Krönika: En seger som betydde allt
Som vi har väntat, tuktat och sett fram emot detta. Dagen innan Chelsea, en av våra största rivaler tog hem liga titeln i Englands högsta division utspelade sig ett drama utan dess like på Elland Road som man sent kommer glömma.
En utvisning, ett underläge med 0-1 och allt såg ut som vanligt. Det som man hade hoppats skulle bli en enkel promenad mot andra platsen mot ett Bristol Rovers som inte hade något att spela för, blev en spegling av det Leeds United vi följt och älskat dessa långa och mörka år. Det finns verkligen ingen lätt väg utan det ska avgöras på minsta möjliga marginal. Så när allt såg ut att gå åt skogen - då - reser vi oss och tar oss tillbaka på rätt sida strecket. Då gjorde vi det "the Leeds way" och vände med tio man. Det är just detta som är tjusningen, drogen och giftet. Att slitas mellan hopp och förtvivlan är ingen ovanlig situation när man håller på Leeds United, men för en gångs skull slutade det lyckligt. Ett slut värdig vilken Hollywood film som helst. Att det till slut var Jermaine Beckford som avgjorde var bara det i sig en självklarhet. Efter några matcher på bänken(!) fick vår stjärnanfallare, med över 30 mål återigen, chansen från start med kaptensbindeln på vänsterarmen. Ett tecken från Simon Grayson som säkert betydde: gå ut nu och visa att du vill föra denna klubben upp i seriesystemet. Ge något tillbaka till de 40 000 fansen på Elland Road som kommit för att se oss bryta förbannelsen. AVGÖR, hör jublet eka enda till Manchester!
Som en äkta kapten slet han den unge hetlevrade Max Gradel ifrån domaren då en smocka hängde i luften. Som en äkta kapten skrek han på sina lagkompisar att ALDRIG ge upp, att fortsätta springa och att vi kunde vända. Som en äkta kapten och målskytt avgjorde han för klubben och förde Leeds United tillbaka till the Championship. Tack Becks, och kanske får vi njuta av dina mål även nästa år? Annars önskar jag dig ett stort lycka till vart du än må gå.
Mina egna tankar efter matchen går inte att beskriva. Något överförfriskad hoppade jag i en fontän, sjöng tillsammans med några vänner Leeds sånger ut över centrala Kalmar och kunde inte förstå vad som just hänt. En seger cigarr, för Leeds United? En ovanlig, men högst efterlängtad händelse som jag drömt om länge. Sms började hagla in om gratulationer, vridna knän och sprängda högtalare efter alldeles för hög volym på vår alldeles egna Marching on together. Jag tror vi alla, och de flesta i vår omgivning vet hur mycket detta betydde för oss. Själv fick jag min Liverpool vän att ta på sig en Leeds tröja och andra att posera med Leeds flaggan. Detta var dagen då glädjen inte visste några gränser, allt blev plötsligt så mycket enklare och Leeds var klubben som fick glädjen att rinna över.
Lika mycket som jag själv är glad, lika glad är jag för alla andra Leeds fans. Vänner, bekanta, människor man snackat med på internet. Vi har alla olika åsikter om saker och ting men ingen kan ifrågasätta vår kärlek och vårt supporterskap för Leeds United. Vi håller inte på Leeds för att vi suktar efter de stora titlarna. I Leeds - i lördags - såg man vad fotbollen verkligen betyder och är. Genuin glädje, långt borta från miljarders miljarder. Spelare som visserligen kan leva gott på sina löner, men ändå väldigt långt ifrån den sjuka värld där man kan köpa en ny bil för att man inte kommer ihåg vart man ställt sin gamla. Jag saknar inte det, och jag skulle tycka det vore synd om en rik oljemiljadär köpte upp det som fortfarande finns i Leeds United. En tämligen rik Leeds supporter som är beredd att bevara det genuina är väldigt välkommen - men snälla - bevara oss från den sjuka miljö som råder i Englands topp klubbar.
Många tårar av lättnad på många håll i lördags kan jag tänka mig. Jag var inte en av dom som grät. Jag har svårt för tårar och har knappt gråtit en tår sedan min far gick bort för 9 år sedan. Det var inte långt ifrån denna gången. Jag har inga barn, jag har inte vunnit en miljon, jag är inte morbror eller farbror. Jag har upplevt mycket glädje i mitt liv, men lördagen var kanske den bästa dagen i mitt liv.
Att vi fick se tusentals Leeds fans springa in på arenan är på många sätt förkastligt, men jag måste säga att det på inget sätt störde mig. Bilder har kavlats ut på supportrar med ansiktet upplyst av glädje, spelare som kramas om och hyllas och en Paddy Kisnorbo som mer eller mindre bjöd ner fansen till honom på planen. Spelarna var lika glada som oss och tillsammans, på Elland Roads gröna matta fick vi äntligen slå oss samman som en enhet. Fansen och spelarna, för en gångs skulle tillsammans. Utan burop, utan krav eller negativa tankar. En glädje som inte visste några gränser. Alla hämningar var borta. Den ohyggliga press som legat på spelarnas axlar försvann och tillsammans sjöng vi;
MARCHING ON TOGETHER - FOREVER
Som vi har väntat!
