Brentford - Leeds United5 - 2
Ivan Toney och Brentfordspelarna - Leeds United 5-2
The Whites tränare såg rött när domarna för andra matchen i rad höll på och höll på.
Efter matchen mot Everton (1-1, slutade den) i veckan passade Jesse Marsch på att säga några sanningens ord om motståndet och om hur han tyckte att domaren Darren England inte skötte sig.
Marsch sa: Jag tror inte 35 000 personer kommer hit för att se Everton ta en minut på sig vid varje utspark. Och det här borde avvärjts långt tidigare, då det redan i inledningen av matchen var tydligt att det var såhär de hade tänkt sig att de skulle köra. De skulle få tiden att gå och dränera Elland Road på energi.
Domaren såg det också, för vid ett par tillfällen sökte han Jordan Pickfords uppmärksamhet och pekade på sin klocka, men mer än så gjorde han inte. Han varnade honom inte. Han lät honom hålla på, och visade därigenom att det här var ett okej sätt att strunta i sexsekundersregeln på. Det är klart att Everton inte slutar när de får fortsätta - och att de väljer att spela så får de själva stå för, vad jag har svårt att förstå är att England som har alla möjligheter att förändra matchbilden valde att låta bli att agera.
Han lär inte vara mer imponerad den engelska domarkåren efter dagens match borta mot Brentford.
Det började med att Viaplay laggade värre än Leeds. Det gick inte att följa vad som hände i matchen. Tre steg från någon och så var bilden stilla och så fortsatte det.
Viasat skickade ut det ofrivilligt ironiska meddelandet: Det är svårt för vissa av våra tittare att titta på våra matchsändningar. Vi tittar på det nu.
Vid ett tillfälle skickades det fram lite staitstik.
Då hade Brentford 32% av bollinnehavet och Leeds 68 men sådant säger inte särskilt mycket egentligen.
Lagom till det att hemmalaget "tog ledningen" flöt sändningen på felfritt.
Det uppstod en situation och Brentford bestämde sig för att här är det straff.
Så de bildade en Barcelonacirkel kring domaren och skrek att Pascal Struijk tagit bollen med armen. Innan domaren han ropa VAR till kontrollrummet hade reprisbilderna som kablades ut till oss lugnat mig. Nej, sa jag, de skjuter bollen på armen på honom och han är mitt i språnget, vad kan han göra - och så tänkte jag att det var det.
Men icke!
Brentford hittade något annat att vara upprörda över: i en duell om bollen sträckte Luis Sinisterra fram sitt längsta ben och fick tårna först på den. Fast efter att hans tår nuddat bollen snubblade den andre duellanten - Ivan Toney - över Sinisterras längsta ben och föll.
När det inte var hands kunde man väl alltid få straff för det?
Nej va? sa jag.
Domaren tog tre minuter på sig för att avgöra att det var ett uppenbart fel som begåtts av Sinisterra, och så fick duellanterna en sak var: Ivan Toney fick en straff och Luis SInisterra fick ett gult kort.
Jag satt och fräste när anfallaren själv gick fram till bollen; varför har man inte bestämt att den som får en straff inte ska få slå den, så hade man fått bort i alla fall lite av det här divandet, kanske hade man hellre försökt skjuta än falla om ens fall innebar att någon annan fick målet?
Aja.
1-0 blev det och det var det.
Under de tretton minuter som gick mellan 10 och 2-0 hann jag tänka på hur mycket jag saknade energin i Leeds idag.
Att det går att leva med det där bedrövliga försvarsspelet om energin i laget finns, men Evertons lust att dra ut på saker kanske gjorde att energiförskjutningen de hoppades kunna orsaka också dröjde; för mot Everton hade Leeds tåga medan Leeds idag var rätt håglösa.
Sedan blev det frispark i det som kallas bra läge och ofta visar sig vara det för andra men aldrig för en själv (vi fick också ett sådant senare i den här matchen, den bollen sköt Sam Greenwood rakt i ansiktet på Pontus Jansson såatt men).
Ivan Toney klev fram igen.
Och visst. Det var en fin frispark. Det är inget att orda om.
Mycket kompetent slog Ivan Toney den över muren och in i fel hörn sätt från Ilan Mesliers håll. Han kunde inte göra något och det var 2-0 och tre minuter kvar av första halvlek.
Då slog Luis Sinisterra till, efter att ha plockat upp en inkastboll Ben Mee försökt nicka undan. Han var markerad, men lyfte bollen över motståndaren och slank åt sidan, sprang på och bara satte den.
Ett underbart solomål och så såg det inte så illa ut inför andra halvlek ändå.
Luis Sinisterra gjorde sin första match från start i Premier League mot Everton, och det var han som gjorde 1-1-målet där.
Även honom pratade Jesse Marsch om efteråt.
- Sinisterra är en speciell spelare, sa han. Han har något extra. En alldeles egen mix av att vara både atletisk och kraftfull på samma gång med bollen. Därtill har han en fantastisk målinstinkt. Han kommer bara bli bättre och bättre.
