Krönika: Status Que
Snart är det 8 år sedan Leeds United åkte ur Premier League, då med knappt en miljard i skulder och en spelartrupp bestående av spelare man kunde räkna på ena handens fingrar. Vad har hänt sedan dess och kan vi verkligen blicka framåt med optimism och tro på framtiden? Denna krönika ser i spåkulan samt sammanfattar mina känslor om en klubb som färgat mitt hjärta blått, gult och vitt.
Att det är 8 år sedan Leeds åkte ur Premier League med dunder och brak råder det inga tvivel om. En större förändring än den som skett i Leeds United har knappast setts förut. Från att ha varit en klubb att räkna med i toppen av Premier League och fina resultat i såväl Champions League som UEFA cupen, till att hoppas innerligt på att få en smula från lånemarknadens smörgårdsbord av alla floppar och toppar - har utan tvekan slagit hårt på Yorkshires stolthet.
Under förra säsongen valfärdade fortfarande fansen från Storbrittaniens alla hörn för att se sitt lag tampas om en play-off plats tillbaka till det finrum man så abrupt försvann från, men i år är det annorlunda. Dyra biljettpriser, brist på nyförvärv, försäljningen av Gradel och omtalade uttalanden om potensiella nyförvärv har blivit för mycket för supportrarna och Leeds är just nu den klubben som tappat flest fans till matcherna och ligger sist i utvecklingen av säsongskort och att locka folk till matcherna. Har folk då tröttnat? Vi genomled en 3 årig mardröm i Englands tredje division men hade trots det mer folk på matcherna än idag, vilket måste ses som ett stort frågetecken hur detta är möjligt.
Personligen känns det som att även om ekonomin ser ut att vara bättre idag än den var när vi åkte ur Premier League så är vi ändå fattigare än vi någonsin varit tidigare. Försäljningar av våra nyckelspelare har sagts gått direkt till Simon Graysons pott till nyförvärv men ändå är Leeds United den klubben i hela the Championship som värvat för minst pund av alla. Leeds United, Yorkshires stolthet, har alltså värvat för mindre än Doncaster och Barnsley. Känn på den. På vägen har vi sålt Max Gradel och Kasper Schmeichel samt Neil Collins. Vi har sluppit Bradley Johnson, Neil Kilkenny och Jermaine Beckfords löner och vi har sålt av X antal löften för säkerligen £3-4m utan att se dessa pengar investeras där vi verkligen behöver dom.
Ken Bates har någonstans tagit beslutet att bygga museum och restaurera Elland Road (som vi förövrigt inte äger) istället. Just nu säger siffrorna att vi är uppe i ca £8.7m för detta och det lär öka en hel del. £8.7m är mycket pengar och betänk vad endast hälften av detta hade kunnat göra med vår spelartrupp.
Nu är det ju inte så enkelt tydligen då det egentligen är vårt eget fel att vi inte har pengar till nyförvärv enligt Mr Bates. Inte nog med att vi är morrons och att vi inte har pengar till nyförvärv, vi är också skyldiga till att ingen vill investera i klubben. Det är nog rätt att straffa fansen med högre biljett priser för om en supporter kommer och betalar £500,000 för att se oss få stryk av Barnsley så ger det ju mer pengar än om 20,000 kommer och betalar 20 pund per skalle. Bates tänker ekonomiskt här.
För 8 år sedan såg läget allvarligt ut och värre blev det när klubben så när försvann, likt Wimbledon gjorde, då vi åkte ur the Championship. Att vi lyckades ta oss tillbaka från det får ses som ett litet mirakel men har vi egentligen kommer någonstans på vägen? Vi är idag på exakt samma position vi var för 8 år sedan, med en spelartrupp som får ses som något bättre men med en ekonomi som sägs vara okey men vad vet vi när pengarna försvinner likt smör i solsken?
Jag vill inte klaga allt för mycket, vi har ju trots allt en klubb att supporta men varför känns det så ruttet och varför har man inte större tilltro till framtiden? Jag anser att vi har blivit förda bakom ljuset av klubben. Med de enorma chanser vi hade att under sommaren få ihop ett slagkraftigt lag så tycker jag vi har skjutit oss själva i foten - mer än en gång. Istället för att värva så sålde vi vår bästa spelare Max Gradel för en skitsumma till Frankrike, vi tappade Somma som kan ha varit en av våra viktigaste spelare förra säsongen med 12 ligamål. Tillsammans förlorade vi här ca 30 mål och många assist, snabbhet och känsla. In kom - inget. Vi ryktades vara intresserade av allt från Thorsten Frings till Lee Bowyer men allt brakade samman pågrund av antingen rymdvarelser, giriga agenter, oklippta gräsmattor, urladdade telefoner, slut på papper i faxen, virus i datorn etc etc. Om vi hade fått en tiondel av de spelare vi ryktades vara intresserade av så hade vi haft 10 poäng mer just nu. Detta är den bistra verkligheten.oll
Hur är det ställt med kontinuiteten då? Ja, samtidigt som vi inte lyckats få de spelare vi varit intresserade av så har Simon Grayson med lykta letat efter något att hänga i julgranen och mestadels har det blivit tredje eller rent av fjärde valet i slutändan. Ser man till matchen senast mot Crystal Palace så ställer vi upp med en backlinje med tre akademispelare med en medelålder på ca 20 år. Ett mittfält med Townsend, Clayton, Brown och Pugh där en är ett lån från Tottenham, en är gratisspelare från City, en av avdankad föredetting och den sistnämnde är faktiskt den spelaren i truppen vi betalat mest pengar för på jag vet inte hur länge. I anfallet har vi Becchio, publikfavoriten, som tappat allt vad som kan kallas form och kreativitet. Han har gått tillbaka flera år i utveckligen och jag tror han behöver en nytändning någon annanstans. I min mening är en av mina favoritspelare i Leeds de senaste säsongerna - över och förbi. Kanske samma sak som hänt med oss supportrar? McCormack har varit en skugga av det vi såg i inledningen av säsongen. Han är den som kan göra mål från alla möjliga vinklar och vrår men får man inga bollar att jobba med så kan inte ens Messi göra bra ifrån sig.
