”He used to be shite, now he’s alright…”
I dag fyller Jody Craddock 37 år. Som födelsedagspresent från Jez Moxey har han fått ett nytt tolvmånaders kontrakt. En nitton år lång karriär kommer därmed, att bli jämna tjugo nästa sommar! Craddock är således tillgänglig för spel även denna säsong men ingen räknar med, att han ska spela en enda minut, allra minst han själv (”…I think there’s more chance that hell freezes over”). Jody skall i stället hjälpa till, att coacha akademin och göra PR för klubben, ungefär som Bully och Murray tidigare gjort. Huvudskälet till att han fick ytterligare ett år var nog annars, att han skall kunna ges en sk Testimonial. Det är en match (alltid en vänskapsmatch, ofta jippobetonad med gamla publikfavoriter och andra kändisar i lagen) där allt överskott går till spelaren. Tumregeln i England säger att man skall ha varit i samma klubb i tio år för att få en Testimonial och med detta bonusår kommer Jody upp i just tio år i Wolves. Beslutet att ge Jody ett förlängt kontrakt applåderades varmt av hans kamrater i omklädningsrummet. Craddock är mycket omtyckt och respekterad och spelarna känner nu att klubben ”tagit sitt ansvar” och uppmärksammat/belönat Jody för hans insatser under dessa år.
Konceptet med Testimonial känns dock mer än en aning förlegat idag. Ursprungligen kom dessa ”tack och farväl”-föreställningar till under en avlägsen tid när professionella fotbollsspelare visserligen tjänade mer än genomsnittsarbetaren, men fjärran från dagens fantasilöner. På den tiden belönade klubbarna sina trotjänare med en Testimonial för att de skulle kunna pensionera sig eller satsa pengarna i någon affärsrörelse efter karriären. Med dagens lönenivåer behöver knappast någon spelare någon ”extrapension”, allra minst en som haft kontrakt i tio år. Eller tjugo… Idag är dessa matcher en alltmer sällsynt företeelse, då klubblojaliteten helt försvunnit och spelarna byter klubbar allt oftare. Det är inte många som kommer upp i tio års tjänstgöring för samma arbetsgivare numera.
Förutom att Testimonialmatcherna blivit färre har dessutom publiken uteblivit mer och mer. De flesta känner inte att de har någon anledning att lägga sina surt förvärvade slantar på att ytterligare ”stötta” en som redan är mångmiljonär. Dagens konjunkturläge och dyra seriebiljetter är förmodligen ytterligare hinder för att fylla en fotbollsarena för en ”jippomatch”, även om den är till för att hylla en älskad publikfavorit. Ganska många brukar ändå vilja se de gamla stjärnorna lira igen och är spelaren väldigt omtyckt bland supportrarna brukar det trots allt dyka upp en hyfsat stor publik. Häromåret kom tex 8’000 Wolvesfans för att hylla hedersknyffeln Matt Murray och se de gamla stjärnorna från hans karriär, bland andra hela försvarslinjen (inklusive Joleon Lescott) från playoff-finalen i Cardiff. Det var första gången dessa spelade tillsammans sedan den minnesvärda matchen 2003!
Man får hoppas att Jody kan få en liknande uppslutning till sin Testimonial 2013, även om hans karriär i Wolves varit lite av en berg- och dalbana och han inte alltid varit den kritiska Molineuxpublikens gunstling, precis! Jody kom till Wolves från Sunderland 31 juli 2003 som ersättare för Joleon Lescott, som var långtidsskadad och borta hela säsongen. Wolves skulle spela PL för första gången och Craddock hade några års välbehövlig rutin från PL. För att uttrycka sig milt gick det inte så bra för Wolves denna debutsäsong i PL och Jody och hans mittbackskollega Paul Butler blev förlöjligade och utbuade, av arga och besvikna hemmafans. Följande säsong i Championship bildade han försvarslås ihop med Lescott. Ett par år senare - 2006 - utsågs ”åldermannen” Craddock till kapten för det unga lagbygget under nye managern McCarthy och det orutinerade laget överraskade alla med, att ta en playoff-plats. Till starten av efterföljande säsong var Jodys framtid i Wolves i fara då McCarthy ansåg, att Kapten Craddock inte längre tillhörde startelvan och han lånades ut till Stoke. Skador gjorde dock att Jody redan efter någon månad återkallades och han tog åter plats i laget, nu oftast bredvid nya kaptenen Gary Breen.
