The trail of tears.
37 års supportande av det vita laget har gett lite glädje, men mest har det handlat om ett långt lidande.
Undertecknad har varit en stor supporter av Leeds United sedan våren 1969, det innebär 37 års supporterskap av ett hopplöst lag.
Allting började med en stryktipskupong med lag som jag ej hört talas om (förutom man utd). Min far nämnde då att Leeds var ett bra lag. Om han vetat vad hans råd skulle innebära så skulle han nog ha sagt något annat eller hållit tyst.
Men på den tiden var man bara 10 år och ganska lätt att påverka, och en seger för Leeds gjorde att jag började kolla in Yorkshire-lagets resultat. Och Leeds vann ju i princip nästan alla matcher på den tiden, vilket helt klart påverkade undertecknad då ingen i den åldern vill börja hålla på lag som alltid förlorar.
Jag började följa laget mer och mer i och med säsongen 1970/71. På den tiden började man också läsa tidningen Buster. Jag älskade Roy Race och Tubby Morton i Melchester Rovers och Johnny Puma. En sak irriterade dock mig med Buster. De hakade fullständigt på Arsenal den säsongen. Jag kände mig arg och besviken då jag innerst inne visste att Arsenal bara hade tur när de lyckades med något som var vikt för Leeds: Att vinna både ligan och FA-Cupen samma säsong. Många av mina kompisar på den tiden visste inte vad jag visste. Att Leeds var det bästa laget. Men jag skulle få min revansch.
Säsongen 1970/71 var Leeds kanske bättre än någonsin. Laget ledde ligan i princip hela säsongen, såg ut att vinna "The Double". Men tyvärr så hade vi först otur i lottningen till FA-Cupens 5:e omgång då vi lottades mot "storlaget" Colchester United på Layer Road. Vi trodde att det räckte med att ställa ut skorna och säga "WE ARE LEEDS". Tyvärr så förstod ej våra motståndare det, och sålunda så förlorade vi med 3-2. Kanske den största skrällen någonsin i FA-Cupens historia. Dum som jag alltid varit så tänkte jag . Fan det var inte bra, men vi vinner ju ligan istället. Vilket vi skulle ha gjort om inte en blind linjedomare godkänt ett av de mest hårresande offsidemål som någonsin gjorts i historien. Självklart så stack Arsenal förbi och vann ligan. Sen vann de FA-Cupen också. Jag lipade lite, men bet ihop och tänkte. Nästa säsong, då får vi våran revansch.
Och visst fick vi revansch på tur-Arsenal. När Allan Clarke den 6:e maj 1972 nickade in 1-0 i FA-Cupfinalen så kändes det som om Gud äntligen visade lite rättvisa. Men två dagar senare var han elak igen. Vi hade behövt en poäng i bortamatchen mot Wolves för att säkra ligatiteln. Men varken Gud eller FA ville att Revies Leeds skulle vinna. Hade de det så skulle vi inte ha tvingats spela en hängmatch bara två dagar efter cupfinalen.
Sen följde några fina år med ligavinst, men med en massa andraplatser. Har läst att om Leeds hade tagit 11 poäng till under några säsonger så skulle vi ha vunnit ligan sex gånger. Jag blev en bitter man som tyckte att allt och alla var emot mitt kära Leeds.
Sen följde många hemska år på 80-talet. Det fina lag som Don Revie hade byggt upp försvann i en dimma. Undertecknad började tappa engagemanget. Jag följde laget men det kändes som om det fina Leeds som jag hade börjat älska hade försvunnit.
Don Revie slutade och ersattes av Jimmy Armfield, Jimmy Adamson, Allan Clarke, Eddie Gray och Billy Bremner. De gamla hjältarna visste inte hur man skulle få Leeds tillbaka på fotbollskartan. Själv hade resande till andra länder tagit över intresset. Men i och med Howard Wilkinsons inträde i klubben så började optimismen åter flöda. Köpet av Gordon Strachan var starten för Leeds Uniteds återinträde i finrummet.
Wilkinson behövde bara ett år på sig för att föra Leeds upp i förstaligan. Det andades optimism i klubben igen. Jag minns att jag köpte tidningen "Match" varje vecka bara för att få läsa något om favoritlaget.
Och vilken comeback det blev för "The sleeping giant" i den högsta serien. Säsongen 1990/91 blev vi fyra. Året efter förstärkte "Wilko" laget och resultatet blev ligaseger före värsta konkurrenten Man Utd. Det kändes som om Wilko ej kunde misslyckas med någonting. Men sedan började det åter bli normalt för oss Leeds-fans. Säsongen efter ligasegern höll laget på att åka ur. Det som varit så bra blev plötsligt helt fel. Wilko började ifrågasättas. Hans värvningar blev sämre och sämre. Men ändå så var Leeds ett etablerat PL-lag. Som supporter så visste man att klubben inför varje säsong skulle förstärka laget. Tyvärr så blev Wilkos fingertoppskänsla sämre. Men en värvning som han lyckades med var när han tog Tony Yeboah till Leeds från Frankfurt. Yeaboah var en så grymt bra spelare, hans sagolika mål säsongen 1994/95 visade vägen till en UEFA-Cup plats, men hans mål stärkte också mitt Leeds-ego.
Efter Wilko så kom George Graham. Första säsongen med honom gjorde att laget döptes om till Leeds nil. George Graham föll sen för locktoner från Spurs. In kom en nödlösning David O`Leary (Martin O`Neill var den som styrelsen ville ha). Som en nödlösning så hade O`Leary ingen press på sig. Han visste dock vilka talanger som fanns i academien.
Nu började åter optimismen flöda hos undertecknad. Vi var ju det nya Man Utd! Leeds hade ett lag som verkade kunna bli hur bra som helst. Vilken stolthet man kände. O`Leary och ordföranden Ridsdale verkade vara hur bra som helst. Fina placeringar i PL blev det, ett mycket lyckat spel i europa med en semifinal i både Champions Leauge och UEFA-Cupen som grädde på kakan. Nu lekte livet för oss Leeds-fans. "Only the sky was the limit". Sen kom verkligheten ifatt klubben....
Nu har fallet bromsats upp, klubben har lyckats vända skeppet. Kanske det blir PL i höst? Men frågan är om vi har något att göra där? Men har man hållit på Leeds så länge som jag har så tar man inget för givet.
