Krönika: Leeds står inför ännu ett vägskäl
I dagarna fick vi nyheter om att budet från gruppen ledd av David Haigh som skulle köpa 75 % av Leeds United av nuvarande ägarna GFH hade kollapsat. Ännu ett januari fönster har gått förlorat och mycket tyder på att vi går mot ytterligare en jobbig vårsäsong, vilket blivit något av ett signum för Leeds de senaste åren med sålda stjärnor och en försvagning av truppen. Vem hade kunnat tro detta när vi den 14 december slog Doncaster med 0-3 borta och bara hade en förlust på sju matcher?
Det råder ingen tvekan om att Leeds gloria har hamnat rejält på sniskan. I början på 2000-talet hade vi en trupp som många trodde skulle leda klubben mot en ny storhetstid med spelare som Jonathan Woodgate, Alan Smith, Ian Harte, Mark Viduka, Harry Kewell, Lee Bowyer, Paul Robinson, Michael Bridges, Olivier Dacourt och James Milner för att nämna några. Laget spelade ett fröjdigt anfallspel och satte skräck i Europa genom, att ta sig till semi-final i den finaste av turneringar för klubblag, Champions League. Vi drömde alla om en lång och framgångsrik era men verkligheten blev något helt annat. Ett haveri, som närmast kan beskrivas som när regalskeppet Kronan skulle bege sig ut på sin jungfruresa men kantrade och sjönk 1628.
Nu är inte Leeds ett fartyg, men om klubben hade varit det så har vi stått med vatten upp till knäna både en och två gånger under dessa mörka år som rådigt i klubben. Det är alltid svårt att förklara för utomstående hela historien om varför och hur saker och ting har kunnat gå så snett som det gjort. Det känns därför ganska meningslöst att i bokstäver försöka ge en någorlunda sånär förklaring till varför vi fortfarande står och stampar på samma ställe och det är inte heller därför jag skriver denna krönika.
Jag orkar varken ta upp vår administration som sånär fick oss att sluta existera som klubb. Jag pallar inte heller snacka om Ken Bates tyrannstyre som totalt distanserade klubbens fans och klubben. Vi har gått igenom detta i våra huvuden och försökt förklara detta så många gånger att det nästan ekar hat, korruption, rädsla och sorg i våra huvuden.
Frågan jag ofta ställt mig är; kan det verkligen bli värre än vad det är nu? Ofta har jag kommit fram till att nej, det kan det inte bli men man har blivit motbevisad och stått där med svansen mellan benen fler gånger än en.
När Leeds startade denna säsongen såg allt så mycket bättre ut. Vi hade gjort oss av med Neil Warnock, dinosaurien - vars taktiker och kommentarer som bäst hörde hemma någonstans i slutet på 1990-talet. Vi hade ersatt honom med Brian McDermott som nu skulle få chansen att under sin första hela säsong som manager för Leeds United göra oss stolta igen. Kanske inte ta oss hela vägen mot Premier League men i alla fall få chansen, att för första gången på mycket länge, kunna få sätta sin egen prägel på ett Leeds lag - något egentligen ingen manager för Leeds fått göra sedan David O'Leary var tränare. Vi hade nya ägare i GFH som tagit många bra beslut och faktiskt fått fansen tillbaka till Elland Road. Billigare biljettpriser, en öppenhet gentemot fansen och ett tydligt motto om att "the past is the past" var tilltalande för oss som aldrig krävt miljarder för spelarköp utan bara en vetskap om att alla beslut är för Leeds bästa. I toppen satt David Haigh, en Leeds supporter sedan barnsben, och mös. Nu kunde det väl ändå inte skita sig tänkte man. Nu börjar marschen uppåt igen. En del av mitt brinnande intresse för Leeds hade dött med Ken Bates tyranneri men efter att han lämnat återföddes detta intresse. Att GFH inte hade miljarder spelade ingen roll för mig så länge de handlade för klubben och supportrarnas bästa. Vi skulle inte längre sälja våra bästa spelare som vi sett de senaste säsongerna där spelare som Johnny Howson, Robert Snodgrass, Jermaine Beckford, Luciano Becchio och Max Gradel praktiskt taget gått för noll och ingenting. Vi tackade nej till tre bud från Middlesborugh för vår största stjärna Ross McCormack och vi började andas morgonluft igen. Vi köpte Luke Murphy från Crewe för cirka £1m vilket jag tror är den största övergångssumman vi betalat sedan vi köpte Richard Cresswell från Preston för £1.15m hela 9 år(!) tidigare.
