Världens bästa fotbollsroman
Om några veckor så går The Damned United upp på biograferna men många säger att boken är bättre, ja kanske den bästa fotbollsroman som skrivits. Laget det handlar om är Leeds United och mötet med lagets nye manager Brian Clough som slutade i skilsmässa redan efter 44 dagar
Leeds United kan inte hantera Brian Clough och tvärtom Clough kan inte hantera Leeds United.
På dom dryga sex veckor som Clough är i klubben så vinner Leeds bara en match och Don Revies ersättare på managerposten får ingen lätt uppgift i West Yorkshire.
Detta är hämtat från Svenska Dagbladet för någon vecka sedan
BÄTTRE ÄN FILMEN. Legendariske brittiske fotbolls-managern Brian Clough är huvudperson i filmen The Damned United som snart har svensk premiär. David Peace har skrivit boken den bygger på – världens bästa fotbollsroman, enligt Times. SvD:s kulturchef Stefan Eklund håller med.
Om några veckor har den brittiska filmen The Damned United Sverigepremiär. Men det är -boken ni ska läsa – Times har kallat David Peaces epos för världens bästa fotbollsroman. Det är förmodligen sant. Jag kan inte -påminna mig en mer intensiv skildring av idrott på den här --sidan Aeneidens femte sång.
Att nämna David Peaces The Damned United i samma andetag som Vergilius odödliga, tvåtusen år gamla, text är förstås att ta i, men den brittiska romanen från 2006 om den storkäftade, alkoholiserade, socialistiske och briljante fotbollsmanagern Brian Cloughs 44 dagar i storlaget Leeds 1974 äger en existentiell tyngd som får läsaren att associera till antika ödesdramer.
Det är ingen tillfällighet att -David Peace inleder The Damned United med ett citat från Gamla Testamentet (Jeremia, 12:e kapitlet), som slutar:
Har mitt land blivit en hyenas näste
med rovfåglar kretsande ovanför?
Kom hit, alla vilda djur,
samlas här och kalasa!
Den som rovfåglarna väntar på att sätta klorna i är förstås Brian Clough. David Peace skildrar Cloughs väg till undergång och nedmonteringen av hans självförtroende är bitvis plågsam att följa. Skräcken för att förlora nästa match överskuggar allt annat. Han dricker alldeles för mycket och hans ensamhet är till slut -total. Peaces text är furiös och rå, inkännande och tragisk.
David Peace använder kända fakta om Brian Clough och hans kaotiska tid i Leeds som underlag för sin berättelse.
Det Leeds som Clough tog över var en fruktad segermaskin, formad under tretton säsonger av den skicklige Don Revie. Men Leeds var också under -Revies tid hårt kritiserat för sin medvetet brutala och destruktiva spelstil. Främsta kritikern var Brian Clough, som gjort en liknande resa som Revie, men med Derby, ligamästare 1972.
I Derby retade Cloughs frispråkiga stil gallfeber på klubbstyrelsen och efter en maktkamp tvingades han avgå i oktober 1973, till fansens stora besvikelse. Vid hans sida under åren i Derby fanns coachen Peter Taylor, en klok och tystlåten man – Cloughs motsats. Tillsammans var de dock rena dynamiten. Efter -Derby fortsatte paret till lilla Brighton i division tre, men snart hörde Leeds av sig. Don Revie skulle bli förbundskapten. Brian Clough fick erbjudandet att efterträda honom i Leeds.
Peter Taylor insåg det omöjliga i uppdraget och följde inte med. Hur skulle Clough, som upprepade gånger offentligt hade kritiserat både Revies sätt att leda Leeds och lagets hårdföra spelstil, kunna få stjärnorna i mästarlaget att följa honom?
Taylor hade förstås rätt, men Clough var besatt av att övertrumfa Revie och tog jobbet – och där börjar David Peaces -roman.
The Damned United är en fiktiv självbiografi, en omdiskuterad genre, som bekant, och romanen har också väckt ilska i England. Bland annat har Cloughs änka och barn tagit avstånd från -boken. Gamle Leeds-mittfältaren Johnny Giles lyckades få en domstol att avtvinga David Peace en ursäkt. ”Ibland önskar jag att jag aldrig hade skrivit den fördömda boken”, har Peace själv sagt.
Före The Damned United gjorde sig David Peace ett namn som en av Englands mest intressanta -kriminalförfattare. Hans fyra första böcker – the Red-Riding Quartet – om polisarbetet i jakten på the Yorkshire Ripper, en seriemördare som härjade i Leeds-trakten på 70-talet, hyllades unisont och är egentligen bara jämförbara med James Ellroys LA-kvartett. Visst, Peace har också läst Ellroy, betydelsen av det har han själv talat om, men han tar faktiskt språket ännu längre in i det furiösa och svarta än vad jag trodde var möjligt. Böckerna, som har namn efter de år de -utspelas i – 1974, 1977, 1980 och 1983 – är råa, ångestladdade och späckade med tidsatmosfär.
Samma stilgrepp använder Peace i boken om Brian Clough. Den är elegant i upplägget, trots att intensiteten som sköljer över en när man läser gör att man först knappt lägger märke till det. Omväxlande får vi följa framgångarna i Derby, i dåtid med personliga pronomet ”you” som tilltal, med misslyckandet i Leeds, dag för dag, men då är pronomet ”I” – vi befinner oss inne i Cloughs huvud och där är det tunnelseende som gäller.
Han sliter som ett djur för att få de på framgång mätta Leeds-spelarna att anamma hans idéer. Men det går inte. Spelarna har passerat sina bästa år, de kommer inte att vinna något igen. De hatar Brian Clough, och Clough hatar dem.
Vid ett tillfälle beskriver Peace hur Clough beordrar spelarna att ta en promenad med honom före en match, för att stärka lagandan: ”Kom igen. En för alla, alla för en. En enda stor och lycklig familj”, säger Clough. Billy Bremner, den lille fyrkantige skotske lagkaptenen, en mittfältare som spelar fotboll som om det handlade om skogsavverkning, svarar: ”Du har rätt. Vi var en jävla lycklig familj. Tills du dök upp” (min översättning).
Till slut går det inte längre. Brian Clough tvingas lämna klubben efter 44 dagar. Under den -perioden har Leeds bara vunnit en match och blivit ett bottenlag. Här slutar The Damned United, med Brian Clough på väg hem -efter avskedet, ensam i bilen.
Men lyckan vände. Cloughs nästa klubb blev Nottingham. Där återförenades han med Peter Taylor, stannade i 18 år och förde laget från tvåan till seger i ligan och vann även Europacupen 1979 (finalslog Malmö FF) och 1980.
Men det där är en annan historia. David Peace ärende var aldrig att skriva en biografi. Han ville skildra den ensamhet som alltid följer i besatthetens spår. Brian Cloughs 44 dagar i Leeds var -perfekt stoff för det.
Och filmen? Den är inte alls lika svart och drabbande som -romanen. David Peace själv är missnöjd med den: ”Jag misstänker att den inte är ett stycke stor konst”, sade han till Times före den brittiska premiären. Han kunde ha lagt till: ...som min -roman är.
Stefan Eklund
stefan.eklund@svd.se
