Krönika: Så mycket mer
Vunna titlar och vunna matcher? Inte i dagens Leeds United direkt, men är man bitter? Fan heller...
Det gör mer ont än vad många tror att se sitt lag gå holmgång. Många vet inte hur det känns och smilar lite förnöjt när det kommer på tal. Jag försöker förklara hur det känns men kommer alltid till den punkten då jag faller ner i gropen av tomlöshet. Jag hatar att hamna i den gropen. Där finns inget för mig. Det är en form av bekännelse eller snarare ett accepterande av situationen, och det är just därför jag hatar det. Jag vill kriga, inte med vapen eller med händerna, utan för mitt lag genom talet. Jag har den gåvan. Det vet jag. Fast ibland spelar det liksom ingen roll. Det känns som om man pratar för döva öron.
Leeds United betyder ju så mycket. Vid det här laget har man förstått det, och en vanligt lördag då man ska gå på fest senare under kvällen och laget återigen förlorat, står man handfallen. Pallar man verkligen? Det blir ju bara massa diskutioner. Man får förklara att laget hade otur, att det ser bra ut och att vi inte kommer åka ur. Egentligen är orden som kommer ur munnen bara en sorts försvarsmekanism för att rädda sig själv från att inse fakta. Det ser inte bra ut och fan vet om vi inte åker ur ändå. Det gör alltid lika ont att behöva skriva det, än värre att säga det. Därför försöker jag undvika det och blicka framåt till nästa match med hopp om att allt ska vända. Vilken idiot man är...
Det finns dom som verkligen försöker förstå och lider med en, men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Varför skulle jag det? Det är jag som borde tycka synd om dom som valt att hålla på ett fotbollslag som bara vinner och som inte stavas L-E-E-D-S. Det finns ingen logik i det där påståendet tycker du kanske för alla vill ju vinna och uppleva framgång? Hur enkelt som helst egentligen. Det jag försöker säga är att när man efter ett tags ideliga motgångar plötsligt en dag når framgång smakar den så mycket bättre. Man är inte lika kräsen och man glädjs för varje liten sak som får en att må bättre. I livet kan det handla om att man vinner en liten slant på tipset, eller får det där betyget som man kämpat för så länge. Det smakar bättre som sagt. Om man pratar fotboll, som ju är en stor del av livet är det bara poäng som räknas. En tre poängare för Leeds är som den där tipsvinsten. Dagen är räddad och man kanske bjuder på nån drink ute på krogen till polaren. Livet är underbart, visst?
I år har Leeds mäktat med att förlora 14 av 22 matcher. Vi suger, och jag har svårt att glädjas för saker dessa dagar. Jag vet inte vad felet är och vad som ska göras, men vad jag dock vet är att kärleken för detta urusla skitlag bara växer. Är inte det lite konstigt? Borde man inte tänka att man bör hitta ett nytt lag som bara vinner och vinner? Alla vill ju vinna och uppleva framgång, eller hur? Man är dock alldeles för mycket inlindad i den vagga som klubben bäddat åt en. Har man en gång förälskat sig är det svårt att släppa taget och jag vet att det aldrig kommer hända. Men oj vad jag önskar att en dag få uppleva det som andra lags supportrar får vara med om år ut och år in. Vinna titlar framför fullsatta arenor, festa tillsammans med tusentals likasinnade och glädjas för klubbens framgångar. Nu tror du kanske att jag är bitter eller avundsjuk? Visst hade jag hellre sett Leeds vara en sådan klubb, men egentligen bryr jag mig inte. Leeds United för mig har blivit så mycket mer än det. För några år sedan låg vi i toppen av Premier League med ett underbart lag på planen. Allt var frid och fröjd och man hade inte en aning om att det skulle bli så här. När vi om några år ser tillbaka på den här tiden kommer jag vara tacksam över att min kärlek för klubben blev satt på ett sådant här stort prov. Många har säkert försvunnit på vägen från Champions League till botten av Championship, men jag blir alltid lika stolt när nytt folk väljer att börja hålla på Leeds United. Min klubb, my preciousssss, som Golum sade. Dom kommer då aldrig bli kallade "Glory Hunters" i alla fall. Det är en sak som är säker.
Ja, Leeds är så mycket mer och folk har börjat fatta det nu. Vi ligger där vi ligger och kommer kanske så göra i många år till. Om det blir så kommer jag ändå aldrig att släppa taget. En dag är vi tillbaka och inga kommer vara så stolta över att stå på Elland Road som de människor, vars klubb vart längst ner i skiten men som kommit tillbaka större och mäktigare än någonsin. Visst längtar jag till den dagen. Visst saknar jag de dagarna. Visst vill jag vinna och visst vill jag ha framgång. Men en dag mina vänner. En dag är vi där igen, och som jag längtar....
Nåväl, livet går sin gilla gång och jag försöker hänga med. Det gäller ju att "gilla läget" liksom. Jag hade förhoppningen om att vi skulle ligga i toppen i år och att det skulle bli spännande om vi skulle kunna ta direktplatsen upp eller återigen gå in i play-off spelet men med ett annorlunda resultat den här gången. Man hade ju rätt rejält med fel men det är inte mycket som förvånar en med Leeds United längre. Eller jo förresten, en vinst förvånar alltid. Som att man skulle vinna på tipset, ungefär..
Marching on togehter
