Brighton - Leeds United1 - 0
Brighton & Hove Albion - Leeds 1-0
Leeds förlorade för första gången säsongen 22/23 medan Brighton med nio raka matcher utan förlust satte personbästa i PL.
Något Jesse Marsch och Graham Potter har gemensamt är synen på intelligens.
De menar båda två att det inte räcker med en spelintelligens för att bli en bra fotbollsspelare, man måste slipa på, trimma och utmana hjärnan också.
De är båda välutbildade - Marsch på amerikanskt sportcollege (där man parallellt med idorttsutövande fokuserar mycket på akademiska ämnen - så har det inte sett ut här, här har man tidigare ofta behövt välja), och Graham Potters väg till tränarskapet började med studier i sportvetenskap vid Yorkshireuniversiteten Hull och Leeds Metropolitan.
Och utan att veta särskilt noga vad studier i sportvetenskap innebär tänker jag att lättheten med vilken Potters lag byter formation, eller hur spelarna ändrar position nästan som om han tryckte på en knapp bara, tex är resultatet av sådana.
Hittills den här säsongen har Potters Brigton and Hove (actually) Albion slagit Manchester United borta, kryssat mot Newcastle hemma, och slagit West Ham borta.
De spelar en sorts urverksfotboll, drivna av en kraftkälla, en regulator, en tidhållare, en växelmekanism och en urtavla. Allting är fruktansvärt genomtänkt, och för att försöka rubba detta lag skulle Leedsspelarna antingen behöva vara väldigt listiga (jag vet inte hur skarpa de är, jag vet att Marsch puschar hårt för att Archie Grey studera vidare efter fina GSCE-poäng) eller ganska ovarsamma.
Det verkade som om man, efter att ha känt på hemmalaget ett tag, beslutade sig för att välja det senare, för under första halvlek kändes det som att laget bestämt sig för att i alla fall inte lämna the Amex utan minst en spelare utvisad (och inte ens det lyckades man med!).
Jag tror det tog tjugo sekunder innan den första Brightonspelaren behövde ses om, och inte jättemånga minuter för Pascal Struijk att bli varnad - men några chanser värda att nämna såg vi knappt.
Förutom för Brighton, som varit det klart bättre laget då domaren utan att lägga till något blåste av första halvlek.
Känslan åtminstone jag hade var att vi nog skulle vara lite tacksamma över att det fortfarande stod 0-0 - Solly March hade i alla fall två möjligheter som Ilan Meslier tog ifrån honom.
Inget av lagen gjorde några förändringar i halvtid.
Fiskmåsarna störtade framåt, och denne Sonny March var inte långt ifrån 1-0 nästan direkt efter avspark, då han kom ensam med Meslier som gjorde sig stor och återigen såg till att vi var obesegrade dittills.
Med timmen spelad tyckte Jesse Marsch att det var dags att göra något. Han plockade in Luis Sinisterra och Mateusz Klich, och i flera minuter tog Leeds ett offensivt grepp om en match de hittills mest fått ägna åt att hålla undan Brighton.
Framsepald av Brenden Aaronson lyckades Sinisterra (som gjorde mål mot Barnsley i cupen i veckan) faktiskt missa nästan öppet mål, kanske tvekade han för länge för att sedan slänga sig för sent och samtidigt som han själv smällde in i stolpen fick han se bollen glida förbi precis utanför.
När fåglar flyger långt i flock gör de det i en V-formation som tillåter de längre bak att glida fram på luften från de andras vingslag, och under resans gång byter de plats med varandra så att den som var först får lite skjuts ett tag.
Jag tänkte på det här när Jesse Marsch förändring var så nära att ge oss en ledning vi inte hade förtjänat.
Att vi fick låna Brightons luft under vingarna en stund.
För precis efter Sinisterras miss var det nära igen: Brenden Aaronson spelade fram Rodrigo, som fick iväg ett bra skott men som Sanchez plockade, och för första gången på fyra matcher gjorde spanjoren inte mål.
Nu är vi faktiskt bättre! sa jag förtjust och så gjorde Brighton 1-0.
Det var i sekvensen efter, som hemmalagets Leandro Trossard spelade in till planens andre Pascal: Gross - som säkert placerade bollen i bortre krysset.
Jesse Marsch - som tidigare i veckan berättat att han försöker lära spelarna en del baseballgester eftersom det blir svårt att göra sig hörd ("Särskilt på Elland Road, sa han) - började gestikulera vilt, och Leeds tuffade på framåt för att försöka kvittera. Gelhardt kom in, men det var Llorente som kom närmast 1-1 då han nickade Adam Forshaws inlägg precis över ribban.
Min favorithändelse från andra halvlek får i brist på mål och räddningar bli Jesse Marsch gula kort, som han fick efter en ironisk applåd sedan domaren kom fram för att skälla på honom efter att han slängt in en boll i samband med ett inkast.
Nej, intelligensmätningen mot Potter vann han inte den här gången, men han brinner verkligen för det här projektet.
Jesse Marsch bryr sig, hans engagemang är tydligt och det smittar.
Och det är inte jättedumt att man om man vill förstöra ett urverk men inte lyckas lirka upp det istället prövar att slå sönder det.
I ett försök att få med mig ytterligare något positivt från det här (som förvisso inte var bedrövligt, men som ändå var vår fina inledning som gjorde halt) tänker jag på hur väl försvaret stod emot Brighton i första halvlek.
Hade vi spelat som förra året hade de lett med 3-0 i paus.
Men försvaret är mer organiserat nu, mindre panikartat - om än fortfarande fullt av grejer att skruva på.
Jag fann Leeds i en värld jag tyckte stagnerat.
Där samma sak sas om samma sak vecka ut och vecka in, där allt var nyputsat och sterilt hittade jag det här laget, som kantrade och välte och reste sig och sprang och sparkade och levde.
Det var det som fick mig att falla för den här klubben, den råa energin.
Det att du aldrig vet.
Det att du ena veckan sköljer över Chelsea och vinner med 3-0 och är det bästa du varit på år, bara för att veckan därpå förlora mot Brighton & Hove Albion.
På tisdag är det match igen.
Då tar vi emot Everton hemma på Elland Road.
