En bortglömd provspelare
Som jag nämnt tidigare så innebar Alex Kacaniklics låneperiod i Watford att den första svenska spelaren fick dra på sig den gula tröjan. Jag visste redan då att detta inte var helt korrekt, sett ur ett annat perspektiv. Alltså är det dags att berätta sanningen om den "första Svensken på The Vic" Per Ola Ljung.
I Helsingborgs kretsar är Per Ola Ljung allt annat än en bortglömd provspelare. Med mängder av matcher för HIF så räknas han numera som en riktigt kultback i föreningen.
Peo lämnade Helsingborg 1999 men precis som så många andra av sina kolleger i branschen så gäller det att ta chansen när det ges. I detta fallet hägrade ett proffskontrakt på de Brittiska öarna.
Året var 1997 och det var en kall och allmänt jäklig December kväll i London. Spelplatsen var Craven Cottage och för motståndet stod Fulham. Detta var inte vilken match som helst utan 1:a rundan av , numera bortglömda, Auto Windscreen Shield. En turnering som användes som någon form av substitut för engelska reservlagsserien och innehöll möjligheter för klubbarna att testa potentiella kommande värvningar.
Det var just där, den 9 December 1997, som Peo Ljung höll på att spela till sig ett kontrakt som första Svensken i Watford.
Nedan följer en sammanfattning från nedlagda Fanzinet "Blind, Stupid and Desperat". Efter att ni läst detta så förstår ni varför vi fick vänta ända till 2012 innan vi fick se en svensk i den gula tröjan.
Peo Ljung
Position: Right back
From: Helsinborg, Sweden - on trial - December 1997
Record: Played: 1 Scored: 0
To: Helsinborg - rejected and dejected - December 1997
He was: Uninspiring
Triallists don't usually find their way into "Gone but not forgotten" - even I'm not that wilfully obscure - but Peo Ljung managed to step out for the first team and so has the dubious honour of a BSaD profile.
I've said that he played for the first team. Well, sort of. But not really. In fact, he was a member of the side that played Fulham in the Auto Windscreen Shield featuring precisely none of the team that had started our previous fixture - it was exactly the same line-up that would've turned out for the reserves if the AWS hadn't existed.
We also gave first team debuts to Mark Rooney and Daniel Grieves on that wet and windy night in west London. A pride-preserving and AWS-banishing 1-0 defeat was exactly the result we'd been after so everyone went home happy, except Peo Ljung and the people who got stuck on the District Line.
Ljung spent approximately two thirds of the game looking like someone who'd been threatened with the firing squad if he ever dared to cross the halfway line. He stood stationary on the touchline, received the ball, looked up, turned round and passed it backwards - hardly the kind of thing that's likely to fill Graham Taylor with excitement (although Ray Wilkins was seen in the area with an eager look on his face). He did venture into the attacking half of the field later in the game and even popped up in the opposition box on one occasion, but it wasn't nearly enough to win over the manager.
If the requirement for new signings is that they add something to our squad, then Peo Ljung couldn't fill that requirement - at least, not without breaking Nigel Gibbs' legs first...
Tilläggas bör dock att det gått rätt hyfsat för Herr Ljung sedan denna mörka December kväll. Efter att han lämnat Helsingborg 1999 så blev det några säsonger i grannklubben Landskrona Bois innan Peo satte sig i skolbänken och utbildade sig till tränare.
Numera återfinna man honom som Conny Karlssons högra hand (assisterande tränare) och guldmakare i Helsingborgs IF.
Kanske får vi någon dag njuta av Peos tränarkunskaper i Watford?