Krönika: We're not famous anymore
Vilken match, vilka fans, vilken avslutning. Att älska i motgång fick idag sig en rejäl törn, men vem kan inte ta det en dag som denna? Leeds har återuppstått. We're on our way back.
11 krigare, nästan 10 000 supportrar och en tränare sänd från himlen åkte till Old Trafford för att skriva in sig i historieböckerna. Det vi fick se vad något utöver det vanliga. Något magiskt, fantastiskt och helt otroligt. Ett av Europas bästa lag fanns på andra sidan, med spelare som Rooney som förmodligen tjänar mer pengar än hela Leeds laget tillsammans. Ingenting talade för Leeds. Ingenting. Men fotbollen är inte så självskriven, så förutsägbar att någonting är klart innan domaren blåser i pipan. Leeds spelarna visade att fotbollen lever och att det fortfarande är en helt fantastisk sport.
När det var 10 minuter kvar sa jag till mina nyfunna Leeds vänner på O'Learys i Kalmar att jag hade tagit 1-1. Varför vet jag inte, Leeds var minst lika bra - men om man ser tillbaka de senaste åren så hade inte ett kvitteringsmål och även ett 2-1 mål varit allt för otippat. Jag satt bara och väntade på det. Vem hade kunnat tro att Leeds skulle sätta en frispark i kryssribban och sen lyckas vinna med 0-1? Inte jag. Aldrig. Never. Men vilken avslutning på en fantastisk dag. You just got to love this club. Leeds bevisade att vilja slår klass. Om det finns något "deras" fans kan skylla på så skulle det i så fall vara underskattning. Inget annat. Evans, Brown, Neville, Berbatov, Anderson, ROONEY, Obertan. Säg mig, är inte dessa spelare något för a-laget? Kom inte och snacka.
Igår skrev jag sms till ett flertal på min telefonbok att dagens match var en match för nya hjältar, en match där legender skapas och föds. Jag kan inte ta ut någon enskild spelare efter dagens match. ALLA förtjänar beröm. Ett lag från League One slår ut scums på deras egen hemmaborg. Leeds är på väg uppåt och vi alla som följt vårt lag i vått och torrt genom åren förtjänar detta så otroligt mycket. Det är sådana här matcher man lever för, skriker för och drömmer om. Det finns inte mycket som slår känslan när Beckford gör 0-1. Okey, tänkte jag. Kul att vi i alla fall får göra ett mål. Jag hade så gärna velat se att vi gjorde ett mål mot Liverpool men den önskan slog inte in. Nu blev det så mycket bättre. En Leeds vinst på Old Trafford, oj oj oj. Hur gick detta till?
Men ändå - trots alls - så är jag inte helt förvånad. Spelarna har funnit den inre motivationen. Att gå framåt, utvecklas och bli uppflyttade. Att allt är möjligt, som de visade idag. Det var David mot Goliat och återigen visades det att den svagare kan slå den starkare. Kanske var det något större som segrare idag. Fotbollen som helhet. Med sinnessjuka löner, spelarköp och klubbköp som övergått miljarder kanske Leeds seger idag ändå berättar om en verklighet bortom dessa miljardköp. Man behöver inte pengar för att känna kärlek. Det finns saker som är viktigare och som betyder mer. Vi har överlevt, vuxit och känt på hur det är att älska i motgång. Leeds har återuppstått och vi kommer kliva framåt. Likt fågel Fenix ska vi resa oss.
Allt kan sammanfattas i ett ord;
Stolthet
Marching on together