Då kanske folk tänker att kraven knappast kan vara annat än en mittenplacering i år med tanke på de skador, spelarförsäljningar och brist på nyförvärv? Nej, enligt Ken Bates så ska Leeds gå upp direkt i år - no questions asked och Simon Grayson ligger pyrt till med den elfte plats man idag besitter. Hur kan det vara rimligt att lägga dessa krav på några akademispelares axlar som gör sina första säsongen i a-laget? Det är fegt och orimligt. Om vi är helt skadefria och har fullt lag kan jag sträcka mig till att vi nästan kommer upp i samma nivå av första elva som vi hade förra året men den är långt ifrån bättre. Vad Bates ser som inte vi ser förstår jag inte.
Leeds har en seger på de senaste sju matcherna och blir det förlust mot Ipswich nästa lördag är förmodligen Graysons dagar räknade. Vissa bryr sig inte ifall han blir kvar eller inte och ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag bryr mig heller. Man har sett detta komma länge nu för utan ett lag som ligger i nivå med förväntningarna från klubbledningen dröjer det inte länge innan tålamodet försvinner. Många är vi som tycker att problemen ligger djupare än så. För mig har Grayson gjort ett fantastiskt jobb med Leeds och räknar man poäng i förhållande till satsade pung på nyförvärv leder Grayson överlägset. Själv förstår jag inte hur en tränare kan ifrågasättas när han tagit Leeds till bättre placeringar under alla säsonger han har varit här, med ytterst små medel.
Titta bara på hur många av de spelare vi har i dagens trupp som kom till Leeds från en klubb som ville behålla dom. Majoriteten av dom är rejects från andra klubbar, vilket säger en hel del. En del påpekar att man ska titta på Ipswich och Leicester och att pengar inte är lika med framgång. Detta är givetvis sant men man kan också vända på det och säga att när inte ens klubbar som satsar pengar lyckas fullt ut, hur kan man då kräva att en klubb som Leeds United ska lyckas när man knappt satsar en pund?
Jag ser ingen ljus framtid för klubben förens den dagen vi kan gå vidare med en ny ägare som inte är rädd för att satsa några av fansens intjänare pund på ett slagkraftigt lag. Här ligger vår väg till framgång. Bates kan snacka hur länge han vill om att han vill göra Leeds till ett självgående företag men utan investeringar i spelartruppen kommer vi aldrig ta oss någonstans. Utan bärande väggar kommer huset rasa förr eller senare. En liten enkel knuff och vi kan falla som ett korthus. Till sommaren går Whites och Howsons kontrakt ut där den förstnämnde kan, tillsammans med Snodgrass, ha varit vår bäste spelare så här långt på säsongen. Howson är vår lagkapten och försvinner han lämnas ytterligare en djup avgrund på vårt mittfält. Snodgrass, fansens favorit gånger, ryktas vara påväg bort redan under detta fönster och bli inte förvånade om följande kommentar dyker upp på den offciella hemsidan inom kort; "A good deal for the club, couldn't stop him cause he wanted this move. We wish Snodgrass all the best in the future", och mer pengar försvinner till Monaco och än bättre pension för vår kära ägare. I fotspåren av White, Howson och Snodgrass kommer troligen inte mycket att följa. Däremot har vi en otroligt jobbig säsong att se fram emot nästa säsong då White förmodligen kommer ersättas med Charlie Taylor (från akademin), Howson med Zac Thompson (just nu högerback, också från akademin) och Snodgrass ersättare lär bli den redan spelande Danny Pugh.
Vi kan ha den finaste av arenor, ett museum som innehåller allt men när vår framtid ser mörk ut spelar det mindre roll. Vi fick löften om att vi skulle få tillbaka vår arena och vår träningsanläggning för flera år sedan, detta har inte infriats. Vi fick löften om en satsning mot Premier League, detta har inte infriats. Vi fick löften om nyförvärv i januari, detta har inte infriats än (om man inte räknar 40 årige Maik Taylor och Danny Pugh som kom redan för flera månader sedan). Townsend kan dock bli en hit men att jaga på egen hand kan vara väldigt jobbigt och tråkigt. Alltid lättare att fånga ett byte i grupp, visst?
Marching on together
