Krönika: Leeds United - Rutten och korrupt
Den enda tillgången som Leeds United har idag är fansen. Orden kommer inte från fansen själva utan från någon som med en hand styrt klubben de senaste månaderna och som säger sig nästan hoppas på att hans överklagande inte går igenom med tanke på det enorma arbete som ligger framför honom. Mr Massimo Cellino, en kontroversiell italienare som styrt Cagliari i över 20 år menar på att Leeds är genomrutten från toppen till botten och att den enda som kan få klubben på rätt fot igen, är han själv.
Det ska sägas att undertecknad är beredd att hålla med honom. Leeds har varit styrt av parasiter, lögnare och tyranner de senaste åren som enbart har sett till sin egen vinning. Glömda har alla de fans som vallfärdat till arenor runt om i landet varit, för att följa klubben som en gång var en av Europas största. Detta var dock länge sedan och frågan är om vi idag inte är längre ifrån än någonsin våra fornstora dagar?
---
Efter att vi äntligen blivit kvitt Ken Bates, den största parasiten av dom alla, såg vi alla ljust på morgondagen. Vad vi inte visste då var att klubben sålts till de fattigaste araber världen någonsin skådat och att vi allt sedan övertagandet gått miljontals kronor minus. Klubben är ett läckande badkar där rörmokaren i sin vita rustning lyst med sin frånvaro under snart ett decennium. Vad är det som gör att Leeds United - med ett av Englands trognaste supportrar och med en historia få klubbar kan mäta sig med - inte kan locka annat än fattiga araber och utsugare. Kanske finns svaren närmare än vi tror?
---
Leeds sägs gå £1m minus varje månad. Klubben äger inte heller sin arena och sin träningsanläggning. Spelarna underpresterar och hela truppen kan inte vara värd mer än ett par miljoner pund, så vad får då en ägare när han köper klubben? Visst, han får en traditionell storklubb, med en enorm potential men pengarna han måste satsa är enorma i förhållande till andra klubbar i samma situation och position. Att Leeds lönekostnader ligger runt £18m är för mig en helt otrolig summa med tanke på vilka spelare klubben besitter. Lee Peltier, Michael Tonge, Michael Brown, Paddy Kenny, Stephen Warnock, Adam Drury, Jamie Ashdown, Danny Pugh, David Norris, Noel Hunt, El-Hadji Diouf och Jimmy Kebé är spelare som aldrig borde fått chansen att ens representera klubben men som får ut feta lönekuvert månad efter månad. Klubben är fylld av detta slöseri och vanskötsel. Det ligger många hundar begravda i klubbens innandömen och enda chansen att förändra allt är att börja om från början, att starta på nytt och hoppas att vi kan få bukt med alla dessa problem som genomsyrat klubben i flera flera år.
---
Vad gäller tränarfrågan så har den, likt så många gånger förut, fått fans att vända sig mot varandra. Brian McDermott känns för tillfället som en "dead man walking" och han vet säkert om det själv. Problemet är bara att ingen har pengar att sparka honom och för tillfället är det ingen som ens har befogenhet att göra det. Massimo Cellino gjorde slag i saken för flera veckor sedan men dagen efter återinsattes han med ett flertal olika förklaringar som följd. Leeds United i ett nötskal, utskrattade och hånade som så många gånger förut.
Visst talar hans resultat sitt tydliga språk. Vilken annan manager som helst hade fått sparken vid detta laget och inte gör det sig bättre att det är i just Leeds som denna katastrofala resultatrad gjort sig synlig. Vi har släppt in 18 mål på våra senaste åtta matcher och detta är givetvis inte okey på något sätt alls. Undertecknad har dock stått bakom BMD genom hela detta året med motiveringen att ingen manager hade kunnat göra det bättre under de fruktansvärda förhållanden som rått i klubben. Brutna löften, inga pengar och en ägarfråga som gång efter annan tagit olika vändningar i vad som mycket väl kan vara det mest utdragna och seglivade övertagandet England någonsin skådat. 'Only in Leeds', såklart.
---
Massimo Cellino blev nekad i det 'fit and proper' test Football League har som regel att alla ägare måste genomgå. Anledningen? För att MC inte betalat skatt på en båt. En multimiljonär sägs ha 'gömt undan' £80,000 för den italienska staten men som måste ses som en struntsumma med tanke på vad ytterligare ett nekande i det överklagande som lämnats in kommer innebära för Leeds United. Jag ställer mig samtidigt frågan hur Cardiffs Malaysiska ägare lyckats traska sig igenom detta test men även, om man ska hårddra det - hur ägarna till Chelsea och Manchester City lyckats ta sig igenom samma test med tanke på hur deras miljarder rullat in på kontona i form av odemokratiska oljeutvinningar.
