Krönika: Ett hjärta med smärta
Leeds gjorde som man alltid gör när det verkligen gäller något. Vek ner sig.
Jag är tom. Helt tom. Jag är varken arg eller ledsen. Besviken, kanske men mest av allt är jag bara tom. Helt tom. Dagen då vi skulle ta ett steg framåt, tillbaka till The Championship och visa Football League två fingrar i r*ven blev istället dagen då verkligheten hann ifatt alla supportrar till klubben som fått någon sorts förbannelse över sig. Vi kan inte få någon som helst lycka. Vi är dömda att leva i smärta, det är inte svårare än så.
Hur många gånger i ordningen är detta? Hur många gånger har vi snubblat på mållinjen när det gäller? Hur mycket orkar man? Jag kan inte räkna längre, och jag vet i fan hur mycket mer skit man kan ta för ens kärlek till en klubb. Jag kommer aldrig släppa Leeds. Jag vet att vi en dag spelar i Premier League igen, men likväl börjar man fundera på om allt detta lidande är värt det. Vad jag menar är, hur mycket kan man ta som supporter. Vi spelade Champions League semi-final för 7 år sedan, nästa säsong spelar vi för andra året i rad i League One. Dessutom förlorade vi idag mot Doncaster Rovers. Who the f*ck are they? Sinnessjukt, världen är sjuk - jag mår illa!
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Allt vill ut samtidigt som jag bara vill gräva ner mig och vakna om c:a 3 år. Tyvärr går inte det, har jag hört - men är bra sugen. En fråga jag ställer mig är om jag är förvånad. Är jag det? Svaret jag får i huvudet är ett stort ringande nej. Leeds United idag är ett lag som inte kan vinna någonting, inte kan göra någon människa glad men ändå är man en supporter som lärt sig att leva med det. Vi är inte längre en klubb i societeten. Vi är en klubb på dekis, i englands tredje division med spelare som blivit ratade av andra klubbar (läs Kilkenny, Freedman, Douglas, Michalik, Huntington, Sheehan, Prutton bl.a). Vi kan, och ska inte glömma vad dessa spelare gjort denna säsongen. Dom tog oss till en play-off final med 15 minuspoäng men såhär i efterhand, vad spelar det för roll egentligen? Själv hade jag nästan önskat mig en mittenplacering nu. Så man hade sluppit smärtan man känner för detta slut. Ett slut som rivit upp gamla sår och nya i mitt redan skadade hjärta. En mittenplacering hade varit ett nederlag, men inte ett lika stort och kännbart nederlag som detta. En förlust med 1-0 i en play-off final mot ett lag som inte bara är från Yorkshire utan som också låg i division 5 (conference) när vi låg i Premier League. Verkligheten har hunnit i fatt oss.
Vilka spelare i dagens Leeds spelar för klubben när vi drar igång serien om c:a ett halvår? Om jag ska vara helt ärlig bryr jag mig inte ett skit. Helt ärligt alltså. Vem som helst får dra för mig. Visst hoppas jag kanske på att Howson stannar, och kanske Huntington men annars ger jag fan i vem som är här och vem som är "där". Dom hade en chans att skriva in sig i historieböckerna för all framtid men tog den inte. Då är det knappt att man förtjänar att nämnas med namn. Det är en grov anklagelse från min sida men jag står fast vid det. Detta nederlag är ett av de värsta jag varit med om som supporter till Leeds United, men bara ett i raden. Jag har gått från en optimistiskt människa med en sund syn på framtiden till en gammal stofil med en dyster syn på allt. Ingenting är roligt längre, framförallt inte ett år till i denna j*vla skitserie. Fy fan...
Det finns så mycket att hylla och då pratar jag inte om laget just nu. Vad jag pratar om är supportrarna till denna klubb. Jag blir så glad, men ändå sorgsen när jag tänker på hur j*vla mycket jag hade önskat att Ni fått denna vinsten som en liten trofé för allt lidande ni varit med om de senaste åren. Ni är så värda det. Nu får ni inget, och står med gråt i ögonen och sorgsna uppgivna kroppar och inser att vi är samma gamla klubb vi alltid varit. Klubben som aldrig kan prestera när det verkligen gäller. Bara det river upp nya sår i mitt redan skadade hjärta. Ni, om några är värda all framgång ni kan få. Ni är ju, trots allt Leeds United F.C och jag lider. Lider, för jag vet vad ni känner. Jag vet hur mycket denna klubben betyder för er alla. Jag jämför er med mig, med mina känslor och tankar. Jag är förstörd, precis som ni.
