Gästartikel av Pelle Blohm
Den förre Örebro, IFK Norrköping och GAIS-spelaren och numera fotbollsexpert på Kanal 5:s fotbollsmagasin Liga Europa Pelle Blohm berättar om sin kärlek till Leeds United. Artikeln är tidigare publicerad på www.blohm.se den 10 maj 2004.
För en vecka sedan var det ett faktum, det som jag tyvärr insett för väldigt länge sen men som jag ändå inte velat tro på. Leeds United åker ur premier leauge efter en säsong som var så svart att de värsta goth-rockarna blivit så mörkrädda att de åkt hem till mamma för att titta på bingolotto.
Leeds United har de senaste tre åren varit en otämjbar och för sig själv en livsfarlig farkost rakt ner mot helvetets allra varmaste mittpunkt. Från semifinalen i champions leauge till degradering till den trista och oglamorösa division ett fotbollen på tre år, jag gråter tårar som bildar floder, jag oroar mig för framtiden för denna Yorkshire klubb, jag är rädd att detta inte är den våning hissen stannar på, jag är rädd att det redan lyser på källarknappen. Frågan är om klubben överhuvudtaget överlever sommaren.
Jag kan inte säga att jag slaviskt följt Leeds de senaste åren, inte ens när det gick som bäst strax innan avgrunden öppnade sig, eller kanske tack vare att det gick så bra. Men ungdomskärleken finns ändå inom mig, jag bär laget med mig fast jag inte alltid verkar så engagerad. Som de flesta med engelska favoritlag så brukar det börja när man är väldigt liten, Leeds var det första laget jag såg på teve, de spelade i Tipsextra med vita eleganta dräkter som lös upp mitt liv just då. Jag var sju-åtta år när laget vann i rutan och jag var fast. Det var under storhetstiden på sjuttiotalet med benknäckargänget som bland annat spelade europacupfinal mot Bayern Munchen. Därefter kom ett blekt och intetsägande 80-tal, laget var trist och bankade boll en bra bit från de bästa i den högsta serien. Leeds slet hårt utan framgång i divisionen under Liverpools stjärngäng. Det konstiga är att det var då mitt hjärta bultade som hårdast för klubben, man fick kämpa och lida, hånas och trampas på men det var på något märkligt sätt det som gav mening åt alltihop. Att hålla på ett lag som bara vinner år efter år skulle göra mig totalt blasè. Vad finns det då att kämpa för, det brukar oftast sluta med gnälliga och bortskämda supportrar. Men det är klart, någon titel är det naturligtvis trevligt att få skrika sig hes åt lite då och då. Men underifrån perspektivet är alltid roligast, att bli överraskad med fest när man inte förväntar sig det är för mig roligare än att veta att det varje år bjuds på exakt likadana partyn med exakt samma personer och samma menyer.
Men grabbarna på Elland Road skulle få fira igen, jag skulle få bli lycklig tillsammans med många andra tappra som väntat på att solen åter skulle lysa över arbetarlängorna "in the city of Leeds"
Solen kom tillsammans med en liten rödhårig skotte vid namn Gordon Strachan. När 80-tal tog steget över till 90-tal reste sig laget ur misären och vandrade in med högt huvud till eliten igen. En lång väntan var över, jag hade fått min framgång, men det var inte slut där. Leeds chockade ligan redan vid sin första säsong efter uppflytten och vann mästerskapet säsongen 91/92. Jag trodde inte det var sant, någon drev med mig, eller drömde jag? Nej då, det var i allra högsta en levande och verklig händelse. Jag gick på moln tillsammans med kungarna, de som genomfört bragden på planen. De hade alla en säsong som stämde, bortsätt från några bakslag så rann laget igenom ligan med de senaste årens giganter Manchester United strax bakom sig.
Förutom redan nämnda Strachan så måste man räkna upp tjurskallen Gary McAllister, målmaskinen och fotbollsresenären Lee Chapman, högerbacken Mel Sterland som redan då spelade ett modernt offensivt ytterspel, Tony Dorigo som kom under säsongen och gjorde även vänsterkanten till ett offensivt anfallsvapen. Bollvinnarkämpen David Batty var i karriärens linda, den lille Rod Wallace kobrasnabb och sist men inte minst så var denna säsong Eric Cantonas genombrott. Många Manchester United sopportrar vill gärna glömma det, men jag glömmer inte, Cantona startade sin engelska succé i Leeds United. Så var det.
Efter detta makalösa år var det som om jag var nöjd, jag hade fått mina segrar med min barndoms underbara favoritklubb, samtidigt blev jag koncentrerad på min egna karriär. Leeds kändes inte lika viktigt längre, det var konstigt att ha förebilder i ett lag som jag faktiskt teoretiskt helt plötsligt själv skulle kunna få möta på planen. Så min minifanatism försvann, men jag fortsatte att ha laget i mitt hjärta. Jag bar det med mig i bakgrunden, läste resultat, kollade laguppställningar och höll tummarna i sömnen. Men jag följde inte laget när det spelade i teve, jag läste inte allt som skrevs, men jag höll det varmt inne i själen. Visst har jag varit glad när framgångarna kommit, men jag har inte varit överlycklig. Den riktiga glöden har inte riktigt funnits.
Men frågan är om det inte är dags att återigen börja kämpa för klubben, det är läge nu när eventuella framgångssupportrar packar in och åker hem. Om bara klubben klarar sig ekonomiskt och inte går i konkurs så blir det spännande och riktigt hårt arbetande år framöver. Det är dags att jobba tillbaka laget till premier leauge.
Det är tid för rensning, det är tid att kasta allt skit på sophögen, det är tid att starta om. Fylla, slagsmål, misshandel och rascism måste bort. Klubben måste renas rakt igenom, många idioter är borta, nu måste bara den förlegade engelska arbetarklassmacho-kulturen bort, bort med allt supande på puben, bort med droger och in med ett modernt, professionellt och internationellt fotbollstänkande. Men först måste klubben säkra ekonomin och se till att de seriösa spelarna stannar, tidigare hade Leeds en väldigt bra ungdomsavdelning där man hämtade spelare, finns det några kvar där?, jag vet faktiskt inte själv.
Men jag vet att det är dags för mig att börja bry mig igen, nu när det är som tyngst. Jag tänker inte svika, nu ska jag vara med igen tills klubben ännu en gång vandrar upp för Yorkshires gröna kullar. Jag är rädd att det kan ta ganska lång tid, för vi har inte sett botten än.
Pelle Blohm.
Jag vill sända ett tack till Pelle Blohm, som har en egen och mycket läsvärd sajt www.blohm.se, för att han gav mig rätten att publicera denna artikel. Pelle har givit ett halvt löfte att kanske skriva en artikel för oss här på Svenska Fans/Leeds i vår när serien är slut.
