I Stan Bowles fotspår
Loftus Road. Klassisk arena för en klubb som blev mäkta populär i Sverige under Tipsextra-eran, trots att de egentligen inte visades så många gånger i svensk tv. Men det var något med den täta arenan, de coola blåvitrandiga tröjorna och så det där laget som 1975/76 nog borde vunnit ligan. Men störst av alla är nog ändå Stan Bowles. The King of Loftus Road.
Egentligen borde jag väl åka till Shepherd's Bush för att ta den rätta vägen, men jag kliver av redan i Hammersmith, då jag jagar efter steg och vill få en spännande promenad i socioekonomins föränderlighet. Kvarter för kvarter. Först den internationella storstaden med flashiga kontor därefter de riktigt burgna områdena med parkerade lyxbilar på minimala infarter, sedan hamnar bilarna på gatan utan egen parkeringsplats och husen är inte lika skinande vita. Det blir murrigare, stökigare och gråare - eller snarare - brunare. Men troligtvis fortfarande svindyrt. Det är ju trots allt i västra London, även om jag rör mig något norrut, bort från de flottare delarna.
Efter en dryg halvtimmes promenad öppnas kvarteren upp och Uxbridge Roads ständiga rörelse vecklar ut sig framför mina ögon. Jag är nu framme i QPRs territorium. The Hoops. The R´s. Kulturen i kvarteren runt en arena präglas nästan alltid av lite ruffigare kvarter, frukt på display hos olika handlare efter gatan, snabbmatsställen, alla dessa skönhetssalonger och så pubar.
Pubarna på Uxbridge Road
Ska man ladda upp inför en match med The R’s så är det Uxbridge Road som är utgångspunkten. Jag hade fått en del tips av den hängivne QPR-supportern Niklas Molin och jag messar hela tiden olika frågor. Visserligen är vi båda på plats, men i olika sällskap och han rör sig vant mellan olika ställen medan jag söker/virrar mig fram. Så det blir ingen IRL-träff. Denna gång.
På puben Queen Adelaide är det en mer blandad publik, här sägs det att även bortafans brukar gå. Stor lokal men förutom QPR-flaggorna som hängts i baren är det inte mycket som tyder på en genuin Hoops-pub. Glider istället vidare på en liten avstickare från Uxbridge Road ned till Crown and Sceptre. Den ligger nästan lite idylliskt bland bostadshusen. Det är fullt med folk och en hel del med QPR-tröjor. En härlig mix av en klassisk lokal AW-pub med vettigt kök och fotbollspub. Perfekt för en femtioårig gubbe som jag. Det ska också vara ett populärt tillhåll för svenska Hoops-fans, men ser inga där för dagen. Hör dock norska och danska röster.
Men innan jag beger mig mot arenan måste jag gå förbi på Conningham Arms, eller Connie som den också kallas. Här är endast hemmafans välkomna och nu känner jag igen mig från andra supporterpubar. Stämningen är högre och betydligt mer alkoholstinn. Äldre, yngre, slitna och oslitna. Alla är de QPR-fans. Lokalen är avskalad och prydd med QPR-regalia. En affisch på väggen annonserar för en kväll med självaste Simon Stainrod, en hjälte från 1980-talet, då QPR också var rätt så framstående. Därefter kom 90-talet med profiler som Les Ferdinand, men det har också varit många år av elände. Mer elände än lycka. Som för de allra flesta fotbollsklubbar. Men… över allt svävar ändå Mr Stanley Bowles. Det går inte att se QPR:s färger utan att tänka på honom. Än mindre gå på pubar, där han själv druckit. The King of Loftus Road är fortfarande ibland oss, men numera svårt sjuk i Alzheimers.
Stan Bowles - den omöjlige magikern
Det kanske inte var på Conningham Arms som Stan Bowles befann sig före och efter matcherna, utan för det mesta närmare Shepherds Bush, vilket dock inte alls är särskilt långt bort. Framförallt befann han sig i en vadslagningsbutik strax innan varje match. Bowles dök upp på Loftus Road vid ettiden och visade sig för dåvarande managern Dave Sexton, för att direkt smita till vadslagningsbutiken. Där satt han med QPR-supportrar och la olika spel fram till kvart i tre, då han gick tillbaka till Loftus Road, drog på sig matchstället och gick ut på plan lagom till avspark klockan tre. Något som irriterade Dave Sexton inledningsvis, men han vande sig och skulle också bli den manager som fick ut mest av diamanten Stanley Bowles.
Dave Sexton var en rätt strikt - intill gränsen till tråkig - person, men Bowles fick han bara anpassa sig till. När Sexton avslöjade att en av de första träningarna skulle ske utan boll, drog Bowles helt enkelt hem och sa att managern kunde höra av sig när det fanns bollar på träningen. Å andra sidan fick han en lirare utöver det vanliga som aldrig var nervös för någonting. Enligt Bowles själv handlade det delvis om att under nittio minuters fotboll behövde han inte se upp för sitt gangsterumgänge eller bookmakers han var skyldig pengar. Fotboll var en lek, något som kom naturligt.
