det påverkade spelet nämnvärt. Resultaten uteblev och Gary McAllisters plottrande med laguppställningarna gjorde inte saken bättre. Det ena märkliga ryktet efter det andra uppstod angående värvningar. Uppenbarligen var det de uteblivna målen som satte fart på spekulationer som placerade gamla problembarn/stjärnor som Fabrizio Ravanelli och Stan Collymore i Coventry, men av detta blev det lyckligtvis inget. Keith O´Neill plockades in från kylan, spelade sju minuter innan han inför häpna fans fick bytas ut med ny skada. O´Neill valde senare att lägga skorna på hyllan.
I 0ktober nåddes vi av nyheterna om att Gary McAllister lämnat laget av personliga orsaker. Ingen visste vad det rörde sig om, men det framkom senare att Maccas fru led av en mycket svår sjukdom som av naturliga skäl gjorde de svårt för Macca att koncentrera sig på fotbollen.
Assisterande coachen Eric Black fick temporärt ta över ruljansen. Black noterade två segrar, en oavgjord och en förlust på fyra matcher innan McAllister var tillbaka.
Med Macca vid rodret kryssade Coventry genom hela November. Sex raka oavgjorda på en månad måste vara någon form av rekord.
Julian Joachim var till slut skadefri och han och Gary McSheffrey plockades in från kylan och skulle sedemera sluta som nummer 1 och 2 i den interna skytteligan.
Unge mittfältaren Johnnie Jackson lånades in från Tottenham och gjorde succé med bl.a ett par viktiga mål i slutminuterna som gjorde att Tottenham var kvicka att hämta hem Jackson i slutet av December.
Då hade även Gary McAllister blivit tvungen att lämna laget ytterligare en gång för att spendera tiden vid sin hustrus sida. Black tog ännu en gång hand om taktpinnen och dirigerade laget till två raka segrar i slutet av året. Något som inte hände under hela 2003 under Maccas ledning.
Ett horribelt 2003 lades åt sidan till förmån för ett nytt fräscht 2004. Men det nya året skulle inledas turbulent. Algeriern Yazid Mansouri fick inte den speltid han ville i klubben och ville åka och spela Africas Nations Cup, något han avsagt sig när han skrev på för klubben under sommaren. Mansouri åkte trots klubbens protester och därmed var han borta ur truppen. Den 12 Januari kom så det sorgliga beskedet att Gary McAllister tvingades lämna laget. En dämpad Macca meddelade att det var bäst för laget och för honom själv att kunna fokusera på framtiden genom att lämna klubben.
Eric Black gavs uppdraget att ta över laget.
Januari innebär som bekant även FA-Cup och Coventry frångick inte den fula ovanan att åka ur mot klart överkomligt motstånde från lägre divisioner. Först slog man ut Peterborough med nöd och näppe. Ett lag man för övrigt även slagit ut ur ligacupen tidigare under hösten (men föll mot Tottenham senare). I nästa omgång fick man åter gynnsam lottning i form av Colchester från Division 2.
Men innan den matchen hann Coventry med att polera av Walsall med hela 6-1 och alla trodde att Colchester skulle tas av bara farten. Men det gällde ju FA-Cup och Coventry mäktade endast med 1-1 hemma för att sedan åka ur med klara 3-1 på bortaplan. Ännu ett debacle att lägga till de andra i FA-Cupsammanhang.
Bjarni Gudjonsson, Eric Deloumeaux, Martin Grainger och Peter Clarke plockades in. Alla utom Deloumeaux var lån och Coventry började under Eric Black att vinna. Man kom upp i tre raka segrar, fyra raka bortasegrar och tre raka hållna nollor för Scott Shearer som inledde säsongen knackigt, blev nedflyttad till tredje målvakt efter Gavin Ward och Arphexad, men som nu kom tillbaka bättre än någonsin.
Coventry gick nu så bra i ligan att man började närma sig playoff-strecket på fullaste allvar. 4-0 mot Burnley och 4-1 mot Preston var två raka styrkebesked innan de viktiga matcherna mot Wigan, Reading och Stoke stod på schemat.
Här vek dock laget ned sig med tre raka uddamålsförluster och drömmen om Premier League stannade vid just en dröm. Grainger var stabil och Birmingham plockade hem honom lika snabbt som Jackson tidigare gjorts. Clarke skadade sig och blev utvisad varpå Coventry skickade hem honom till Everton.
Nu återstod det endast att avsluta säsongen på ett hedervärt sätt och bygga för nästa säsong. Alla var ense om att Eric Black gjort ett helgjutet intryck och skulle få behålla laget. Millwall skickades hem med 4-1 i nacken och Black hade lyckats med det som Strachan och McAllister och till viss del även Nilsson misslyckats med, att få Coventry att GÖRA MÅL och spela attraktiv fotboll. Tre mindre lyckade resultat mot Crewe, West Ham och Rotherham innan ny storseger mot Gillingham i säsongens näst sista match. Då släpptes bomben. Säga vad man vill om Coventry, men det är sällan en tråkig och lugn stund omkring laget.
Mike McGinnity (chairman) var missnöjd med vad han tyckte var inkonsekventa resultat och Eric Black fick läsa i tidningarna att han skulle ersättas av Peter Reid.
Ramaskri i supporterleden som ställde upp 100%-igt bakom Black och sista matchen mot Crystal Palace skulle bli en "Black Sunday" då fansen skulle hylla Eric Black och ta avstånd från det avskyvärda sätt som klubben behandlat honom.
Klicka för del två HÄR
