He's Leeds
De episka sagorna är ofta trilogier.
De börjar i någon avkrok där en fattig stackare kämpar sig igenom sina första femton år.
Hans fumliga naivitet balanseras upp med ett enormt driv men i sin miljö sticker han ut lite negativt och han har det mesta emot sig.
Sedan kommer en främling och förändrar allt och precis när de ger sig ut ur byn tillsammans är del ett slut.
Jag tror det är dit vi kommit med Kalvin Phillips nu, hur hårt han än lindar in sig i Leedsflaggan och säger att han vill stanna.
I del två ska pojken resa sig och vinna hjältestatus.
Det kommer börja bra. Det flätas en del band. Och sedan kommer det gå nedåt. Delar av banden klipps av.
Det ska verka hopplöst ett tag. Alla utom de som verkligen tror på honom (det är oftast de som "alltid" gjort det plus någon som aldrig gjort det men plötsligt INSER) ska tappa tron på honom nu.
Del två ska sluta osäkert hoppfullt.
Vi ska inte våga veta att det kommer gå.
Och så till sist, i del tre, kommer hjälten oväntat att triumfera.
Det är då han inser vem han är, vad han är och vad som är viktigt.
Och beger sig hem.
När han kommer tillbaka är det som kung och så tar det slut.
(Om inte Disney, Marvel, Amazon och de andra bestämmer sig för att kapitalisera. Köper upp rättigheter och börjar repa upp och vrida ur, tills allt som återstår av det som en gång var en vacker gobeläng som hängde på väggen och kunde tittas på i helhet nu är upprepade utspridda trådar formade till torra trasor och de ligger i vägen för en var man än går.)
Det var vinter i West Yorkshire då trillingarna Deren, Kalvin och Lacreasha Phillips föddes.
Mamma Lindsay, irländskan, klädde dem fina, lät dem döpas och fotograferas och månader senare var Lacreasha död.
- Vi går och gratulerar henne på vår födelsedag varje år, säger Phillips till Daily Mail. Vi tänder ljus och lämnar ballonger vid hennes grav.
Och berättar om tatueringen på armen som symboliserar henne och som han alltid kysser inför matcher.
Pappa Mark var inte med så mycket, han åkte in och ut ur fängelse; det var droger, det var våldsbrott och sedan kom han hem igen, till Lindsay och barnen; han vilade upp sig ett tag och hamnade snart snett igen och igen - en jamaican som aldrig träffade sin far och som fick öknamnet Chalky som ung eftersom han var den enda mörkhyade i sin klass.
- Han har aldrig hittat rätt i livet, säger Kalvin om sin pappa till Talk Sport, och var han en svängdörr i våra liv, in och ut, in och ut, runt, runt.
De kallar honom det fortfarande.
Chalky.
Det var mormor Val och mamma Lindsay som tog hand om barnen Phillips.
Mamma kämpade för att få ihop ekonomin, sov på soffan i familjens trerummare och avstod inte sällan från kvällsteet (i England är det alltså inte bara te som är kvällste, det är mat också) för att barnen skulle kunna äta sig mätta.
Och så var det det där med skolmaten.
- De flesta i klassen hade med sig färdigpackade lunchboxar. Men vi hade inte råd, vi ingick i skolmatsgruppen, det var kommunen som betalade. Jag frågade min mamma om det här, om varför vi inte fick med oss mat hemifrån istället. Vi har inte råd, sa hon och det var det.
Så här har vi den.
Den trassliga bakgrunden man fastnar i, reser sig ur eller klipper av och borstar bort.
2003, när han var nio år gammal, började Kalvin Phillips spela fotboll i Leedsklubben Wortley, och som fjortonåring blev han en del av Leeds United ungdomsakademi där han arbetade sig upp genom leden tills det blev dags för A-laget att möta Sunderland i FA-cupen 4 januari 2015. Då fick han följa med och sitta på bänken och titta på när Leeds förlorade med 1-0.
Det blev ytterligare några A-lagsbänksmatcher för Phillips innan han fick debutera borta mot Wolverhampton den 6 april samma år (Leeds förlorade med 4-3), och 11 april debuterade han hemma på Elland Road då Cardiff City kom dit och vann med 2-1.
Men det där 1 i 2-1 var Phillips mål, hans första på seniornivå, och i sitt andra framträdande.
I slutet av säsongen 2015 erbjuder Leeds United Kalvin Phillips ett tvåårskontrakt.