Nåväl, politik och fotboll ska väl inte tillhöra samma kategori men jag vill också påpeka det roliga i denna kråksång i och med att personen som sitter i en av de högsta beslutsfattande organen i Football League är alles vår egen Shaun Harvey som i mångt och mycket varit en stor del i den oförbrödring, galenskap och hat som fått Leeds United att förblöda de senaste åren som en direkt nickedocka till Ken Bates i Leeds styrelse. En större hycklare är svår att hitta och han, just han, sitter på en ledande position inom FL. Patetiskt, eller hur? Men som vi säger och som vi lärt oss genom åren, 'only in Leeds'.
---
I allsvenska klubbar idag finns det genomgående en scout verksamhet där man försöker hitta talangerna som större klubbar kan få upp ögonen för. Vi har sett ett flertal fall de senaste åren där okända spelare får sitt genombrott i Sverige (vars liga är rankad sämre än exempelvis den cypriotiska) och sålts vidare till större ligor och större klubbar. Jag kommer från Kalmar och alla känner till Kalmar FF's lyckade Brasilien satsning. En liten klubb som Kalmar FF, med publiksnitt på runt 5-6000 människor skickar scouter till Brasilien för att hitta guldkorn och det är givetvis ingen ovanlighet. I Leeds är det dock det. När Brian McDermott kom till klubben häpnades han över att klubben inte hade någon scout anställd. Hur i hela friden tänkte man här? Vid Bates sida, under hans år i klubben satt Gwyn Williams och agerade scout. Det kändes mer som att han gottade sig i stjärnglansen än befattade sig med de uppgifter han tilldelats - om han nu tilldelats några uppgifter vill säga - det är oklart.
Jag kan inte nog beskriva hur viktigt sånt här är. Folk kan komma med undanflykter och peka på exempelvis Luciano Becchio - men då ska det sägas att det var han själv som dök upp när Leeds var på träningsläger (glömt bort vart). En annan är Jermaine Beckford som vi tog in från Wealdstone men han är mer ett undantag som bekräftar regeln. Leeds är styrt likt en amatörklubb utan vare sig en röd tråd eller idéer som man långsiktigt kan bygga ett framgångsrikt koncept med. Då återkommer jag igen till vad Brian McDermott hade kunnat göra i denna saliga röra av skuldberg, ovetskap, högavlönade föredettingar, tyranner och fattiga araber? Inte mycket, men med det menar jag inte på något sätt att hans dagar inte borde vara räknade men en rejälv blödning kan inte alltid lösas med ett plåster. Ibland måste man sy, ibland måste man operera och Leeds är ett blödande sår som gång efter annan ska läkas genom att stirra på såret och tänka att det fixar sig med tiden. Tiden börjar rinna ut och kvar står snart en supporterskara som inte har en aning om hur mycket tid vi har kvar innan vi förblöder.
---
Jag tänker tillbaka på Simon Graysons dagar och vet samtidigt att även han är en fråga som klyver Leeds supportrar mitt itu. Han var en man av folket, en föredetta Leeds spelare som gjorde Blackpool till en framgångssaga som tog dom enda upp i Premier League och som valde att kliva ner till League One för att ta över laget i sitt hjärta. Hans offensiv med spelare som Gradel, Snodgrass, Howson, Johnson, Beckford, Becchio och McCormack var en relativt sevärd period i en annars mörk period i Leeds historia. League One dagarna tog oss längre ner än vi någonsin varit - men uppflyttningen och vår första säsong i the Championship - och den sjunde plats vi tog som nykomlingar kan mycket väl ha varit så nära Premier League vi kommer ha varit från då till flera år framåt. Att det på slutet gick utför kan ha att göra med att vi tappade Beckford gratis, Johnson gratis, Howson såldes, Gradel såldes och laget slogs i spillror i ett av de mest kritiska skeden vi har varit i. Att vi hade ett bättre lag i League One än nu är det ingen som kan sticka under stolen med och då andra lag förstärker tenderar Leeds att sälja. Hur har vi lyckats bli en sådan liten klubb i en sådan storklubbs kläder? Tragiskt, men som vi säger - 'only in Leeds'.
---
Massimo Cellino uttalade häromdagen i en intervju i en oberoende radiokanal av en Leeds supporter som kallar sig ToeNailSoup från WACCOE (ett av de största forumen på nätet för Leeds United) följande; -"Fans have feelings but you can't buy feelings. You can buy a bitch for one night but not her love, my friend."
