Krönika: Nu avslutar vi detta!
Det blev ju som väntat inga poäng tillbaka. Vi är ju trots allt Leeds United så vad hade man väntat sig? Nåja, denna krönikan kommer inte handla om vrede eller att någon ska känna medlidande för vår situation. Vad denna krönikan kommer handla om är min vilja att se detta underbara lag bära oss hela vägen till Wembley och väl där, ta hem hela skiten och ta oss ett steg närmare Premier League. Det är det som denna krönikan kommer handla om.
Jag har sagt det förut och säger det igen - prestationen som dessa spelare har stått för denna säsongen är kanske den största av prestationer jag upplevt. Kanske är den till och med den största. Vem i hela världen hade kunnat tro att vi skulle hamna på en kvalplats när säsongen startade? Förberedelserna hade ju varit bedrövliga. Ett embargo på spelarköp släpptes först en vecka innan serien startade och vi fick tillåtelse att värva de spelare vi ville ha. Förmodligen hade hälften redan dragit till en annan klubb, men kvar fanns spelare som David Prutton, Rui Marques och Casper Ankergren som hade kunnat offra en fot för att få skriva kontrakt. Dom gav fan i att vi skulle starta med 15 minuspoäng, det fanns inte i deras värld att missa chansen att spela fotboll för Leeds United. Allt som fanns i deras skallar var att ta Leeds hela vägen tillbaka till The Championship. Medans en annan satt med armarna i kors och trodde att vi skulle få svårt att stanna kvar gick elva krigare ut på plan för att möta Tranmere med vetskapen om att klubben dom representerade hade kunnat sluta existera bara några veckor innan. Dom gav oss hopp om liv. Hopp om att Leeds United skulle visa alla som tvivlat och skrattat de senaste åren att "the sleeping giant" hade vaknat. Och som vi vaknade...
Först efter 14 matcher kom den första förlusten någonsin i League One i vår historia. Vi förlorade slaget, men inte kriget. Det gick vidare, dock utan Gustavo Poyet och Dennis Wise som "fes" vidare. Den ena till Leeds Södra och den andra till ett skrivbordsjobb i London. Man kände sig lurad och bedragen. Allt snack om kärlek och stolthet över att leda en klubb som Leeds var bara tomma ord från dessa herrar tydligen. Kvar stod en spelartrupp, som efter varje vinst ställt sig i en ring för att gratulera varandra, utan ledare. Gruppen hade splittrats mitt under brinnande säsong och det kändes givetvis inget vidare. In kom Gary McAllister och efter en tveksam inledning är nu formen från starten av säsongen tillbaka. 6 vinster på de 8 senaste matcherna och bara två förluster på dom femton senaste matcherna gör att vi har högform inför det stundande kvalet.
Jag minns matchen mot Watford för 2 år sedan då vi blev överkörda. Den ligger där bak i skallen som ett bistert minne av hur fruktansvärt dåliga vi kan vara när det verkligen gäller. Allt var ju upplagt för fest med en ljusblå himmel och ett hav av vita tröjor på ett fullsatt Millenium Stadium. Allt gick snett, spelarna pallade inte trycket och året efter åkte vi ur The Championship utan att egentligen ha tappat några direkt tongivande spelare. Kan det hända igen om vi nu misslyckas med att gå upp? Kan spelare som Jermaine Beckford med sina 20 fullträffar tänka sig spela ett år till i denna ligan? Oavsett vad tror jag inte detta laget är klara med att överraska oss. Jag tror vi klarar detta. Jag tror vi fixar det och jag tror vi gör det på ett sätt som gör att vi kommer snacka om denna bedriften så länge vi lever. Det skulle slå allt, och ingen skulle kunna ta det ifrån oss. Det skulle vara höjdpunkten hittils i mitt liv som Leeds supporter. Utan att blinka!
Så låt oss avsluta det vi startat nu. Låt oss glömma poängen som tagits ifrån oss, och blicka framåt mot äventyret som stundar i kvalet med hoppfulla ögon. Imorgon beställer jag och min sambo biljetter och kommer åka till London den 23 maj för att försöka få biljett på plats men annars bara få känna atmosfären av tusentals och åter tusentals Leeds supportrar som i ett euforiskt rus sjunger sig hesa för klubben vi alla älskar. Låt oss göra detta till något underbart som vi aldrig kommer glömma.
Spelarna tror på det.
Då ska det väl fasen till om inte vi också ska tro på det!
Marching on togehter