Ungefär där tog det väl sedan stopp. Brian McDermott sa själv under sommaren att laget saknade spelare på ett par positioner även om man fick in exempelvis Noel Hunt och Matt Smith i anfallsväg. Dock saknade klubben helt yttrar vilket ju sedan Brians Reading dagar är något han byggt sina lag med. Snabba yttrar förändrar en matchbild men Brian fick nu välja att spela med 'wing backs' i en märklig 5-3-2 uppställning. Mot alla odds gick detta faktiskt hem och vi låg för bara några veckor sedan på en play-off plats. Spelet hade inte på något sätt förgyllt våra dagar men resultaten kom med jämna mellanrum. Vi var svårslagna och lag fick kämpa oerhört för att slå oss. När vi den 14 december förra året vann mot Doncaster med 3-0 borta hade vi bara en förlust på sju matcher och vi fortsatte på den inslagna vägen genom ytterligare två matcher utan förlust. En ynka förlust på nio matcher, och med förstärkningar under det kommande januari fönstret som lovats av styrelsen skulle vi nu äntligen fortsätta trycka på uppåt även under vårsäsongen. Vad som har hänt sedan Doncaster är ett mysterium för den vinsten är den senaste vi tagit och vi har sjunkit hela åtta poäng bakom den sista play-off platsen som innehas, smått ironiskt av Brian McDermotts förra klubb - Reading.
Som att vår nuvarande form och position i ligan hade varit nog!? Det förmodade övertagandet av klubben från ett konsortium med just David Haigh i spetsen har nu kollapsat vilket satt klubben i jeopardy. Värvningarna som skulle komma att öka vår slagstyrka under de kommande månaderna har fallerat i och med att vi just nu står med en ägare som vill sälja hela eller delar av klubben och vi är återigen tillbaka på ruta ett. Vi har lyckats ta in en totalt otränad och så här långt fruktansvärt värdelös Jimmy Kebé från Crystal Palace på lån samt Cameron Stewart som inte heller varit speciellt lyckad. Dessa två yttrar skulle ge oss lite andrum och få spelarna att känna mer trygghet i det 4-4-2 spel vi nu skulle återgå till. Så har inte blivit fallet och med Kebé på kanten har det mer eller mindre känts som att vi spelat med en man mindre - så dålig har han varit.
Nu är det inte så att vi stått och fallit med Jimmy Kebés prestationer. Han har kommit till en klubb i totalt kaos. Brian McDermott låter desperat i sina kommentarer där han beskriver den senaste tidens turbulens som den värsta i sin fotbollskarriär. Vi har för tillfället bara en vinst på de senaste tio matcherna och röster har börjat höjas för McDermotts huvud på vissa håll. För mig känns inte detta som rätt väg att gå och där får jag stöd av LUST som i dagarna gick ut med sitt fulla stöd för vår manager,
Så vad händer nu? Vart står Leeds United i dagsläget? Just nu pågår en maktkamp i Elland Roads katakomber där en galen italienare vid namn Massimo Cellino står på ena sidan och på den andra står Mike Farnan, Lucas Radebe, Adam Pearson och Gary Verity. Cellino, som styrt Cagliari med järnhand i två decennium har bland annat skickat "sin" tränare Gianluca Festa med praktiskt taget noll erfarnhet av tränaryrket till Thorp Arch för att inspektera lagets träningar. Han hade också en executive box reserverad inför matchen mot Ipswich men dök av någon okänd anledning inte upp.
Inget vet vad som pågår i klubben men av den harmoni som ändå rådde för ett par månader sedan finns det inte mycket kvar. Många hoppas nu på att gruppen som innehåller den omåttligt populäre Lucas Radebe ska ta kontroll över klubben och ge dess supportrar stabilitet och framgång men om man följt Leeds United så vet man att det ska mycket till för att något ska sluta lyckligt när det gäller denna klubben.
Att vi inte fått in förstärkningar i januari må vara en sak, det kommer förmodligen leda till ännu en bortkastad säsong men mer viktigt är att Leeds står inför ännu ett av sina många vägskäl. Vart ska man gå som klubb? Att ta in Cellino kommer leda till ovetskap om framtiden, där McDermott kommer få sparken och där ingen kommer ha en aning om vad morgondagens nyheter har att erbjuda. Att denna man bor i Miami och blivit dömt för bedrägeri låter inte som rätt väg att gå för Leeds efter alla år av rättegångar och annat dylikt under Ken Bates. Vi behöver stabilitet, framtidstro, harmoni, långsiktiga mål och ett nära samarbete mellan klubben och supportrarna men framförallt behöver vi framgång.
Framgång kan köpas för pengar, det har vi sett med Manchester City och Chelsea för att nämna några. Jag tror ingen Leeds supporter kräver sådana pengar. Allt vi kräver är en klubb som jobbar mot ett mål. Där ägarna sitter där de gör för att representera oss och inte tvärtom. Leeds United tillhör fansen, klubben finns till tack vare oss. Vi är dess blod, lungor och hjärta och i snart 10 år har vi fyllt varenda bortasektion och sjungit oss hesa på Elland Road för att stötta laget i våra hjärtan. Vi har rest över hela England och sett arenor som Gud glömde, men aldrig svikit. Aldrig har vi svikit klubben och spelarna och vi har gett vårt allt för att visa vår respekt och hängivenhet.
Är det inte dags att vi får vad vi förtjänar snart?
MARCHING ON TOGETHER
