Leeds United - Chelsea3 - 0
Leeds United - Chelsea 3-0
Jag tycker inte om att säga motivation slår klass, för vad som är klass beror på vem du frågar. Att Leeds energi exploderar över Chelsea och de går sönder tex, är klass.
Leeds var inte bra, sa Thomas Tuchel efter att Leeds just besegrat Chelsea med 3-0.
Nej, Leeds var inte bra - utan det var misstagen de [Chelsea] gjorde som gjorde att Leeds kunde vinna.
Så talar den sortens förlorare som förlorat mer än några poäng här och några där och har oturen att vara smart nog att inse det; Chelsea läcker tilltro, och Tuchels anseende åker nedför en dyngsur rutschkana. Det går inte jätetfort, men det går bara nedåt - och vill han ändra det här och klättra upp igen måste han snabbt greppa tag i kanterna och börja klättra, det kommer vara halkigt så man får ta i.
Leeds var inte bra.
Jo.
Leeds var så bra, jag kan inte minnas när Leeds var såhär bra senast?
Det var förstås nästan nära att gå illa direkt.
Jag hade kommit halvvägs ut ur köket när jag hörde kommentatorn börja skrika Sterling bara för att genast komma av sig.
Nej, det blev inte mål.
Och redan från start hade matchen den kaotiska prägel The Whites gillar.
Att komma till Elland Road som motståndare ska vara som att rusa rakt in i en tromb - och spelarnas krigaranda balndat med den kompakta kakofonin av skrik, skrän och sång från läktaren blir det när det är som bäst svårt för de som inte kan terrängen att navigera. Inte heller hinner de stanna upp och tänka.
Idag var det just så.
Idag fick Leeds det precis som de vill, och mot den naturkraften står sig inte ens de modernaste mest välpolerade maskiner.
Elland Road är Leeds natur, och naturen kommer vi aldrig kunna räkna ut hur överväldigande vi än må finna matematikens effektivitet; det är så befriande att se natur - alltså kraft och passion och inslag av teknik - tippa omkull någon professor som med svindyr miniräknare i högsta hugg lyckats trycka plus så många gånger att han räknat fram en övertro på maskiner och på teknik som kommit att anta närmast religiösa proportioner.
Och det är så befriande att se Jesse Marsch stå i den tekniska zonen mitt emot och liksom cheerleada vid varje tackling.
Jag hoppas att det är den här fotbollen som är hans fotboll, den som bygger på hög press och intensitet - att det var för precis det här han hämtade hit Rasmus Kristensen, Brenden Aaronson och Tyler Adams som han känner från Redbullagsdagarna.
1-0-målet må ha varit ett Mendymisstag, men ett Mendymisstag som mer än något annat var resultatet av Brenden Aaronsons presspel.
Det började med att Thiago Silvas hemåtpassning gav målvakten tid att börja tänka - för mycket tid! - och så var Aaronson där och hotade, fick undan honom från mål och satte bollen enkelt i nät mot en perfekt kuliss av galna fans och Mendy som stod och slog och stampade i backen, det var ren serietidningsilska. När Mendy i andra halvlek gick och ställde sig framför The Kop hälsades han ironiska applåder.
Det här målet var ett resultat och inte tur - vilket visade sig fyra minuter senare.
Ja, låt gå för att Rodrigo är en brasiliansk spanjor som helst vill spela 10a, men på sista tiden då han fått flytta högre upp i banan har han ändå visat sig vara en skaplig Lee Chapman-imitatör. För andra veckan i rad har han nickat in mål högt upp i krysset - den här gången på en frispark från Jack Harrison efter att Sterling gjort ner Marc Roca.
Så 2-0 kan man säga var utdelning för det arbete som lagts ner på fasta situationer.
Och 3-0 kom med tjugo minuter kvar att spela då James kom loss på kanten och skickade in en boll avsedd för Aarsonson men som Aaronson inte nådde, och istället slog Jack Harrisons snabba sinne ner på den. Fastän han var pressad av Cucurella gjorde han precis det han skulle.
Tre väsensskilda mål, som vittnar om att det ligger mycket bakom dem.
Nu började matchen kännas vunnen.
Även om det kändes okej med 2-0 låg Southamptonmatchen alldeles för färskt i minnet för att det skulle kännas lugnt med en sådan ledning mot ett av Europas bästa lag, men så blev det 3-0 och då var det plötsligt svårt att föreställa sig att det kunde gå bättre - men det kunde det.
Lite.
För sedan blev Chelseas Kalidou Koulibaly utvisad. Försvararen drog (bokstavligt talat) tidigt på sig en varning då han hängde fast i Aaronsons tröja och inte långt efter 3-0 drog han ner nyinbytte Joe Gelhardt och orkade inte ens protestera när domaren höll upp det andra gula. Han lommade av planen och hemmafansen sjöng och sjöng.
Efter matchen när Thomas Tuchel sa att Leeds minsann inte är bra sa Jesse Marsch såhär:
- Det här var vår överlägset bästa prestation, inte bara på grund av slutresultatet - utan för att vi var det bättre laget. Vi kontrollerade matchen, både offensivt och defensivt. Vi hade redan innan arbetat fram en komplex matchplan som skulle gå att ändra och ändra igen, beroende på vad de gjorde.
Och så avslutade han med en liten självklarhet: Det är bra att kunna variera sig.
Vad som är skönhet är förstås indivudellt. Det kan ingen bestämma åt någon annan.
Det här säger ordboken att skönhet är: Skönhet är en egenskap hos en person, plats, ett objekt eller en föreställning som åstadkommer en upplevelse av perceptuell njutning, mening eller tillfredsställelse hos betraktaren. Denna upplevelse uppstår från sinnliga manifestationer som form, färg, personlighet, ljud, utformning eller rytm.
Det här säger jag: att med kraft och passion och med lite teknik besegra Chelsea hemma; att se den här krigarandan växa fram och bli en skepnad som skadeskjuter en gammal hatmotståndare som också råkar vara ett väldigt väldigt bra lag, egentligen.
Jag kände att jag älskade fotboll varje sekund den här matchen pågick. Kände intensiteten, energin, pressen.
Och jo då, jag vet mycket väl att Leeds fortfarande är under konstruktion, men att Marsch fått de här spelarna (och att han fått dem så pass tidigt så att de hann med en hel försäsong) gör ändå att det pågående bygget ser stabilare ut än bara några plankor på ett par rangliga sftällningar och så några män med ritning och gula hjälmar som går runt och låtsas att de inte är livrädda där högst upp,och försöker att inte tänka på att skillnaden mellan liv och död för deras liv kan vara en jävla vindpust.
