Inför Gillingham - Portsmouth
Vardag igen för Portsmouth efter den tunga segern mot Sunderland. Gillingham var först med att besegra Portsmouth i ligaspelet denna säsong och siktar nu på att spräcka ledarens förlustnolla på bortaplan.
Formsvackan är över för denna gång. Ja, visst finns det spår av sarkasm här. Att det ens talades om formsvacka efter förlust hemma mot Charlton och kryss borta mot Barnsley säger en del om hur bra Portsmouth varit under första halvan av säsongen. Det var andra gången som laget spelade två raka utan vinst och precis som förra gången stannade sviten där. Ett något vingklippt Sunderland gjorde vad de kunde. Lee Cattermole styrde, ställde och dammsög på mittfältet och var inte alls den jordfräs han brukade vara förr. När han försökte trigga reaktioner efter hårda tacklingar stod hemmaspelarna upp, men höll sig kalla.
Sunderland var bra och hade ett högre tempo i sitt passningsspel än Portsmouth klarar av, men Portsmouth har också ett blixtsnabbt djupledsspel som blev avgörande. Glenn Loovens hängde inte med och blev utvisad. Hårt dömt vid en första anblick, det hade kanske räckt med straffspark, men när jag såg situationen igen var det tydligt att Loovens gjorde vad han kunde för att stoppa Oliver Hawkins, först med armarna och sedan, mer oavsiktligt, med foten. Tydligen är det så att om försvararen gör ett ärligt försök att ta boll istället för spelare men misslyckas kan domaren välja att inte visa rött kort. Med en man mer var hemmalaget skoningslöst och kunde gjort fler mål än tre. Ronan Curtis hade en field day igen och hade kunnat sätta en enkel passning till Jamal Lowe för 2-0, men gjorde det svåra istället och drog på sig två försvarare innan han sköt in bollen från minimal vinkel. Visst kan man argumentera för att Sunderland försvagades av utvisningen, men det här var första gången laget förlorade med tio man. Det är inte enkelt med numerärt överläge mot de svarta katterna. Fråga Walsall, som hade 2-0, eller Peterborough och Bradford, som inte heller lyckades vinna elva mot tio.
Efter tre toppmatcher är det vardag igen. Först Gillingham, sedan Fleetwood. Två luriga bortamatcher och något Portsmouth måste hantera för att gå upp. Ett krav är att tända till och hålla sig kall i toppmöten, och ett annat är att göra jobbet i vardagen. Det har man gjort galant på bortaplan hittills. Det är full pott på de sex bortamatcherna mot lag utanför topp tio. Gillingham är ett intressant motstånd. Ojämna och inte så bra hemma. I oktober-november sprattlade de till och tog två raka segrar hemma med totalt 7-0, men det var mot Bradford och Fleetwood medan topplagen Sunderland, Peterborough och Luton vunnit hyfsat komfortabelt i Gillingham. Wycombe och Blackpool, strax utanför play-off, har lämnat Priestfield med en respektive tre poäng.
Så nog borde extremt bortastarka Portsmouth vinna här. Laget har ju ändå inte förlorat borta sedan träningsmatchen mot Stevenage. Men Gillingham är oberäkneliga, och visst hade man en lång svit av förluster och kryss när Tom Eaves jonglerade upp bollen med ryggen mot mål för en knallhård volley över Craig MacGillivray och det var sådär fytusanvadsnyggt som en kommentator sa en gång att många på Fratton End applåderade. Kolla gärna in målet här.
Gillingham var bra i den matchen. Det var inte alls fråga om att parkera bussen utan snarare en rejäl defensiv med snabba kontringar, men också en förmåga att behålla trycket efter kontringen. Frågan är om Pompey går på samma mina igen, eller om Steve Lovell har något annat i bakfickan. Mycket handlar om skytteligaledaren Eaves, men han backas upp av ett rejält lag som sällan fuskar. Inte helt olikt Portsmouth förra säsongen förmodar jag, men någon nivå sämre.
Kenny Jackett borde rotera något under de här veckorna och möjligen är en förändring påtvingad. Curtis utgick med skada senast och kan eventuellt behöva ersättas av Andre Green. Även Gareth Evans såg ut att halta när han byttes ut. Förutom småskador spelar det mindre roll att det är tätt mellan matcherna när alla lag spelar lika ofta, men Jackett har ändå Green, David Wheeler och Brett Pitman och bör nog använda dem lite oftare. Det är bara Joe Mason och Luke McGee som är skadade. Jag räknar trots det med oförändrad elva: Craig MacGillivray - Nathan Thompson, Jack Whatmough, Matt Clarke, Lee Brown - Ben Thompson, Tom Naylor - Jamal Lowe, Gareth Evans, Ronan Curtis - Oliver Hawkins.