Mot Ivan Toney och resten av Brentford fick han så återigen förtroendet från start och återigen hamnade han i målprotokollet.
När man tittar på resultatet är det lätt att tro att Leeds knappt hade några chanser, men så var det inte.
Det vi saknade var förmågan att göra något vettigt av dem.
Efter paus fick Jack Harrison lämna plats för Patrick Bamford, som bildade tvåmannaanfall med Joe Gelhardt.
Och det ska väl sägas att halvlek inleddes med bra press; det började kännas "okej" - men liksom i första halvlek var det tretton minuter som var skillnaden mellan att ligga under med ett mål och två.
Eftersom Ilan Meslier (inte på inbillade grunder) inte litar på backlinjen beslutade han sig själv för att gå ut och avstyra en pågående Brentfordkontring. Han sprang nästan ut till mittcirkeln (nåja) för att göra undan bollen, och tanken var god men precis som i livet i övrigt är det många bra tankar som det inte blir något bra av, de flesta rent av.
Bollen som Meslier sparkade undan landade rakt vid fötterna på -tro det eller ej!- Ivan Toney.
Och denne gjorde inga misstag. Han stack direkt och lyfte, och Llorente försökte smyga fram och störa men missade bollen och bollen flög förbi Robin Koch som var kapten idag, och Pascal Struijk, som just tagits ut till Nederländernas A-landslag för första gången, sprang efter bollen först när den redan var i nät.
Ett skolboksexempel på riktigt uselt försvarsspel.
Efter 58 spelade minuter stod det 3-1 till Ivan Toney.
Sedan åkte Jesse Marsch ut.
Det gjorde han efter att ha skällt ut fjärdedomaren Keith Stroud efter noter, då denne vägrade titta på VAR-skärmen efter att Crysencio Summerville först klängts på hela vägen in i straffområdet och sedan kapats när han väl var inne.
Summerville la sig inte hur han än drogs i och hängdes på, men då Brentfordförsvararen fällde ut sitt ben framför honom föll han.
Hur hur hur är det rimligt att inte VAR:a dedtta när domarteamet var så villiga att hitta en straff åt Ivan Toney att de tittade på två olika saker för att verkligen få utdelning?
För situationen med Crysencio Summerville är tydligare än den som Sinisterra och Ivan Toney var inblandade i.
Jag kan förstå Marschs frustration. Nu är det två matcher i rad då ett domarteam låtit bli att vara domarteam, och det är skönt att han inte bara knyter näven och biter sig i kinderna utan talar med bönder på bönders vis och kallar skit för skit.
Jag hoppas vi får anledning att återkomma, att han berätar mer om det här senare.
Luke Ayling fick hoppa in.
Tillbaka efter sin knäoperation i hela 30 sekunder innan han låg ner på backen efter att ha skallat ihop med en Ivan Toneyspelare. Läkarna tittade på honom, kollade medvetandegrad och om tänderna satt där de skulle, och det som först verkade vara tidernas kanske kortaste comeback blev i förlängningen en målgivande passningsspelare - för Leeds som kom igång mer ju argare de blev trummade på framåt och rätt vad det var slog Ayling en krossboll som Marc Roca tog och gjorde måldebut i Leeds United på.
Matchen levde i tio sekunder.
För direkt efter avspark gjorde Ivan Toney-spelaren Bryan Mbuemo 4-2 efter att Robin Koch "tänkt" nicka hem eller bara råkade ha huvudet i vägen - det är svårt att veta med det här försvaret, om det verkligen "finns någon tanke" i aktionerna och om det i så fall inte är värre om det faktiskt gör det.
4-2 blev 5-2 efter att Llorente på nytt klev fram på scenen, den här gången skulle han väl "starta ett uppspel" (eller hur det nu var, fanns det en plan?) eller kanske bara rensa, vem vet - då nyinbytte Ivan Toney-spelaren Yoane Wissa var framme och tog bollen ifrån honom, och vad kunde väl vara lättare?
Han fick ett mål, han med.
Nej, resultatet "speglar inte matchbilden" som det så fint brukar heta.
Det gjorde det faktiskt inte.
Men när ett bedrövligt försvar och en ineffektiv lite naiv offensiv ställs mot Ivan Toney och Robert Jones domarteam kan det gå såhär ändå.
För jag vill hävda att Ivan Toney var precis lika mycket skillnad i resultat som Leeds backlinje.
Hade vi spelat utan backar och Brentford utan Toney hade matchen slutat 2-2.
Nu blev det 5-2 istället.
Eller 31-69 i bollinnehav.
Hade vi varit ett Pep Guardiolalag hade det hetat att vi var "de moraliska" vinnarna.
Nåväl.
Måndagen den 12 september väntar vi på Nottingham Forest hemma på Elland Road.
Det ska bli spännande.
