Som natt och dag.
Den 2 maj är det exakt 2 år sedan vi spelade semi-final i Champions League mot Valencia. Då, ett av Englands mest lovande lag. Idag, finns bara spillror kvar.
Det blåser snålt på Elland Road numera. På söndag kan Leeds, i den näst sista omgången, säkra kontraktet mot ett Arsenal som kämpar om ligatiteln.
Allt är fortfarande i Leeds händer, men tunga mörka moln har hängt över laget och klubben under hela året. Skador, och försäljningar av lagets bästa spelare har gjort det omöjligt att hänga med i toppen.
På ett år har spelare som Rio Ferdinand (Man Utd), Lee Bowyer (West Ham), Robbie Keane (Tottenham), Robbie Fowler (Man City), Jonathan Woodgate (Newcastle) och Olivier Dacourt (Roma) lämnat Leeds. Trots detta har klubben skulder på skrämmande £78m, lite drygt en miljard svenska kronor.
Hur och varför är klubben i denna situationen? Svaret är att ett gamblande med något så stort som en hel klubbs fortsatta existens var allt för girigt. Mr Ridsdale spelade för högt helt enkelt. Allt skulle vara så lyxit och glamoröst på utsidan, men på insidan började saker gå snett.
Ett uteblivet Champions League spel gjorde att enorma summor av budgeterade pengar uteblev. Klubben blev, genom spelarförsäljningar, tvungna att få in de pengar som gått förlorade. Trots detta gjordes inga försök till sparande. Bland annat hade 76 personer, anställda under Ridsdale, bilen betald av klubben. Allt skulle flytta på som förut, och ingen utanför klubbens murar skulle få reda på situationen.
I morgon (2 maj) är det exakt 2 år sedan vi spelade semi-final i den finaste av alla klubblags turneringar, Champions League. Då, med ett av Englands mest hyllade spelare och tränare, fick Leeds 0 - 0 mot Valencia, för att 6 dagar senare förlora med 0 - 3. Leeds var utslaget, men runt om i Europa talades det om laget som ingen kunde undgå. Ett lag med en sådan vilja och passion för fotbollen, ett lag som brann för något. Här, bland Europas storklubbar, skulle vi finnas kvar för en lång tid framöver..... trodde man.
Idag är Leeds inte sig likt, men vi supportrar har inte förändrats. Vi brinner lika mycket för klubben och för fotbollen dom spelar. Vi lider med spelarna och vi gråter av lycka av minnerna från tiden då vi var stora. En tid av lyx och äventyr. En tid av framgångar.
Kommer vi få uppleva något liknande igen? Det tror jag mycket väl. För under Professor John McKenzie i spetsen, har klubben kommit underfund med att det inte längre går att slösa med pengar som tidigare. Planer på hur klubbens skulder ska saneras kommer att läggas fram under den närmsta månaden.
Samtidigt ryktas det om fortsatta spelarförsäljningar, då lagets kvarvarande stjärnor alla är uppvaktade av storklubbar i Europa. Man märker dock en kärlek för klubben hos spelarna. Som Robinson, när han beskriver hur hans kärlek för klubben och dess supportrar gör det omöjligt för honom att lämna, eller Viduka när han säger att han älskar att spela för Leeds och absolut inte vill flytta. Man ser på Alan Smith att han lider för klubbens och supportrarnas skull, han som kämpar och sliter för laget på ett sådant sätt att man får gåshud, han som man aldrig skulle kunna tänka sig se i något annat lags tröja, kan vara en som blir tvungen att lämna Leeds till sommaren.
Frågan är om detta är början på klubbens undergång eller början på något nytt? Om nu Leeds stannar kvar i Premier League, måste klubben bestämma sig, fågel eller fisk. Ska man fortsätta sälja spelare får man som supporter räkna med ännu ett tufft år med nedflyttningshot som resultat, långt långt borta från Europaspel. Vilka spelare vill då stanna kvar? Kanske är det läge att börja flytta upp egna talanger i A-truppen igen, något som varit Leeds varumärke under en längre tid. Kanske borde man något sånär behålla stommen i laget, och samtidigt fylla på med unga hungriga spelare från de egna leden.
Leeds är i detta läget långt borta från allt vad Europa spel heter, och med skulder på flera hundra miljoner är nu klubben vid ett vägskäl. Ska botten bli nåd? Ska alla tusentals fans få somna varje kväll med brustna hjärtan? Eller ska vi resa oss stärkta av situationen, och börja marschen uppåt?
Vi som brinner för er, och älskar er, kommer aldrig glömma då världens ögon fanns på Elland Road den där vårdagen för 2 år sedan, då Leeds var ett av Europas roligaste och offensivaste lag att titta på. Vi kommer alltid att finnas kvar för att stötta laget i våra hjärtan. Ni betyder otroligt mycket för oss.
Framtiden blir ljus!
WE ARE LEEDS, AND WE´RE PROUD OF IT!