Forest Green Rovers - Charlton
0 - 1

Forest Green Rovers – Charlton 0-1

Det var med nöd och näppe som The Addicks omedelbart studsade tillbaka med en trepoängare, när jumboplacerade Forest Green Rovers besegrades på bortaplan.

Ja, det var ett tag sedan spelschemat tajtade till sig men nu var det åter dags för en veckomatch i kalendern. Charlton reste, med 871 supportrar bakom sig, till Nailsworth och New Lawn Stadium, för att för första gången i historien avhandla ett möte i ligasammanhang där. Det var tre dagar sedan hemmaförlusten mot Fleetwood Town och det fanns möjligheter till förändring för förbättring.

Förändringarna i startelvan räknades till två och där fanns det ingenting att klaga på. Dean Holden verkade ha dragit samma analyser som de flesta supportrarna under den senaste tiden och valde att flytta på Matt Penney och Macauley Bonne från startelvan. De bägge nyförvärven har helt enkelt inte varit tillräckligt bra hittills. Ersättarna stavas Steven Sessegnon och Chuks Aneke, och det leder in oss på startelvan. Ashley Maynard-Brewer fortsatte i mål och håller tydligt i förstatröjan för tillfället. Han har inte gjort något skäl för att låta sig petas, och så länge det är på det viset får Joe Wollacott hålla till på bänken. Försvarslinjen behöll Sean Clare, Ryan Inniss, Lucas Ness, medan Steven Sessegnon – till alla glädje - roterades in. Inniss erhöll ett rött kort i helgens omgång men avstängningen blev bara timmar innan avspark tillbakadragen.

På mittfältet fanns George Dobson, Gavin Kilkenny och Scott Fraser kvar i sina olika roller, och i anfallsledet utgick Corey Blackett-Taylor och Jesurun Rak-Sakyi från varsin kant, samtidigt som Chuks Aneke gjorde sin första ligastart den här säsongen och på ett års tid. En överraskning att Aneke ställdes på banan, men med en skadad Miles Leaburn och formsökande Bonne var det helt klart det bästa alternativet. På bänken fanns sedan Michael Hector, som för första gången involverades i matchtrupp med Charlton Athletic och som eventuellt stod inför sina första minuter för klubben.

Första halvlek
Förväntningen, eller förhoppningen, var att det skulle märkas skillnad på kvalitén mellan Forest Green Rovers och Charlton. Möter man det i nuläget odiskutabla jumbolaget så vill man ju också att det ska synas på planen – och det gjorde det minsann, till en början i alla fall. Under de första 20 minuterna var det Charltons match helt och hållet. Man spelade aggressivt och satte hög press, vilket fungerade utmärkt på den ganska tajta arenan och fotbollsplanen. Dobson och Kilkenny hög som hyenor så fort Forest Green spelade in sig i mitten, medan CBT och JRS låg på rulle längs kanterna. Forest Greens enda idé för att ta sig framåt var omställningar, helst via Jordan Garrick på deras vänsterkant, men där satte Sessegnon och främst Clare allt som oftast stopp genom ett gediget försvarsarbete.

Vid återerövringar kunde ofta mittfältet smälla ut bollar mot ytterkorridorernas lediga ytor och det är en taktik som CBT och JRS gillar vill jag påstå. En spelsugen Aneke fanns med i kombinationerna men sattes inte i spel tillräckligt mycket som önskat, vilket kan ha sin förklaring av de trånga ytorna centralt där flest spelare befann sig samtidigt. Genom CBT och JRS började det lukta möjligheter till mål tidigt i matchen. Man tog sig ofta runt sina försvarare och båda hade både inspel- och skottlägen.

I 12:e minuten var så 0-1 ett faktum. Från halva halvplan kunde JRS ta sig an sin ytterback i en en-mot-en situation. Ett par överstegsfinter och en tempoväxling senare var han förbi. Då understödet bakom Forest Greens Jamie Robson var obefintligt, kunde JRS transportera boll längs en ganska lång sträcka. Ner mot kortlinjen och inne i straffområdet kunde han sedan spela ett inspel snett in mot straffpunkten. Straffområdet var välbefolkat och genom rätt löpningar för att dra med sig motspelare och öppna upp ytor för medspelare, så kunde Corey Blackett-Taylor söka upp JRS passning och förvalta den i mål.

Charlton fortsatte sedan att spela bra. Mest framgångsrika skulle man vara under de första 20-25 minuterna, men fortsättningen lovade gott den med. Det enda som saknades var ytterligare ett mål som hade kunnat betrygga ställningarna något. JRS fick inte träff på en passning som Aneke nickade ner åt honom efter ett inlägg från Clare, och CBT sköt utanför sedan han sprintat ifrån längs en ledig yta på vänsterkanten. Lite oskärpa, men kanske inte heller de där hundraprocentiga målchanserna som man vill ha ut av ett så tydligt spelövertag. Å andra sidan hade inte Forest Green haft någonting att komma med hittills.

Andra halvlek
Det var inte mycket som skiljde den andra halvleken från den första inledningsvis. Charlton var bättre och Forest Green att komma till sin rätt. Det vid något tillfälle att deras forward, Amadou Bakayoko, fick lite utrymme att röra sig över, men det var inget som oroade nämnvärt. Däremot skulle det börja ageras svårare i många moment. Ju längre tiden gick var det som att självförtroendet fick sig en törn när spelarna i Charlton blev påminda om att det faktiskt bara stod 0-1.