Fanzines och gamla idoler
Loftus Road är i sig definitionen av vad vi lite äldre fans älskar med de gamla arenorna. En plåtlåda som är helt i symbios med det kvarter den ligger i. Den bara dyker upp och när mörkret lagt sig får man nästan en religiös känsla.
Jag köper ett Fanzine av självaste redaktören Dave Thomas (vars namn Niklas upplyser mig om i ett mess), som är noga med att jag får rätt nummer, så jag inte har det redan. Avslöjar att jag är från Sverige och mitt senaste besök på Loftus Road var ett par år före Covid, så det är nog ingen risk. Han frågar vad jag gör i London och jag berättar om min mission att uppleva fyra matcher för att sedan skriva om mina upplevelser. Lite sordin på stämningen blir det kanske när jag avslöjar att de tre övriga är Fulham, Millwall och Everton. Knappast några kalasklubbar i Mr Thomas bok.
Dave Thomas är för övrigt ett namn som förenar QPR och Everton. En ytter som spelade för båda klubbarna, alltid med nedrullade strumpor. Det är dock inte Fanzine-Dave, men alla vet vem båda är på Loftus Road, då fotbolls-Dave var en av kuggarna i det fantastiska laget 1975/76.
The Stanley Bowles Stand
Smiter snabbt in i klubbshopen för att inhandla en halsduk. Program har jag redan köpt för de kontanter jag plockade ut innan matchen. Utan kontanter hade det varken blivit program eller fanzine. Hemska tanke. Vill inte uppleva en Millwall-incident igen. Sedan in på arenan. Det är nog ingen arena som är så oerhört blåvit som just Loftus Road. Det är som en välinslaget paket. Dags för en paj och sedan upp på läktaren på South Africa Road Stand. Mittemot reser sig The Stanley Bowles Stand, skrivet med stora bokstäver i vitt mot den blå bakgrunden. Nu ryser jag.
Normalt sett är Loftus Road känd för att man aldrig riktigt får plats med benen, men just dessa platser är faktiskt lite rymligare än där jag suttit förut.
Matchen går i ett furiöst tempo. QPR är klasser bättre än motståndaren Cardiff City. Sällan är det som det flyter på så här bra med mål och spel, förstår jag från luttrade QPR-fans. Dessutom imponerar superlöftet Sinclair Armstrong.
Några få kvarter
För många handlar fotbollskulturen om några få kvarter. Det är där det händer. Väl utanför dyker andra fotbollskulturer upp. I QPR:s fall är det klubbar som Brentford, Fulham och Chelsea. Rätt långt ifrån de multinationella varumärkena som syns överallt, förutom Chelsea då. Ska du finna en pub dominerad av QPR-tröjor, finns de bara vid Uxbridge Road eller i närheten av Shepherd´s Bush.
Jag tar min halsduk, fanzine, matchprogram och boken om den gamle hjälten Tony Currie och beger mig till Connies för ytterligare en öl. Nu med några kompisar. Currie tog för övrigt vid efter Stan Bowles (tror de spelade några matcher tillsammans). Två av Englands stora lirare, vars Hoops-karriär saxade in i varann. Lägg därtill att Bowles tog över efter en annan berömd elegant, nämligen Rodney Marsh.
Bowles, Marsh och Currie
Stan Bowles tvekade aldrig att ta över Loftus Roads då store hjälte Rodney Marsh tröja nummer tio, faktum var att Bowles inte hade så mycket till övers för Marsh, vilket i och för sig inte var och är något ovanligt. Stan Bowles har alltid varit frikostig med att såga folk lite till höger och vänster. Och Rodney Marsh var inte känd för sin diplomatiska ådra.
Två spelare hade dock Bowles stor respekt för. I början av hans tid i QPR spelade han ihop med rutinerade Terry Venables, vilket enligt Bowles själv, är det bästa samarbetet han varit del av och dessutom den spelare han respekterar mest. Därefter var det Gerry Francis, QPR:s store stjärna under den gyllene perioden i mitten av 70-talet. Bowles och Francis fick tyvärr aldrig göra en landskamp ihop, men i QPR kunde de framställa magi.
En unik treenighet
Marsh, Bowles och Currie… Har ens någon klubb kunnat ståta med en sådan treenighet efter varandra. Samtliga gudabenådade fotbollsspelare, men också nästan omöjliga att inordna i normala lagsammanhang.
Upprymd, var nog bara förnamnet när jag i kvällsmörkret traskade tillbaka mot Hammersmith. Kanske borde jag tagit svängen förbi Shepherds Bush, men jag vill uppleva den socioekonomiska vandringen än en gång. Snart tillbaka till mitt trånga hotellrum.
Jo, just det, matchen… Den slutade 3-0 till Queens Park Rangers.
