Efter Tottenham - Leeds United (2-1)
Leeds vann över Tottenham i en hel halvlek. Tyvärr var det den första.
Jag satt och antecknade hela första halvlek.
Tänkte ut rubriker.
Ett B-betonat Leeds slog Tottenham hemma på Tottenham Hotspur Stadium och sådana saker. Det skulle vara lite med glimten i ögat och lite på allvar. För precis innan avspark när stod det klart att Antonio Conte hade Harry Kane och Heung Min Son och Marcelo Bielsa hade...erm nåja inte hade Raphinha och Rodrigo utan istället fick improvisera lite blev det lite mer spännande. Improvisation kan leda till jättebra saker, som ingen väntar sig.
Eller till...mest ingenting.
En Kalvin Phillips i backlinjen. (Efteråt fick han frågan varför. Varför spelade du försvarare? Jag vet inte, sa han snällt. Ville inte kritisera Bielsa. För att hålla koll på Harry Kane? tänkte jag, det var väl självklart? Honom som du känner från engelska landslaget. Och som du satt som ett plåster på hela första halvlek?)
En Jack Harrison som i Raphinhas frånvaro såg det som sitt ansvar att få saker att hända framåt och lyckades förvånansvärt bra. Jag skrev något om att han försökte lite för mycket ibland, kanske hade vunnit mer på att göra saker aningen enklare men att det var fint att se honom släppa loss sin kreativitet och förhoppningsvis var detta något förlösande.
En Joe Gelhardt ingen ännu vet hur bra han är eller kan vara inslägd på topp från start för första gången. Som har nittonåringars (över-)mod men inte de mer slipade anfallarnas tricks of the trade. Särskilt tydligt blev det här tidigt i matchen då hans första dribbling renderade i en frispark utanför straffområdet redan efter femtio sekunder, eller när han liksom petade bollen precis över huvudet på en tottenhamförsvarae, eller när han tåade fram Daniel James istället för att låta de här proffsen på andra sidan mobba bort honom från bollen, eller när hans klack blev en nästan målgivande passning till Stuart Dallas. Detaljarbetet brister, men eftersom det gör det försöker han sig på annat istället.
Och på bänken satt sju av Mark Jacksons U23-spelare, yngst av alla Archie Grey, 15 år.
Mellan sig hade de tjugo i truppen två mål den här säsongen.
Och så ägde man första halvlek.
Eller bevisade åtminstonde att det i hela 45 minuter inte nödvändigtvis handlar om vad du har utan om vad du gör med det du har.
Tottenhams fembackslinje fungerade dåligt mot Leeds man-mot-man-över-hela-planen-spel. Man spelade otyglat och intensivt, som om det enda i världen var den där bollen och den skulle man se till att inte låta de andra få röra, mer datten än ett sövande Pep-aktigt evighetsrullande. Tottenham fick gärna försöka ta bollen då och då, men gjorde de det skulle vi ta tillbaka den direkt och det var där i själva utmaningen såg ut att bestå i.
Det blev en matchbild där Tottenham skapade ett stort ingenting, som vi sedan förstörde och det var underhållande att titta på. Där vi var ett lag som leker med ett lag som känner att de är större än såhär och har något viktigt på gång som världen bara sitter och väntar på att de ska uppfylla.
Det tog 22 minuter för Tottenham att över huvudtaget komma till en "situation"; Sons hastighet drog på ett gravitationskomplexaktigt sätt till sig Diego Llorente och Liam Cooper, och han kunde bjuda Harry Kane på en passning som kanske hade blivit ett avslut om inte Kalvin Phillips varit där och avstyrt det.
(Återigen, kära Kalvin, det var därför Bielsa satte dig i försvaret, varför sa du inte det?)
Sen var det det där med ledningsmålet. Det kom i den 44:e minuten, precis efter att jag skrivit att det roligaste i första halvlek nog ändå var när Kalvin Phillips tacklade domaren; han stöp i backen och såg sig först lite förnärmad omkring för att se om all hans auktoritet låg kvar där nere under honom någonstans, sedan så kastade iväg en sur blick mot Phillips, som ryckte lite på axlarna och svarade med det där sneda leendet han har, och som förmodligen tar honom ur de flesta upptänkliga knipor på ett livet-är-inte-rättvist-sätt. Och så klappade de om varandra och så var det över.
När jag tittade upp från anteckningsblocket pinnade Jack Harrison på ute på vänsterkanten. Han tunnlade någon, tog sig förbi tre andra - vad var det här för snyggt?!- och vidare, han släppte bollen vidare framför tre Tottenhamspelare till Daniel James som gjorde 1-0.
Det såg lätt ut.
Det såg ut som sånt som bra lag gör.
Och det är, med facit i hand, bara väldigt synd att det inte var de sista 45 minuterna den här bevisföringen lades fram.
När Daniel James gjorde 1-0 i den 44:e såg Antonio Conte ut som om han var på väg att kasta sina identitetshandlingar och krypa upp i klacken för att hjälpa till med buandet. Men han stod kvar, klöste sig lite i kinderna istället och sparade väl alla okvädningsorden tills spelarna samlats i omklädningsrummet. För det var ett helt annat Tottenham som kom ut i andra.
Det tog inte många minuter innan Son, via Llorente tvingat ribban till en räddning.
Gelhardt försökte svara genom att utamana Lloris, men plötsligt kändes det som att målet som hängde i luften skulle komma åt andra hållet och mycket riktigt.
Efter att ha lyckats skaka av sig Kalvin Phillips hittade Harry Kane Son som httade Reguilon, som plötsigt hade en yta omkring sig, han försökte skjuta, men bollen landade hos Lucas Moura. Meslier besgtämde sig för att sätta av efter den senare, vilket gjorde att han när bollen skickades vidare till Pierre-Emile Höjbjerg hade för mycket gräs mellan sig och målet för att hinna tillbaka ordentligt när dansken skickade in kvitteringen.
Och det här målet ändrade -förstås- dynamiken ytterligare, till Tottenhams favör.
Dryga tio minuter senare bjöd Liam Cooper Moura på en frispark precis på gränsen till straffområdet. Tottenhamspelarna ville alla vara hjältar - nu händer det! nu händer det! det där kören i huvudet som är en hel värld väntar på, men det blev Eric Dier som stegade fram. Hans skott studsade i målställningen, och Illan Meslier hade inte en chans att hinna upp igen för att värja undan Reguilons retur.
Där var vi nu.
Från att ha lekt runt med en föreställning om vad som rättmätigen VÄNTAR Tottenham i första halvlek till att se dem förvisso inte uppfylla sitt öde men i alla fall skapa sin egen lycka.
När Forshaw byttes ut mot Tyler Roberts slutade Leeds helt försöka bygga upp ett spel från grunden, det fanns inte mycket idéer kvar, annat än Meslier som försökte kasta bollar i hopp om att de skulle nå fram till Harrison som kanske skulle kunna upprepa sin första halvlek nu när han var en sådär åttio minuter tröttare, och Bielsa gestikulerade tråcklande till ett mittfält som inte lyckades hitta tillbaka in i matchen.
Och så slutade det med att de som HAR också fick de tre poängen och långt borta var rubrikerna om B-betonade Leeds som slår Tottenham på Tottenham Hotspur Stadium.
Och med insikten (den dyker upp sådär en gång i veckan som en jobbig släkting) om att vi får fortsätta jobba vidare med det där vi inte har.
För att något val är bara en sak till vi inte har.