En bit in i andra började således en radikal scenförändring att ske. Forest Green tilläts att börja etablera mer possession på offensiv planhalva och spelade sig fram till ytor man, fram tills nu, knappt vidrört under matchen. Detta gav upphov till fler inlägg, fler inspel och fler skottlägen, som mycket möjligt att kunnat innebära en kvittering från ingenstans. Det syntes att Charltonspelarna själva upplevde hur de tappat greppet om matchen och att det nu skulle bli ett nervöst krig in till slutvisslan för att freda sitt mål. Det hände att man lyckades med sitt tidigare lyckosamma presspel, men ju längre tiden gick så skulle även det komma av sig.

Under de sista 20 minuterna skulle Charlton behöva försvara sitt mål med allt vad man hade. Forest Green fick in en fin fot i Charlie Savage och han började svepa inlägg och hörnor från alla hålla och kanter. Lucas Ness vågade sätta sitt huvud emellan, George Dobson blockerade skott och inspel med varenda tillgänglig kroppsdel, och Ashley Maynard-Brewer gjorde en riktigt kvalificerad dykningsräddning för att neka Brandon Coopers nickavslut.

Dean Holden gjorde sedan sitt i matchcoachingen för att få med sig tre poäng. Aneke vilades efter 70 spelade minuter och in kom Bonne. Sedan följde Jack Payne och debuterande Michael Hector mot Kilkenny och CBT, vilket formerade om laget till en 3-5-2. Ett inte helt lyckat drag skulle det visa sig, eftersom Charlton på grund av den rådande matchbilden hamnade mer i en låg 5-3-2 variant. Nu skulle det ändå gå vägen och då krävs den där lilla turen också. Myles Peart-Harris fick det ultimata läget att kvittera via en målchans inifrån straffområdet men han drog till med full kraft och drämde avslutet över, till alla Charltonanknutnas stora lättnad. Seger.

Efter match
Ja, nej, det blev till slut ingen lätt resa det här – men Charlton kommer undan med tre poäng i bortamötet mot jumbon och det är någonstans det man får ta med sig från en veckomatch. Givetvis ska det spelmässiga också vägas in till viss del. Charlton första halvlek är bra och man uppträder länge oerhört stabilt mot ett uppenbart sämre lag. Sedan är det de där med att inte ha mer än en uddamålsledning att luta sig mot. Oavsett hur dominant man varit spelmässigt så är en uddamålsledning skör. Nu var man bara nära att bli straffade för det här men det är bra att ha med sig i fortsättningen för även Dean Holdens Charlton. Nej, nu lämnar vi det där och gör ingen större analys av det. Charlton vann borta mot Forest Green Rovers, och det var det viktiga den här omgången. Nu väntar veckor av betydligt tuffare och mer kvalificerat motstånd.

Omgångens poäng
3p – George Dobson: Då var vi här igen när George Dobson gjorde en sådan där Geroge Dobson-match som bara George Dobson kan göra i det här laget. Sprang över oerhört stora ytor och gav sig in i närkamp på närkamp. Tacklade, vann boll och fördelade den. I det mest kritiska läget i slutet av matchen, var han dessutom den som bidrog med flest blockeringar och uppoffrande handlingar både i och runtom straffområdet. Kapten Dobson är livsviktig för att såna här matcher ska sluta åt rätt håll för Charlton.

2p – Corey Blackett-Taylor: Fick mycket boll på sin kant och lyckades långtifrån med alla sina påhitt mot sin motståndare. Men samtidigt höll han sig hela tiden närvarande och var lagets främsta offensiva hot matchen igenom. Ibland behöver inte alltid allt stämma, för gör man målet som avgöra om det blir tre, ett eller noll poäng, så är det en insats som räcker långt. Gjorde sitt sjätte mål för säsongen och är kanske den som gjort störst individuella framsteg när det gäller specifika egenskaper, vilket avser avslut, beslut och kliniskhet.

1p – Sean Clare: Det är andra matchen på kort tid som jag tycker Sean Clare sticker ut på ett positivt sätt. Värderar rätt i många situationer och löser dem enkelt genom ett behärskat passningsspel. Stängde fullständigt ner sin kant, framförallt i första halvlek, där Forest Green hela tiden ville ställa om genom Jordan Garrick. Det hotet avväpnade Clare märkbart tydligt.

Charlton: Maynard-Brewer; Clare, Inniss, Ness, Sessegnon; Kilkenny (Payne 80), Dobson (c), Fraser; Rak-Sakyi, Aneke (Bonne 70), Blackett-Taylor (Hector 80)
Ej använda avbytare: Wollacott, Penney, Morgan, Campbell

Forest Green: Doohan, O’Keefe (Godwin-Malife 79), Bernard (Omotoye 79), McGeouch (c) (Savage 65), Casey, Stevenson, Garrick (McAllister 49), Robson, Bakayoko, Cooper, Peart-Harris
Ej använda avbytare: Thomas, McCann, Clarke

Mål: Corey Blackett-Taylor 0-1 (12)
Domare: C Pollard
Publik: 2,670 (871 från Charlton)

UP THE ADDICKS!