Cellino är säkert en kontroversiell människa, vilket inte minst 32 tränare som fått lämna sin position under hans dryga 20 år i Cagliari vittnar om, men han vet också vad det innebär att älska en klubb. Man kan inte köpa fans och man kan inte heller kräva att fansen ska köpa sin klubb vecka efter vecka utan att få någonting tillbaka. Om det är nån klubbs supportrar som köpt sin klubb år efter år så är det i Leeds. Publiksnittet har kanske inte alltid varit skyhögt men man har låtit mest, skrikit mest och låtit människor veta att vi alltid funnits där och stöttat. Borta fans likt hemma fans har stått häpna, tagit kort och det har skrivits spaltmetrar i de engelska tabloiderna om fansen som Gud glömde. Vi har fått höra både en och nån miljon gånger hur mycket Premier League behöver Leeds tillbaka i högsta ligan, där arenan inte fyllts på med plast fans som kommit sedan storhetstidens början eller när pengarna tog överhand. Leeds supportrar har följt laget ner i helvetet, kravlat sig upp, blivit nedsparkade igen för att nu hänga och dingla med benen med helvetets lågor som flammar allt högre och högre. Om vi kan kravla oss upp är det ingen som vet och i fall vi skulle klara det är det fortfarande ingen som vet hur länge vi håller oss på benen innan någon på nytt får oss att famla i ett evigt mörker med en tändsticka som snart brunnit ut för alltid. Tåget är påväg att gå och vi står som vanligt på perongen och hoppas att någon ska stanna för att ta oss med.
Om vi leker med tanken att Massimo Cellino skulle vara lokföraren så hoppas jag att vi får se något som liknar stabilitet i klubben. Brian McDermott lär få sparken och visst kan jag köpa det i mångt och mycket men då ska en långsiktig lösning presenteras. Jag vill se hur planen ser ut och inga tomma löften om att Leeds ska spela i Premier League 2016. För mig är det i dagsläget inte realistiskt. Truppen vi besitter känns felkonstruerat med spår av spelare från flera olika managers och ägare som varken haft pengar eller kraft att rensa i leden. Spelare måste bort, det är en självklarhet och om det krävs att de ska sparkas - så må det vara hänt. Rom byggdes inte på en dag och Cellino har ett otroligt svårt arbete framför sig om det visar sig att hans överklagande går igenom här i dagarna. Jag vill se att Leeds besitter en scoutverksamhet av klass, att en av landets bästa akademier fortsätter fostra talanger som slussas in i a-laget, att vi har en trupp som vet hur man passar en boll och skapar målchanser och att vi lyckas behålla våra bästa spelare. Först när dessa krav går i lås kan vi blicka framåt. När vi har ett lag som vet vad det innebär att spela för Leeds United och när vi har en ägare som vet vad det innebär att styra en klubb av Leeds storlek - ja först då kan Leeds blicka uppåt - mot Premier League. Den högsta liga vi blickat mot under 10 år men som vi aldrig varit riktigt nära att nå.
---
Slutligen; Leeds förbrödrar, på samma visa som klubben splittrar. Leeds smärtar, på samma sätt som den får oss att älska. När röken en dag har lagt sig, när vi nått våra drömmars mål så kanske vi kan se tillbaka på dessa tider och minnas de många lyckliga stunder vi - trots all misär - ändå fått uppleva. Vi minns med glädje den 3 januari 2010 när Leeds slår Manchester U på ett fullsatt kokande (bortasektionen såklart) Old Trafford efter mål av Jermaine Beckford. Vi minns vår segerrad i League One som tog oss från minus 15 poäng till pluspoäng när vi var uträknade på förhand. Vi minns cuptriumferna mot Tottenham, Arsenal, Everton och Southampton och vi minns givetvis uppflyttningen från League One i den dramatiska matchen mot Bristol Rovers där Jermaine Beckford som lagkapten - i sin sista match - avgör och skjuter Leeds tillbaka till the Championship efter 3 år i englands tredje division inför ett fullsatt Elland Road.
Jag kommer minnas detta för alltid, men nu vill jag för första gången börja blicka framåt, se mitt Leeds prestera och bli en kraft att räkna med. Om det blir Massimo Cellino, Satan eller hans moster gör detsamma. Jag vill bara att Leeds ska börja fokusera på fotbollen som tyckts komma i andra hand i allt för många år nu. Dra ner på kostnaderna, värva smart, spela en anfallsinriktad fotboll och sätt långsiktiga samt kortsiktiga mål och fansen kommer vallfärda tillbaka till Elland Road. Ge oss en hand att hålla och vi släpper den aldrig. Det är detta, arvet från en svunnen tid, som gör att Leeds - trots allt - fortfarande har större chans än många andra klubbar att återigen bli en maktfaktor i England. Fansen, människorna - vi överger aldrig klubben i våra hjärtan som så många andra gjort genom åren.
MARCHING ON TOGETHER
