Leeds och Arsenal och 14-3
Först vann Chelsea med 3-2. Sen Manchester City med 7-0. Och nu Arsenal med 4-1.
Jaha.
Idag är det lördag, och alla matcher utom Leeds - Arsenal ställdes in. Det går inte att spela matcherna, säger man, eftersom trupperna är på tok för stukade för att det ska verka vettigt att spela.
Som Leeds-supporter - med mer än halva den ordinarie startelvan borta på grund av skador- är det lätt att skratta.
Vi ställer in och vi och vi och vi - vi har för många borta.
Och jag tycker inte inte att det är en skillnad i att ha många borta till följd av ett elakt virus som fortsätter att mutera sig själv och schacka världen och att ha många borta för att de är...tja skadade. Samtidigt som det inte är någon skillnad alls, inte rent praktiskt. Är du borta är du liksom borta.
Men när matcher ställs in överallt eftersom "för många saknas" är det svårt att inte sardoniskt flina när våra spelare försöker gå så rakryggade ut på planen som de bara kan medan publiken skriker ut Marching on together samtidigt som skadelistan dyker upp i bild.
Liam Cooper. Kalvin Philips. Daniel James. Shackleton. Rodrigo Moreno. Cresswell. Pascal Struijk. Patrcik Bamford.
Och så Diego Llorente, som dragit på sig; trumvirvel och cymbal - covid -19.
Därtill fattades Junior Firpo, som var avstängd.
Nåväl.
Tillbaka från start för första gången sedan Manchester United (5-1) på Old Trafford i premiären var i alla fall Robin Koch. Han har blivit opererad ochså har han återhämtat sig. Och blivit sjuk och fått återhämta sig igen.
Ikväll spelade han hela matchen och det är mer än vad vissa andra gjorde.
Efter tio minuter har Illan Meslier redan tvingats göra tre räddningar och Bukayo Saka har skjutit utanför.
Jack Harrison har åkt på en smäll som han för gäves försöker springa ifrån. Men med halvtimmen spelad går det inte längre, och Marcelo Bielsa tvingades vända sig till bänken.
Ingen som sitter där idag är född på 1900-talet. Äldst av ersättarna: reservmålvakt Kristoffer Klaesson (21), och yngst Archie Gray (15).
Jag tänker inte sitta och gå igenom matchen kronologiskt på robotars vis (eftersom livet är så som liv är och det finns saker att säga om ett par andra matcher också, och som jag inte hunnit med), utan "nöjer" mig med att konstatera: Leeds United var dåliga mot Manchester City i tisdags.
Och Leeds var ännu sämre de första 45 mot Arsenal idag.
Det är klart att det beror på saker.
Jag ska inte låtsas att det finns en enda orsak och att jag av alla sitter och vet vilken - men om jag får (om inte annat som terapi) ta ut ett mönster skulle jag gissa på något som liknar det här: själva stommen i truppen är fullständigt tillknycklad av alla skador, och ledningen har inte varit klok nog att ta höjd för att sånt här kan hända inför säsongen. Man kommer tvingas öppna upp plånboken i januari förstås; arbetar man inte förebyggande får man lägga en hel del resurser på konstgjord andning.
Om vi ska se helt krasst på saken tror jag inte det är många lag i ligan som klarat av att ta särskilt många fler poäng än vad vi gjort mot Chelsea, Manchester City och Arsenal med plus halva startelvan borta. Däremot hade de kanske inte släppt in fjorton mål på de tre rätt väntade nederlagen.
Hur som helst.
Vi har en skadad stomme. A bruised spine. Det är sådant som förlamar.
Med den här skadade stommen åker Leeds till London och möter Chelsea på Stamford Bridge. Och tar ledningen! Och tappar den. Får en straff emot sig, men kvitterar. (Ett fantastiskt inhopp av Gelhardt!) Bara för att få ytterligare en straff emot sig och på övertid dessutom. Det här gör en enorm skada på moralen. För oavsett om det stämmer eller inte så spär det på en idé om att allt är emot en, om att det inte spelar någon roll vad man gör, och utan de givna ledarna på planen misslyckas tränarstaben kommunicera ut motsatsen, och så åker man till Mancherster City och förlorar med 7-0 i bara farten.
