Falkens Funderingar 23 Januari 2023: Om en flyttad bardisk
"You know Eddie. Everybody knows Eddie".
Jag tror det var Rob Holding, som sade detta när Eddie Nketiah började göra en del mål för Arsenal. Han gjorde sina mål i Carabao Cup och Europa League. Han satt oftast på bänken och såg hur Lacazette och Aubameyang nätade. Sedan avslutade han fjolåret med att positionera sig för framtiden bara för att se Gabriel Jésus vara första-val för Artéta och speltiden begränsas. Hans revansch kom nu. Två mål mot Manchester igår kväll måste ses som en utveckling av nukleär art.
Att avgöra mot United i slutminuten på hemmaplan. Jag har starka upplevelser av detta. Det slog mig när Nketiah skarvade in bollen i slutminuten hur jag kastades tillbaka i tiden. Ganska långt tillbaka i tiden, men till en dag jag minns med glädje, uppståndelse och fest.
Det var den 20 Januari 2007. Jag var på tjänsteresa till Bristol, dit jag åkte som en skottspoling under en tid, men valde att ta flyget en dag tidigare för att sammanstråla med kompisar i norra London. De hade biljetter till matchen mellan Arsenal-Manchester United på Emirates Stadium. Jag hade ingen biljett, men valde att sammanstråla med dem på Gunners Pub inför matchen. Det var en rätt bitter dag, men solsken och några grader varmt. Puben fylldes som vabligt efter lunchtid och de röda tröjorna dök upp i stort omgång. Själv stod jag där och väntade in kompisarna som anslöt i mängder och ölen började flöda. Diskussionerna om lagen, möjligheterna till vinst, laguppställningar och förutsättningar. Det ramlade ned några Staropramen och Stella inför västen innan vi skingrades. De försvann mot arenan och jag var kvar för att kolla matchen i en rätt tom pub.
Redan efter några minuter gjorde Wayne Rooney 1-0 för ett ManU med episka mittlåset Ferdinand-Vidic framför van der Sar, Henke Larsson-Rooney- Cristiano Ronaldo på topp. Gunners var bleka och fick inte fram målchanserna. Gunners hade dock bra kontroll på bollen centralt med Fabregas-Flamini, Alex Hleb och Rosicky. Ett centralt mittfält som troligtvis varit det mest tekniska mittfält Gunners haft. Men chanserna uteblev.
Jag hade bestämt träff med kompisarna på episka Herbert Chapman på Holloway Road efter matchen och rörde mig med en kvart kvar att spela förbi Emirates Stadium ned mot Holloway Road. Halvvägs ned så hörde jag hur jublet steg och jag misstänkte att något hänt. Lagom in på Herbert Chapman var det fullständigt tjockt av folk. Röda halsdukar, ölen flödade och TV-monitorerna var på det absolut högsta ljudet. "We are level. van Persie slided in the equaliser", sade en överförfriskad herre.
Jag armågade mig fram till baren och lyckades få bartenderns intresse. Ett styck Stella hälldes upp med blicken på monitorn. Trängseln vid baren ökade. Mer och mer folk kom in i puben. Jag ställde ifrån mig ölen på bardisken, blicken på monitorn.. två minuter kvar.. Eboué, väggspel med Rosicky, inlägg från Eboué.. Henry går upp mellan Vidic och Ferdinand.. nick. Mål. 2-1 till Arsenal.
Det som sedan hände är för mig episkt.
Jag hoppar upp i ren glädje och eufori, vilket också resten av de vid baren gjorde och när jag väl landar så¨är jag en och en halv meter längre bort. Framför mig står inte längre en Stella, utan en Guinness. Vad hände? En bit bort står min Stella och väntar. Förflyttning av glädje i sidled helt enkelt. 2-1 genom Henry. Glädjen på Herbert Chapman var magisk, ljudnivån en blandning av kakafoni och skönsång. Inom kort ramlade kompisarna uin efter matchen och föreningen var total.
Efter matchen blev det inresa till centrala London, en kväll på Café Pacifico vid Covent Garden och en kväll/dag jag för evigt kommer att minnas. Dels på grund av Henrys mål, men också för att bardisken rörde sig.
