Kärleken som aldrig rostar
Leeds kommer aldrig att falla i mina ögon.
Känslan dör aldrig!
En ny dag gryr. Fönstret står på vid gavel och det är immigt på rutan. Natten har varit kall, minst 15 minus, men istället för att ligga och svetas tar du beslutet att ha fönstret öppet bara för att få känna den där värmen som sprider sig under täcket på morgonen när du vaknar. En värme som säger; ligg kvar, stanna här hos mig.
När du väl går upp och sätter igång med frukosten har den där känslan av värme försvunnit. Istället är du i full gång med att göra iordning dina mackor till jobbet. Kaviar, eller ost? Fyra mackor, eller kanske fem?
Du tar på dig kläderna och sätter dig i bilen på väg till jobbet. På jobbet pratas det om fotboll. Här blandas man med människor i alla åldrar, män som kvinnor och de flesta med sitt eget favorit lag.
Att starta en diskussion med en grupp människor som bara vill spy gala över det Leeds du är så stolt över kan vara ganska påfrestande efter en förlust. Samtidigt är du van.
På jobbet har de fotbollsintresserade hittat sin person att jäklas med. En person som står upp för vad han är född till och som aldrig någonsin skulle kunna erkänna att han börjar bli orolig över lagets position och situation. En människa som blivit så kall vad gäller aroganta påhopp från människor som inte vet vad kärlek för ett lag egentligen är, att han bara skrattar åt dom. För i hans hjärta och i hans själ brinner en känsla så stark att den släcker minsta lilla tvivel och tvek. En låga som satt sin prägel på hans liv. I hemmet, på jobbet och på fotbollsplanen. Det är detta som är att leva med Leeds.
Personen är jag och alla vi som dag ut och dag in går till jobbet/skolan och får höra skit från arbetskamrater och vänner. Vi Leedsfans kommer alltid vara hatade för vår speciella kärlek till Leeds som, hur dåligt allt än är ställt, lika starka står upp och med huvudet högt bara behöver skratta åt de personer som kommer med patetiska påhopp.
Dessa senaste två åren har man ställts på svåra prov. Allt har varit negativt i och runt Leeds United. Konstigt nog har ens kärlek för klubben bara vuxit. Man har känt en samhörighet med övriga fans här på svenskafans och tillsammans har vi vunnit en stor seger; vi har överlevt.
Visa personer här på svenskafans har varit Leedsare i tiotals år. Dom har sett Leeds live ett antal gånger, gråtit på en krog i ingemansland över en förlust mot scumsen som Leeds var så väl värda att vinna, sett laget åka ur högsta ligan för att några år senasre gå upp, dom har sett laget vinna Premier League. Jag är avundsjuk! Jag är bara 20 år och har inte varit med om så mycket än. Men under mina snart 13 år som Leedsare har man vuxit i sin roll som ett äkta fan till "The Mighty Whites". Man började så smått på lågstadiet att leka på rasten att man var Batman, Spidelmannen eller Lucky Luke. Efter nåt år hade man likt Stålmannen förvandlats till en omänsklig, odödlig spelare i det Leeds som 1992 vann ligaguldet. I drömmarna stod man på Elland Roads gröna matta och spelade med Gordon och grabbarna.
Jag kan erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket från denna tiden. Men det jag nu förklarat för er kommer jag ihåg och visst drömmer jag fortfarande om det Leeds jag älskar. Drömmen om Leeds kommer alltid finnas kvar, så länge jag lever. Verkligehetens Leeds har nu blivit ett sätt att leva. Arbetsdagarna, fritiden och på fotbollsplanen. Allt är inspirerat av det Leeds jag vuxit upp med, det Leeds som jag skulle springa naken genom Sverige för att inte förlora (på sommaren i så fall).
Att känna så starkt för ett lag sätter sin prägel på ditt liv, både negativt och positivt. En förlust betyder att man kan bli arg på sin snälla mamma som ringer och undrar hur det är med dig, eller gör man en kapning på träningen som skulle innebära rött kort i en match. En vinst däremot gör en till en helt ny människa. En positiv, glad och trevlig person som ser livet på den ljusa sidan.
Vinsten igår fick mig på andra tankar. Att sluta skriva här skulle göra att en del av mig försvann. Att låta andra människor ta beslut åt dig kan inte få förekomma. Man ska vara starkare än så. Därför kommer jag nu att fortsätta på Svenskafans efter några dagars vilande och tänkande över min situation.
Vinsten igår fick mig att må så mycket bättre, och jag tror att vi alla och hela Leeds börjar se ett ljus i mörkret. Tänk vad en vinst kan göra mycket.
Vi är långt ifrån att stå med ett nytt kontrakt i handen, men jag tror att vi kom en bra bit på vägen igår. Att vi nu möter Manchester United i nästa match tror jag bara är bra. Smithy och de andra har börjat tro på sig själva.
De har börjat våga drömma om Leeds igen. Eller som Alan Smith sa efter matchen igår; - Det kändes som att man vara tillbaka i de där magiska Champions League matcherna som kändes så långt borta för några dagar sedan.
Leeds är kärleken som aldrig någonsin rostar.
Marching on together, Forever!