Några år senare dyker främlingen upp.
Den som ska göra Kalvin redo för trlogins del två, den som vi väl snart är framme vid, den delen som är resan bort.
Han heter Marcelo Bielsa, och han tar över Leeds 2018.
En vresig, principfast argentinare; en motspänstig, gammaldags man som skolar om box-to-box/centrala mittfältar-Phillips till en mer klassisk defensiv pjäs, fast en med viss bredd och kreativitet i sitt precisa kortpassningsspel, och med utmärkt känsla för- och hantering- av långbollar, med den eftertraktade förmågan att både starta igång ett anfall och samtidigt täcka upp defensivt.
Och ögonen utifrån börjar nu öppnas.
2020 väljer Kalvin Phillips Gareth Southgates England efter att ha övervägt både Jamaica och Irland, och efter Jack Butland och Wilfried Zaha blir han den tredje spelaren på 2000-talet att representera The Lions utan att ha spelat ens en minut i Premier League.
Sin första landslagsmatchtröja gav han till Marcelo Bielsa.
Sommaren därpå, när England gick till final i det framskjutna EM:et, röstades Kalvin Phillips fram till turneringens engelska spelare. Han tog lite blygt emot pokalen Declan Rice räckte honom och mumlade något om att de där 40 000 fler som röstat på honom före tvåan var Leeds fans, for sure.
Och sedan var pratet igång.
Leeds är för litet för Kalvin Phillips, för dåligt, han kommer inte vinna något med dem. För det är så vi pratar om fotboll nu.
De enskilda spelarna som åker iväg och bildar ett lag med andra enskilda spelare någonstans och alla vinner en ligatitel, en Champions Leaguebuckla eller i Tottenhams fall Audicupen (Harry Kane har också en titel!), men det är DE som vinner, inte de tillsammans.
Förr skymde kollektivet individen och nu skymmer individen kollektivet.
Ingen behöver förklara för mig att "poängen med sport" är att nå framgång.
Jag vet att mer än nästan alla tycker det, men måste det vara BARA det, tänker jag?
Att samla på sig utmärkelser och ränder och komma hem som kung, och så ska det heta att "båda parter" vinner på att den här går för att det kommer att komma så mycket pengar då!
Så.
Blir Leeds bättre av att Manchester City betalar 50 miljoner pund för att sätta Kalvin Phillips på bänken så att han inte riskerar hota dem från någon annanstans? När han själv sagt att han vill stanna? När det finns andra att sälja?
Eller är det så att det till och med i den här världen finns sånt som inte kan mätas, vägas, inte köpas för pengar, och att man till varje "pris" ska se till att hålla fast i det för att annars tappar man en bit av något som inte bara är en sida i årsräkenskapen?
När jag tänker på Leeds så tänker jag på en Kalvin Phillips.
Han är född där.
Han har strulat sig fram genom livet och nu har han tagit sig hela vägen hit.
Han har blivit någon för människorna här, där.
Hans ansikte är en muralmålning i centrala stan för att folket behöver se sådana som honom där.
Behöver se en av dem.
Behöver se att det går, och inte bara som väg bort.
Kalvin Phliips skulle kunna bli någon som ledde klubben ut i Europa och inte bara någon till från någonstans som drog själv och tog med sig bitar av Europa tillbaka sen och lät alla andra i byn titta på hans -inte deras!- upphängda medaljer.
Han skulle i alla fall kunna försöka.
En säsong till.
För det är ju det som är det tråkiga med de där episka sagorna.
Vi vet redan alltid (innerst inne) hur de går.
Bara det att de är inte det enda sättet att skriva en historia på.
Jag vill läsa en berättelse en gång om någon som står kvar och kämpar på och till sist vinner (fast jag fruktar att jag kommer behöva hitta på den själv, den och hjälten i den).
*
Mark, Kalvin Phillips pappa, sitter just nu inne på HM Prison Wealstun, mellan mittfältarens hem och Leeds träningsanläggning.
- Jag kör förbi honom varje dag, säger han. Men jag hälsar inte på så ofta. Jag tycker inte om att se honom där, i fängelse. Vi pratar mest i telefon.
Sen berättar han om dagen då Leeds avancerade upp till Premier League.
- Min pappa ringde till mig och sa: Lyssna här!
Och där stod de, alla de andra intagna i telefonkön bakom pappa Mark, och bankade i väggen och sjöng Marching on Together.
