Norwich - Leeds United1 - 2
Norwich City- Leeds United 1-2
Leeds fick också med sig tre poäng från Carrow Road.
Det märks att Raphinha är någon annanstans nu.
När domaren blåser av matchen skyndar han ut i spelartunneln för att byta om medan de som sitter på bänken slänger av sig ytterrockarna och går in på planen för att fira segern i sina matchtröjor.
Någon påminner trippeltunnlaren bakom 1-0, och han vänder tillbaka ut med en lätt suck. Just ja, det här ska göras också.
Ut på arenan, klapp klapp och sen är det äntligen slut.
Det är såhär det ser ut när någon tycker den är alldeles för bra för de sina. Och huruvida det stämmer eller inte är rätt ointressant. Det är inte vackert.
Då jag jobbade i Sylvia, och sedan Sleipner, arbetade vi mycket med spelarnas kroppspråk och kanske är jag arbetsskadad från det, för när Raphinha kommer i bild tittar jag mest på hans gester mot medspelarna. De upppgivet utslagna händerna. Axlar upp till öronen och rynkad är-du-dum-i-huvudet-panna. Himlande ögon.
Allt det där man inte ska göra.
Nej det handlar inte om att censurera kroppsspråk eller om att man inte får reagera, självklart måste man få lacka ur någon gång om man inte klarar av att hålla ihop under matchen och ta det i halvtid eller efteråt sen.
Men det här är inte urlackande då och då, det är den formen av missnöje som gör en frustrerad på ett sätt som spiller ut över andra.
Shackleton, som fick en hel uselhetscharader uppförd för sig, försökte ursäktande räcka tummen upp och möttes av en vänd rygg och såg plötsligt lika osäker ut som ett barn som gjort något för första gången och ser sig omkring för att se vilka som såg och få bekräftelse bara för att märka att alla sitter med ansiktena ner i sina telefoner.
Sen slutar Raphinha passa - och signalerar att den enda som kan något är jag era sopor.
Det här beteendet är så förbannat tråkigt, jag skiter i hur bra någon är när det är såhär en beter sig.
Jag vet inte var han är i huvudet. Manchester City? PSG? För Arsenal eller kanske West Ham som kanske är troligare alternativ är väl ändå lite för dåliga? Inte här, bland dessa hopplösa Championshiplurkar, som drillats till Premier League-spelare nätt och jämt. Och visst går det att säga att det är bra gjort att glimra till ändå då och då utan att riktigt vara här (det är det ju!), men kalla mig gammaldags eller romantiker nu- jag vill ha spelare som är här, som bryr sig mer om en match mot Norwich som det väl är lite tidigt att dubba till sexpoängsmatch ännu, än om hur bra just han gjorde ifrån sig i landslaget senast och var det kanske tar honom.
Nåja.
De som säger att det inte finns några lätta matcher i Premier League har fel.
Det finns Norwich borta. Och Norwich hemma.
Inramningen på Carrow Road (det är en av de vackraste arenorna i England, tycker jag, den är särskild) är fin, med kransnedläggning och trumpetspel för att minnas de vars liv gått åt i krig även fast poppys som regnar ner på storbildsskärm inte går att jämföra med det tifo Leicester bjöd på mot Arsenal igår.
Matchen börjar ganska dåligt. Både Norwich och Leeds är livrädda för att tappa poäng, och första halvlek är en låst historia.
Norwhich gör det lätt för sig och ställer upp med ett hederligt 4-4-2, de är noga med markeringarna och det blir svårt för gästerna att göra något. Man håller hela mittfältet i schak. Vid ett par tillfällen hittar Leeds in bakom, men lyckas inte riktigt hota.
Det blir nästan farligt i de 29:e minuten, då Raphinha skickar in en genomskärare som Daniel Bamford säkert hunnit upp, men som plockas upp av Ozan Kabak i Norwichförsvaret innan Daniel James, som den var avsedd för, når fram.
Alla är för nervösa, men nervösa på det sättet som stelt låser en på plats, så precis som ingen skapar några verkliga farligheter är det heller ingen som går bort sig så illa så det blir farligt heller.
Det händer mest ingenting. Förutom att Jack Harrison, som börjar första halvlek som en nia i ett sorts 3-3-3-1, slutar upp som vänsterback - och James blir center stället för ytter.
Andra halvlek handlar egentligen om sex högintensiva minuter.
I den 56:e minuten, lite från ingenstans, tar Leeds leedningen då Strujik skickar fram en långboll till Daniel James som spelar fram Raphinha, som ensam tråcklar sig igenom Norwichförsvaret och tunnlar tre spelare innan bollen går i mål. Det är några fantastiska fotbollssekunder.
Och sedan...
Ja sedan tar det en och en halv minut för Leeds katastrofala försvar bjöd Norwich på en hörna som en omarkerad Andrew Omobamidele (jo både Stuart Dallas och Llorente var precis bredvid honom men det gjorde ingen skillnad) lätt kunde nicka in.
1-1 så, i minnut 58.
Parallellt med Leeds följer jag Real Zaragoza i spanska andradivisionen, och Real Zaragoza är (inför ikväll) inne på sin åttonde raka oavgjorda match. Det är ett tröstlöst kryssande i ingentinget, och nu, tänkte jag, blir det kryss här med. 1-1 och så ska man lite artigt säga att det är "bra" att få med sig poäng borta.
Det här ställer hur som helst inte Rodrigo Moreno upp på. I 61 minuten nyper han åt sig en boll frn Kalvin Phillips och skjuter på ren frustration. Krul i Norwichmålet når inte ner fast bollen är precis under honom och han är halvvägs ner i backen och så är slutresultatet grejat. It's a Krul world. (Stackars Norwich.)
- Jag tycker vi förtjänar att fira, säger Rodrigo efter matchen. Såklart jag är glad över målet, men mest är jag glad för att laget vann, för det här känns som en match vi vann mer än tre poäng på. Vi möter ett annat lag som ligger illa till och lägger lite avstånd mellan oss och dem.
Bielsa håller med.
Han säger:
- Det var ingen enkel match. Jag tycker det fanns många situationer vi borde kunnat använda oss av för att skapa något, men faktum är att vi skapade mycket lite. Det var svårt för oss att spela med någon sorts kontinuitet. Trots det tycker jag att vi hade ett grepp om matchen, det var vi som förde och vi förtjänade poängen.
Framför allt var det en match som bara skulle vinnas och som bara vanns.
Nästa vecka tar Leeds emot Leicester hemma på Elland Road.
