Arsenal - Porto
Inför Arsenal vs Porto - vårt senaste decennies näst viktigaste match
Underläget från Portugal ger en obehaglig och ack så skön nerv.
Det kan låta överdrivet, det kändes onekligen så då tanken först for förbi i huvudet, men sen slog det mig.
Imorgon tar vi oss an Porto, det där laget som ibland promeneras över och andra gånger är den sortens Champions League-huvudvärk extremt få klubbar lyckas vara, och då vi går in i den avgörande åttondelsmatchen gör vi det med en tyngd som inte liknar något Arsenals yngre supportrar lär ha upplevt.
I januari 2015 rådde det en del medvind i Arsenal, vi skulle snart slå Manchester City borta i en sällsynt seger och med Coquelin och Cazorla på mittfältet hade vi hittat en balans i laget som lovade mer än överkörningar av Hull men dikeskörningar mot Chelsea. Inför vår åttondelsfinal mot Monaco var favoritskapet tungt, en av Manchester United nyligen dumpad Berbatov var rolig att se igen men vi blickade åt kvartsfinalen.
Kondogbia sköt från 35 meter och Ospina (?) blev ställd av en touch på Koscielny till 0-1, men det var ingen större fara.
Sen gjorde Berbatov 0-2, och plötsligt var den där isande känslan som alltid fanns närvarande under Wengers sista decennium påtaglig. Vi spelade upp oss, och precis innan tilläggstid kom euforin signerad Alex Oxlade-Chamberlains mötande av ett inspel. Vi vinkade med oss publiken mot kvitteringen, och Emirates kokade på ett sällsynt sätt.
Mitt i allt fick Monaco bara tag i bollen i ett tidsslösningsförsök, Carrasco drev längs kanten ensam, och drev, och sköt ett skott som ur ingenting gav 1-3.
Vinsten i returmötet räckte inte, och det senaste löftet Arsenal gav om framgång i Champions League dog på en liten monegaskisk arena några år innan generationen Kylian Mbappé och Falcao gjorde ett avsked mot Monaco acceptabelt.
Senare, efter några på förhand givna förnedringar - framförallt de tre raka 1-5 förlusterna mot Bayern Munchen under de kommande säsongerna - så missade vi så slutligen Champions League under Wengers sista år i klubben, och exiten mot Bayern vintern 2017 var fram tills för några veckor sen vår senaste slutspelsmatch i turngeringen.
Vi var resignerade, och att ökenvandra i Europa League kändes rättvist och nästan lite skönt om det bara kunde bryta fixeringen vi som klubb hade vid att kvalificera oss och delta som slagpåse i Champions League.
Sju, nio, år senare är vi alltså här istället.
En jobbig förlust i Portugal ska vändas, och på spel står att få fortsätta delta som en möjlig favorit till bucklan på Wembleys gräs den förste juni.
Arsenal har inte varit så här bra på tjugo år, det är så länge sedan man hade anspråk på att vara en europeisk gigant. Vi var där inte under Wengers sista tio år, och antalet för klubben viktiga matcher var därför inte jättemånga.
Vår viktigaste match under det senaste decenniet spelade vi förmodligen ifjol, på Etihad, och sättet på vilket vi vek ned oss så fullständigt på får helt enkelt inte upprepas. Det är naturligtvis en stor skillnad i kvalitet på motståndet, men den psykologiska biten gör att vi åker till Etihad ännu en gång imorgon då vi tar emot Porto.
Tomiyasu ska kunna vara tillgänglig, i övrigt finns inga nyheter på skadefronten. Tröstandet av Ramsdale efter tavlan till trots så kommer han naturligtvis vara lika tokpetad som han var fantastisk ifjol imorgon.
Det vankas en europeisk cupkväll på Emirates, mot ett motstånd vi givits anledning att ta på allvar.
För ganska precis femton år sedan vek Nasri in, ut, in, vid sidan av, in och ut innan han gjorde sitt snyggaste mål i vår tröja. Hat-trickshjälten Bendtner är inte heller kvar från den 5-0 segern över Portugals Blåvitt.
Så, Porto - vi tar återigen emot er för att skapa en kväll att minnas.
