Krönika: War of the roses - och andra tankar
Leeds United är på gång och kanske är det vår tur i år? I matchen på söndag mot våra ärkerivaler kan vi få en glimt in i vår framtid som kanske inte ligger allt för många år framåt i tiden. Nästa år kan vi vara ett Championship lag, och det vore ett steg på vägen tills vi återigen får möta "scums" i en ligamatch och inte i en egentlig obetydlig match i FA-cupen. Men matchen är ändå inte vilken som helst.
Kände för att skriva av mig lite. Det var länge sedan nu. Mycket har hänt sedan dess, med ett high-flying Leeds i överlägsen stil i League One. Det är knappt man kommer ihåg när Leeds var så här bra sist. Visserligen i League One, men ändå. 17-5-1 - ett mäktigt facit och kanske är det vårt år i år, precis som det var Leicesters tur förra året?
Som sagt så ser det onekligen bra ut för våra vita hjältar, och hösten 2009 kommer kanske gå till historien som hösten där Leeds på riktigt började klättringen uppåt igen? Härnäst väntar en match vi har väntat på allt sedan lottningen för några veckor sedan. Scums, War of the Roses - inte vilken match som helst. Alla som följt Leeds United och Man Utd ett tag vet vad matchen innebär. Inte bara för klubbarna - med årtionden av rivalitet - utan också på läktarna, på gatorna, i stugorna och i våra skallar. Jag fördömer allt vad fotbollshuliganism betyder men tyvärr finns det rötägg även i Leeds och denna match är verkligen, verkligen en högrisk match. Jag hoppas det går lugnt till på gatorna, men på läktarna och på planen kommer det sjungas och kämpas.
David mot Goliat
Jag skulle vilja kalla matchen den 3 januari för den största matchen på lite drygt 6 år för Leeds. Jag räknar alltså denna matchen högre än play-off finalen till Premier League mot Watford för 3,5 år sedan. Kanske är jag dum, naiv och konstig men scums har alltid varit den klubben jag kunnat förknippa med hat. Visst är hat ett starkt ord, men å andra sidan är det väl bättre att hata en klubb än en individ eller en folkgrupp? Enda sedan jag började följa Leeds i mitten på 90-talet har jag präntat in i mitt huvud att röd är en färg man ska förrakta. Du ser mig sällan i en röd t-shirt, aldrig skulle jag köpa en röd bil och inte heller får du någonsin se mig dra på mig ett rött läppstift (visserligen inte så konstigt). Rött är och förblir scums. En färg, en klubb, ett lag - att avsky.
Så, kommer vi ha någon chans då? Mot detta förbaskat duktiga lag som år efter år tycks vägra släppa taget om den absoluta toppen av Premier League. Jag skulle vilja säga att en Leeds vinst hade varit lika troligt att se som att jag konverterar till islam och ger mig ut i heligt krig. Det ska bli förlust på söndag, men större under har faktiskt skett. Dock, om så scums ställer ut sitt b-lag med nån/några få a-lagsspelare så bör det bli en 2-4 - 0 till de "röda djävlarna". Allt annat skulle vara just, en gigantisk skräll.
Optimist, någonsin tidigare?
Jag tror jag var rätt känd på Revie Stand som den evige pessimisten. Jag kunde klaga på spelet trots en vunnen skit match. Jag förstod mig inte på vissa byten, taktiker, lån, köp, försäljningar. Jag har funnit svaret på varför. Vi har idag en tränare som har mer koll än mig. Haha, det låter fint det. Okey, nu ska jag förklara vad jag menar. Simon Grayson vet precis vad som krävs av spelarna både taktiskt och praktiskt. Håller en match på att gå Leeds ur händerna gör han bytena som gör att vi vänder matchen. Om någon spelare faller ur ramen byter han ut honom vilket ibland kan tyckas märkligt, men likväl leder det alltid till ett resultat. Simon Grayson kommer leda Leeds tillbaka till finrummet om det så är det sista han gör. Jag tror, att den mentaliteten har han präntat in även i spelarna. Grayson vill bli hjälte, något han inte lyckades med som spelare i Leeds, och han har förklarat för spelarna att de har all chans att bli det. Idoliserade, älskade, legender. Som små Billy Bremners eller som i Graysons fall - en ny Don Revie. Allt är möjligt. Lika möjligt som att jag - idag - känner mig mer optimistisk än jag någonsin tidigare varit vad gäller Leeds United. Jag kan inte komma ihåg när jag under en säsong satt och var helt säker på en vinst innan en match. Till och med när vi skulle möta Liverpool på Elland Road i liga cupen kände jag att -det här är fullt möjligt, vi kan fixa detta. Och vilken match vi gör sen. Liverpool var tvungna att slänga in Gerrard för att förvara sin ledning i slutet och Leeds har också ett felaktigt bortdömt mål vid ställningen 0-0. Vem vet vad som hade kunnat hända om Leeds tagit ledningen på ett fullsatt och galet Elland Road? Kanske hade vi endast haft en förlust under denna säsongen i så fall? Den mot Millwall.
Nu är det ändå så, att oavsett min nyfunna optimism så får jag ändå erkänna att matchen på söndag kommer bli för tuff även för dagens Leeds United. Det Leeds som kan spela skit och ändå lyckas vinna. Det Leeds som hittat gemenskapen, glädjen och tron på en ljus framtid. Matchen på söndag kommer istället handla om helt andra saker. 8500 Leeds fans, på ett förmodat fullsatt Old Trafford kommer återigen visa tv tittarna och publiken på arenan vilken otrolig klubb detta är. I år efter år har man fyllt borta sektionerna mot klubbar som Yeovil, Brighton, Luton, Leyton Orient, Stockport och Tranmere. Klubbar vars namn är svåra att uttala och som en spelare som Vidic förmodligen aldrig hört talas om. Vi vet vilka det är, vi har lärt känna dom som en bitter verklighet långt borta från Premier Leagues glans och strålkastare. I regnet i Stockport stod 3000 Leeds fan på en arens som hade ett sammanlagt åskådarantal på straxt under 8000 personer. Nästan hälften var alltså Leeds fans, en måndag klockan 12.00 i iskyla. Det är otroligt och fantastiskt vad dessa fans gör mig stolt.
The future is bright - the future is white
Så - för alla er som har tid, lust och ork att stänga på tv-n på söndag kommer få se en match som kommer innehålla både hat, kärlek och hatkärlek också för den delen. Hatkärlek mellan två klubbar som verkligen älskar att hata varandra. Jag kommer inte glömma Alex Fergusons ord då hans lag skulle möta City i ett derby för två år sedan. Han fick frågan hur mycket matchen betydde för hans lag och honom själv. Han svarade med orden; -Denna matchen betyder egentligen ingenting för mig. Det är matcherna mot Liverpool, Leeds och Arsenal som betyder något. Då låg Leeds i League One, precis som man gör idag. På söndag möts vi alltså igen i en match som kan vara Fergusons sista mot Leeds. Det kommer också vara Simon Graysons första match mot klubben, men om jag får blicka in i spåkulan så kommer det inte på långa vägar bli den sista. Leeds är på gång, kanske får ni ändå se upp - scums.
Bring on the War of the Roses!!
Marching on Together
