Chelsea - Leeds United1 - 0
Chelsea - Leeds United 1-0
Leeds lyckades inte utnyttja Chelseas jobbiga läge utan nästlade in sig ytterligare i den snårskog som är under delen av tabellen.
Man kommer kunna säga att det inte "var långt ifrån" att Leeds fick med sig poäng hem från London för det var det inte.
Illan Meslier löste det nästan.
Men inte långt ifrån betyder inte heller nära.
När någon prickar in fyra siffror på en och samma rad då de spelar Bingolotto säger de att de var nära att vinna, fast de var lika långt ifrån vinsten som den som bara fått en. I det senare fallet ska "jag var nära" trigga ett slags "men nästa gång händer det"-tänk hos dig och det ska få dig att inte vilja missa chansen och så köper du flera lotter (därför får nästan alla som spelar Bingolotto fyra i rad på någon bricka, alla är "nära"); medan "det var inte långt ifrån att" vi fick med oss poäng ska få de här modfällda spelarna att orka en omgång till och sen en till.
Vi begriper, men ibland blir det här att begripa och leta efter saker som övertygar lite tröttsamt och där sitter man och tänker på den gamla Norgehistorien om han som blev skjuten i pannan och utbrast: oj, det var nära ögat!
Nära är bara världens längsta dvärg när det du behöver är poäng och du struntar i om det "går snyggt" till eller inte - nära betyder bara att det viktigaste inte hände.
Inför matchen satt jag och skummade igenom Leedsforumet.
Jag är ingen bra forumsperson och har bara blivit sämre med åren, men jag ville se vad det hoppades på.
Vinst såklart, och i brist på vinst poäng - men utöver det?
Raka linjer, läste jag och tänkte ja.
Har ju själv tjatat om det där med att spela enklare.
Att inte överarbeta så mycket.
Vi är inte där nu.
Det är inte det viktiga, att stila och hålla på.
Jag tänker att de som försöker stila mest - Crysencio Summerville! - är de som redan gett upp och bara vill visa eventuella intressenter hur bra i alla fall DE är, så att det kan få spela vidare i Premier League också nästa år.
Jag vill också se raka linjer. Enkla linjer, som du förvisso kan ta ett par steg ifrån men snabbt hitta tillbaka till om det inte fungerar.
Och jag får det jag önskar i kvadrat: Leeds för mig den här eftermiddagen är inget annat en linjer.
Jag är ett offer för demokratin.
Vi ska ha tipslördag och plötsligt vill tre av fem se Arsenals match mot Bournemouth.
Vad återstår att göra då annat än att logga in på en bettingsajt och följa deras liverapportering, som består i att någon (en dator, gissar jag) ritar upp rörelsemönster på en grön fotbollsplan.
Utifrån det här utröner jag att det är en rätt jämn första halvlek, ler och vet att vi kommer lösa det i andra för Javi Gracia ämnar dra vinning av Potters pressade situation.
Chelsea, berättar någon, har inte gjort mål hemma sedan den 15 januari - det är sju veckor sedan de vann på Stamford Bridge.
Och fastän sånt egentligen är lika meningslöst som nyårsafton - nya år börjar hela tiden, varje sekund och varje match är en ny, måste vi ju räkna saker på något sätt.
Strecken visar att hemmalaget inte är ofarliga, men den här farligheten ser inte så farlig ut när den bara följs som en spelares rörelser och publiken inte hörs så nerven uteblir.
Det verkar ha varit rätt jämt, säger jag i halvtid.
Sen visar Viaplay bilder och då är det bara Chelseas två chanser som rullas och plötsligt ser de mycket värre ut. Plötsligt blev det tydligare än vad ett streck på en skärm kan vara hur illa ute vi egentligen var när allt jag såg var en vit linje med tillhörande kommentar: farligt anfall, Kai Havertz. Det är en jätteräddning av Illan Meslier, och tack vare den lever hoppet.
I hela halvtiden och i åtta minuter till.
För efter paus är strecken bara i vårt straffområde. Det är bara Joao Felix och Chillwell och Raheem Sterling det står när något händer.
Som grafiken låter mig förstå det är det Chillwells hörna som bildar bana till Fofanas 1-0-görande nick.
Ja, men då blir det väl 1-1 då, tänker jag för jag tycker av det vi sett av Javi Gracias Leeds att det ser lite bättre ut. Lite mindre hattigt. Lite lugnare - och Chelsea ska ju vara någon sorts katastrof? (Ändå är det inte de som ligger och kämpar mot strecket.)
Plötsligt står det 90+4 och i rummet skriker Arsenalfansen för där har det vänts ett underläge: 0-2 är 2-2.
Jag tittar ner i skärmen och ser farligt anfall Illan Meslier (målvakten har rusat upp för att vara med vid den sista hörnan och han står fri visar grafiken, men lyckas inte överlista sin kollega Kepa Arrizabalaga) och sen står det FT Chelsea - Leeds 1-0.
Utan att ha sett mer av matchen än såhär tänker jag kosta på mig att tro att det som saknas är kylan och precisionen i den sista delen - alla vet att något måste ske och alla vill vara den som gör det eller så vill ingen vara det. Antingen överarbetas situationerna eller så fegar någon ur och tvekar, och så går de om intet innan de ens riktigt blivit till.
Leeds skapar inte tillräckligt för att det någon gång ska råka bli stolpe in och så kommer det förmodligen se ut under resten av säsongen.
För nu har man valt en spansk tränare och från en som bevakat spanska ligan i rätt många år: Gracia kommer först och främst skruva åt bakåt. Staga upp försvaret.
Det kommer förmodligen bli färre gjorda mål än under Jesse Marsch (vilket ju i sig säger en del) men det viktiga är att kontraktet säkras och så kan de som bryr sig om snyggt gnälla senare och försöka besluta om det var snyggt nog eller inte.
I nästa omgång väntar Brighton hemma och sen är det bara sex matcher kvar på Elland Road.
Tretton omgångar allt som allt.
39 poäng.
Och halva tabellen (nåja) är nära att åka ut.
Eller, om de så vill, inte långt ifrån.
