Billy Hampson
När Dick Ray avgick som manager för Leeds United så var det Billy Hampson som klubben ville ha som efterträdare. Med Hampson vid rodret fick klubben kämpa i botten av division 1 och tillslut blev det nedflyttning till division 2, vilket gjorde att Hampson fick lämna sin post och 1947 tog istället Willie Edwards över.
Billy Hampson föddes i Radcliffe den 26:e augusti 1882. Under sin spelarkarriär spelade han som ytterback och representerade klubbarna Rochdale, Bury och Norwich, men det var först när han blev 31 år som det riktiga genombrottet kom på fotbollsplanen. Newcastle United fick upp ögonen för honom och köpte honom för £1 250 i januari 1914. Senare samma år stängdes Newcastles hemmaarena St. James Park på grund av det första världskriget, så Hampson flyttade istället till Leeds City som gästspelare.
I Leeds City var han ordinarie och spelare 91 matcher mellan åren 1916-1919, sedan återvända han till Newcastle, men då agera reserv bakom den äldre Bill McCracken. 1923 fick Billy Hampson en ordinarieplats då McCracken blev manager för Hull City, Hampson var då runt 40 år gammal. Under sin tid i Newcastle slog han ett rekord. Han blev den äldsta FA cup-finalisten någonsin 1924 när Newcastle tog sig enda fram till final i cupen. Han var då 41 år och 8 månader. Spelarkarriären avslutades sedan i South Shields vid en ålder av 47.
Nu började en karriär som manager och hans första anhalt var Carlisle United. Där åstadkom han inte så mycket utan när Dick Ray avgick som manager för Leeds United flyttade han dit istället. Leeds kämpade vid den här tidpunkten i den nedre delen av division 1 för att undvika nedflyttning. Med Billy Hampson som manager slutade klubben tillslut på 18:e plats. För att göra laget bättre köpte han in de rutinerade och före detta engelska landslagspelarna målvakten Albert McInroy och anfallaren George Brown. Det hjälpte dock inte så mycket utan Leeds fortsatte att befinna sig i botten av division 1.
Säsongen 1936-1937 undvek klubben nedflyttning med endast två poäng. Hampson lutade sig mycket mot de rutinerade spelarna, men han byggde även för framtiden. Tre irländska spelare, målvakten Jim Twomey, David Cochrane och Bobby Browne, köptes in. Det första världskriget kom dock mycket olägligt för Leeds del då de unga spelarna såg sina finaste år som fotbollsspelare försvinna. När freden sedan kom och fotbollen satte igång igen 1946-1947 hade de passerat sina bästa år och när säsongen avrundades låg Leeds sist i tabellen och blev i och med det nedflyttade till division 2.
Billy Hampson fick nu lämna sin post som manager och 1947 tog istället Willie Edwards över. Edwards föddes i Newton i Derbyshire den 28:e april 1903 och spelade fotboll under sin uppväxt med den lokala klubben Newton Rangers. Han fick även provspela för storlaget Blackburn Rovers, men hamnade tillslut i Chesterfield. Han spelade sin första match för dem som 16 åring och blev snabbt supportrarnas favorit, men de visste att de inte kunde behålla honom för alltid. Sheffield United skickade en före detta landslagspelare att titta på Edwards, men han tyckte att Edwards var för liten tillväxten. Det skulle visa sig var en rejäl missbedömning då Edwards senare fick spela i landslaget.
I mars 1925 köpte Leeds Edwards för £1 500. Tillsammans med Tom Jennings och Russell Wainscoat, manager vid den här tiden var Arthur Fairclough, som anlände samtidigt som Edwards så försökte trion hjälpa Leeds att inte bli nedflyttade får division 1. Edwards var en nyckelspelare i Leeds backlinje. Han var grym på att tackla vid rätt tidpunkt och var även en bra passningsspelare. Han använde teknik istället för kraft och under sin karriär fick han inte ett enda gult eller rött kort.
Willie Edwards bara växte och växte som fotbollsspelare och trots att Leeds fortsatte att ha det svårt i division 1 så var Edwards form på topp och i slutet av säsongen 1925-1926 fick han göra sin första landskamp. Matchen var mot Wales, men matchen slutade med förlust med 3-1. Edwards fick sedan fortsatt förtroende i landslaget trots att Leeds 1927 blev nedflyttade. 1930 anlände Wilf Cooping och tillsammans med Edwards och Hart bildade den en fantastisk backlinje. Men 1934 flyttade Cooping till Arsenal och två år senare försvann även Hart till Mansfield vilket gjorde att Leeds fick stora försvarsproblem. Edwards lade skorna på hyllan 1943 då han nästan var 40 år gammal.
Han blev istället manager och 1947, när Billy Hampson fick lämna jobbet som manager för Leeds, fick Edwards en förfrågan om han ville ta över laget. Han arbetade mycket med att förbättra truppen, men kunde inte stoppa fallet. Leeds kämpade i de nedre regionerna i division 2 och laget lyckades säkra 18:e platsen lyckades i och med det undvika nedflyttning. Inför säsongen anställde styrelsen Major Frank Buckley som manager och Edwards fick infinna sig i att bli assisterande manager.