Det var dock inte förrän Championsäsongen 2008-2009 som Molineuxpubliken tog Craddock till sina hjärtan på allvar. Säsongen började dock dystert, då Jody redan i inledningen av andra seriematchen skadade ett mellanfotsben, en skada som höll honom borta ända till januari 2009. Laget gick dock som tåget under tiden och då Craddock kom tillbaka till startelvan var Wolves serieledare. Resten av säsongen tog sedan Jody rollen som den rutinerade försvarsklippan som en yngre mittbackskollega (oftast Christophe Berra) kunde luta sig emot. Det såg ut som om lagets framgångar stärkte Jodys självförtroende, han tog ett större ansvar och använde sin erfarenhet på rätt sätt! Det var nu publiken sjöng (på julmelodin ”Winter wonderland”) om hur kass han brukade vara, men att han nu var helt OK! ”There’s only one Jody Craddock, one Jody Craddock. He used to be shite, now he’s alright, walking in a Craddock wonderland”!
Ögonblicket när Jody som kapten höjde Championship-pokalen inför ett fullsatt, flaggviftande, jublande & vilt firande Molineux efter sista matchen mot Doncaster, är förmodligen hans finaste minne av de här tio åren. I återkomsten till PL var Craddock fortsatt stark och svarade för en rad fina matcher. Inte minst minns man hans offensiva kvaliteter. Varje gång Wolves fick en hörna steg förhoppningarna och man hoppades, att bollen skulle hitta Jodys skalle. Fem mål blev det, bra gjort av en försvarare i ett nykomlingslag! Senaste säsongen petades Jody då Roger Johnson värvats för att höja nivån på försvarsspelet. Craddock lyckades inte ta plats i laget förrän den 4 december 2011, då Johnson bänkades efter en rad mindre goda insatser under hösten. Tyvärr var olyckan framme igen och efter 74 minuter tvingades Craddock utgå med en ny skada. Som det ser ut i dagsläget var det Jodys sista insats för Wolves i en tävlingsmatch.
Då återstår en Testimonial som tack för den långa och trogna tjänsten. Klubben har ju ännu inte meddelat något beslut om detta, men det kommer, var så säkra! Frågan är hur det kommer att tas emot av fansen. De som gillar Jody kommer att minnas Championsäsongen, målen i PL, peka på hans lojalitet och höga, jämna standard genom åren, medan de som inte vill betala för att gå på hans Testimonial, lite småsurt kommer att hävda att han var en medioker försvarare som bara var ”hyggligt bra” en halv säsong på tio år…
Dagens läge med spelarnas skyhöga löner har inneburit att en hel del spelare som fått en Testimonial, stolt och tacksamt njutit av festen och hyllningarna men helt eller delvis, avsagt sig pengarna och låtit dessa gå till någon välgörenhet. Murray arbetar tex med flera olika välgörenhetsprojekt, både i England och i Sydafrika. Med tanke på, att Craddock har en son - Toby - som är allvarligt sjuk, ligger det nog nära till hands att åtminstone en del av intäkterna kommer att gå till någon organisation som bekämpar leukemi eller liknande. Matt Murray hade faktiskt ett helt ”Testimonial Year” 2011 och jag gissar att Jody kommer att få göra något liknande, med mycket arbete ute i Wolverhampton på skolor, sjukhus och andra institutioner.
Till själva matchen, förmodligen någon gång under sommaren 2013, tror jag man kan förvänta sig, att få återse gamla favoriter som tex Colin Cameron, Micky Gray och Lee Naylor. Kanske spelar Jody då åter ihop med Butler eller Breen, eller kanske bildar han försvarslås med Mick McCarthy!?
Hursomhelst, det lär bli ett fint avslut på den tjugoåriga karriären och gentlemannen och artisten (!) Jody kan i fortsättningen ägna sig åt sin hobby - att måla tavlor - på heltid!
http://www.youtube.com/watch?v=AaU0YFMOFnE