Utan stomme ska man så försöka "resa sig". Arsenal _är_ det på pappret enklaste motståndet Leeds möter på i december, och man tar sig an dem hemma. Finns det någon poäng att plocka är det här - och nu gäller det att bevisa att det där som hände i Manchester (vilken stad för olycka det är, tolv mål insläppta där på bara två matcher!) sist inte var något definierande. Det är någon sorts resning man ska visa upp. Bara det att det inte går att resa sig särskilt bra med sargad ryggrad.
Efter en bedrövlig första halvlek stämplar Granit Xhaka Raphinha och undkommer helt varning. Han står där och hånflinar som om han var Leedsfan och fick höra om hur alla andras matcher ställs in på grund av att för många saknas i truppen. Han VET att han kommer komma undan. Det är ett komplett magplask till domarinsats att låta en sådan här överträdelse bara passera. Och VAR-rummet är lika usla. Som det blir nu blir Xhaka inte ens varnad för något de allra flesta är helt eniga om är ett klart rött kort.
Vi hade såklart inte VUNNIT om Xhaka åkt ut.
Men.
När Gelhardt två minuter senare visas gult för en betydligt mindre företeelse vattnas känslan av förfördelning ytterligare, och en slags apati lägger sig. Det spelar för fan ignen roll vad vi gör, inte när det är saker bortom vår påverkan som går in och avgör.
Låt mig vara den som är den: sett som isolerad händelse är Gelhardts kapning av Tomiyasu förstås ett givet gult kort, men när Xhakas idiotstämpling passerat obemärkt förbi inte ens hundra sekunder tidigare utlöser varningen ändå ett bröl av missnöje på Elland Road, och det här ekar in i spelarna. Sätter sig i hjärta och hjärna och allt där emellan. Det är otroligt svårt att jobba bort. (Får jag bara passa på att klargöra att jag inte tycker att domslut ska fattas i andra sammanhang än de i vilka de uppstår. Har du fått fem straffar redan och leder med 10-0 ska du ändå ha en sjätte straff om du blir bensaxad när du kommer fri i straffområdet. Däremot är den här "rationaliteten" eller vad det nu kan tänkas kallas svår att översätta till en känsla, särskilt en som kan stå där som en fyr och lysa dig rätt genom alla stormar av tvivelsaktiga domslut och allt annat som liksom bildar hav omkring oss.)
Nå.
Arsenalmålvakten Aaron Ramsdale ska få göra något inte alltför många kan skryta med innan det här eländet är över: släppa in ett mål mot Leeds.
Det kommer efter att Gelhardt kapats och domaren blåser straff.
Det är Raphinha som slår den. Målet han gör är hans åttonde för säsongen.
Åtta av Leeds arton mål har han stått för, och det är tydligt att han inte vill vara här. Han kommer säga annorlunda, men 90% av det vi säger använder vi inte orden till.
En sak han gör som jag gillar: när bollen gått i mål firar han inte, utan springer och plockar upp den och går tillbaka mot mitten. Vill sätta igång matchen igen, att reducera till 1-3 är liksom inget att fira - upphöjd ända till botten! Nej, det är lite mer än en kvart kvar då han slår in bollen bakom Ramsdale, och kanske kanske kan man segla fram några centimeter på den här pusten av välgång som just skönjdes.
Då börjar Arsenal maska.
Och det där utflämtade halvhoppet slits sönder. För någon styrka att resa sig mot ett väldigt förväntat men tråkigt ledningslagsbeteende finns inte i ett utmattat lag. Det finns inga reserver att ösa energi ur.
Det illustrerar Leeds genom att släppa in ett fjärde mål till och med P12-orna fått skämmas för om det så var de som ställts ut mot Arsenal ikväll, och jag blir förbannad över att ingen blir förbannad även fast jag (tror att) jag förstår varför.
På de senaste tre matcherna har vi gjort 3 mål.
Och släppt in 14.
Den 26/12 möter vi - kanske? - Liverpool. Då är jag bortrest och kommer inte kunna skriva.
Med detta önskar jag God Jul - och skrockar höhöigt som vilken farbror som helst och säger vi ses nästa år, hörrni.
