Om Leeds United var ett nöjesfält...
Ingen rolig läsning för Leeds supportrar kanske men man lär så länge man lever.
Spökhuset Elland Road
Nog för att vi fortfarande har en hyfsat fin och trogen publik som gör så gott man kan på Elland Road så är det inte konstigt att vi numera får vara glada om vi kommer upp i 25 000 på våra hemma matcher. Läktarna gapar tomma på mer än en långsida efter år av misskötsel, sålda stjärnor, bittra nederlag och lögner från presidenter, ägare och ordföranden. Mer än en gång har man kunnat se ett och annat spöke på Elland Roads läktare men frågan är om det inte varit på planen flest spöken har kunnat ses.
Flumridern Leeds
Om Leeds United hade varit en båt som tagit sig ner på Lisebergs omtyckta vattenattraktion så hade man kunnat räkna med att bli precis plaskvåt. Om man hade haft tur vill säga. Klubben har sprungit läck mer än en gång under de senaste 10 åren och det känns som att vi hela tiden är nära att på riktigt sjunka i något av världens alla hav och försvinna för alltid. Att det skulle finnas någon räddning att få är att kräva för mycket.
Atmosfear
Fritt fall från 90 meter. Jämför det med Leeds fria fall de senaste 10 åren och Atmosfear på Liseberg hade varit som att hoppa från en trottoarkant. Ena sekunden är Leeds påväg mot något, en fin vinst och allt känns bra, för att i nästa match förlora stort på ett pinsamt sätt. När ekonomin är påväg att se okey ut blir vår ägare av med rättigheterna att äga klubben på grund av en lyx yacht i Miami. När vi för en gångs skulle värvar in en spelare (läs: Billy Sharp) som vi jagat de senaste 5-6 åren, ja då får han sin livs största måltorka. Jag kan fortsätta i all evinnerlighet men att Leeds faller fritt, mot League One just nu, råder det inte mycket tvivel om.
Balder
En berg och dalbana i trä? Om Leeds är en berg och dalbana i trä hade jag inte velat åka med. Attraktionen känns rutten och osäker och utan tvivel kommer den ha ett och annat liv på sitt samvete inom en rimlig framtid. Höga berg och djupa dalar och när man sitter på toppen och blickar ner med ett euforiskt rus i kroppen fylls man av framtidstro och glädje men när åkturen är slut så vet man att man som vanligt är tillbaka på ruta ett. I ingemansland....
Eclipse
Världens största slänggunga sägs finnas på Gröna Lund i Stockholm. Det har jag svårt att tänka mig. Leeds Uniteds supportrar har suttit i den största slänggungan någonsin där man slitits mellan hopp och förtvivlan mer än någon ska behöva. 'En slank han dit, och en slank han dit och en slank han ner i diket.' Att slänggungan stannar en dag förstår vi väl alla men frågan är hur pass yra och illamående vi är när detta äventyr är över.
Flygande mattan
Det finns nog inga fans i världen som haft så mycket drömmar som Leeds supportrar. Att bli köpta av miljadärer ena stunden för att sedan förstå att man blivit köpta av de fattigaste araber som finns i världen gjorde nog lite ont hos oss alla men drömmarna har fortsatt. Efter varje vinst tror vi alla att vi ska komma topp sex och efter varje förlust som följer ska vi undvika nedflyttning. Leeds fans är ena riktiga drömmare så vad vore bättre än att jämföra oss med Flygande mattan på Gröna Lund. Vi är som en saga, med ett förmodat dåligt slut.
House of Nightmares (Gröna Lund)
Ehm, kommentarer överflödiga.
Kärlekstunneln
Från Histon till Exeter, vidare till Yeovil och Leyton Orient. We've been there and done that. Trognare fans får man leta efter och finns det några som har gjort sig förtjänta av att komma ur Kärlekstunneln med en ring runt fingret så borde det vara vi, skam den som ger sig.
Tuff-tuff tåget
Jag vet inte hur många gånger tåget har avgått och vi stått kvar på perongen. De gånger vi lyckats ta oss ombord har vi antingen blivit avkastade i form av poängavdrag eller fått böta för att inte ha haft biljetter i form av rättegångskostnader eller annat roligt som bland annat Ken Bates gav oss ett flertal gånger. Tuff-tuff tåget som även den återfinns på Gröna Lund är ett rent skräckexempel på Leeds United som ett lokomotiv.
De klassiska radiobilarna
BOM, KRASCH, BANG. Så många gånger som man kört omkring och krockat med radiobilar på diverse nöjesfält runt om i Europa. Leeds United som radiobil kan väl liknas med en totalkvaddad Volvo 240. En gång hade cirka 70 personer sin bil betald av klubben vilket senare resulterade i ungefär en miljard i skulder när Leeds "was living the dream". Numera tuffar klubben omkring på andra växeln i en anonym tillvaro i botten av the Championship och dagarna med lyxbilar och lyxlöner är sedan länge ett minne blott.
Skrattkammaren
Senast Leeds lockade fram skratt var när man den 3 januari 2010 slog Manchester United på bortaplan i FA-cupen med 0-1. Man borde väl kanske skriva ner den tappra 2-1 vinster hemma mot Bristol Rovers som förkunnade att man var tillbaka i Englands andra division också men förutom detta har det mest varit "Sorgekammaren" på Elland Road. Så likheterna mellan denna attraktion och Leeds United är väldigt långsökta.
Veteranbilarna
Svunna tider, gamla (spelare och troféer) bilar. Många lever kvar i dessa tider då Leeds United var ett av de mäktigaste klubbarna i Europa. Numera kör vi runt i bilarna från denna tiden och det går ungefär lika snabbt som Leeds tränare får sparken. Men det är väl just detta som gör att Leeds skulle kunna ses som en gammal veteran bil? Snygga färger, fina minnen och rätt värdefull som samlarobjekt.
Tuta&Kör
En taktik vi kört med under detta samt förra säsongen. "Nu kör vi grabbar", utan yttermitttfältare, trots att detta var framgångsreceptet när vi så när tog en play-off plats till Premier League för ett par år sedan, utan en riktigt mittfältsgeneral och trots spelarförluster i form av McCormack, Snodgrass, Johnson, Howson, Gradel, Becchio och Beckford för att nämna några. Att "tuta&köra" känns som en attraktion som verkligen skulle kunna jämföras med Leeds spelare och dess ledare de senaste åren. Ingen närmare eftertanke eller förändring när allt går på tok. Här ska man inte glömma Peter Ridsdale heller som nog mest borde vara förknippad med denna attraktion.