Men ändå, i allt detta mörker - ber jag er att stå rakryggade, stolta och starka. Vi må vara en League One klubb, mot klubbar som MK Dons (herregud) men vi vet vad vi är egentligen. Tänk tillbaka på Don Revie, Billy Bremner och alla andra hjältar från förr. De må vända sig i graven när dom ser vad som hänt med vår klubb men dom blickar säkerligen ner från sin himmel och älskar den som aldrig förr. Det är svårt att älska i motgång men det är nu de äkta supportrarna träder fram. Dom som är starka, stolta och som inte följer en klubb för alla vinster och triumfer. Jag vet att jag hade önskat mig allt det där med allt vad det innebär men varje gång kommer jag på mig själv att le när folk skrattar åt mitt intresse. Skratta ni, men ni kommer aldrig förstå känslan av att hålla på ett lag med hjärtat. Jag hade önskat mig att många av dagens supportrar hade fått känna på lite motgång. Känslan av att se sitt lag gå kräftgång genom serierna är inte lätt men det skiljer agnarna från vetet. Det skiljer de äkta supportrarna från slöddret. De som bara är där för att se det bra laget. Leeds kommer kanske aldrig bli topplaget igen, men vi kommer alltid påverka tusentals människor. Så fortsätt vara äkta supportrar. Det är Ni som gör skillnad. Det är Ni som är Leeds United F.C.
Jag är tom, helt tom. Men känner ändå någonstans att vi är på rätt väg. Som jag skrev i min förra krönika så var detta kanske det man hade förväntat sig. Med Leeds så finns det inget mitt-i-mellan. Det är allt eller inget. Att vi vann borta mot Carlisle spelar ju mindre roll idag, men att vi förlorade mot Doncaster gör ont. Dock var det kanske logiskt, med tanke på vinsten mot Carlisle. Där tog vi allt, idag.... inget. Nästa år måste vi vinna serien för att ha en chans att gå upp. Cupspel är inte Leeds melodi. Låt oss alla hoppas på att Gary McAllister vet vad han gör och värvar in de rätta spelarna för att försöka förvandla Leeds United till ett lag som en gång för alla kan prestera när det verkligen gäller. Kanske kan det gå, men då kan det behövas en häxdoktor som får bort förbannelsen som hängt över Elland Road i många år. Inte ens tusentals supportrar med hjärtan starka som solens strålar har kunnat få bort den.
Jag kommer aldrig begära att någon ska tycka synd om mig. Jag vill inte ha medlidande. Däremot önskar jag att ni som håller på topplagen i Premier League ska få känna på vad vi känner en vacker dag. Känslan av att hålla på ett lag i motgång, i flera år. När ingenting tycks gå din väg. Alla vet ju att Leeds hör hemma i Premier League, inte minst vi själva. Likväl är vi kvar där vi är och kommer så vara i minst ett år till. Det kommer ta minst 2,5 år innan vi är tillbaka i Premier League. Då är jag nästan 27 år. Då kanske man har barn... jag vet, att det första jag skulle köpa till henne/honom hade varit en Leeds tröja med ordet "Smärta" på ryggen. För det är så jag känner, smärta är vad som fyller mitt hjärta just nu och som följt med mig genom hela mitt liv som supporter till denna stolta men olycksdrabbade klubb. Smärta, det är vad jag känner just nu.
Låt oss inte glömma en sak även om jag vet att det är tjatigt och att det säkert kommer vara folk som reagerar kraftigt på detta - men lag 1, 3 och 4 gick upp i Championship i år. Laget på andra plats får spela vidare i englands tredje division. Vad hade spelarna med hela administrations affären att göra? Det vet ingen, men serien ljög aldrig. Vi var det näst bästa laget i år men kommande säsong väntar League One. Ska man skratta eller gråta? Svaret är enkelt... fråga bara Andy Robinson från Swansea.
Marching on together
