Southampton - Leeds United2 - 2
Southampton - Leeds 2-2
Att byta eller inte byta, det är poängen.
Det var den varmaste dagen i Premier Leagues historia, det pratade alla om överallt, och på nyheterna rullade dystopiska satelitbilder där östra England var ljusbrunt istället för grönt, men trots det såg saker ganska bra ut där där det räknas mest - alltså där Leeds United är.
Och var det är varierar.
Idag var det i Southampton och inte i Leeds, vilket betydde att det var dags att debutera blåmögelostställen.
Leeds bortatröjor för säsongen 22/23 blev så sekundsökända då de lanserades att de lär kultförklaras snart. Och att ett containerskepp fullt av Leedströjor blev av med sin last till havs adderas förstås till allt som redan går att berätta om de här tröjorna. Som om det var ett sammanträffande att det var just de som sjönk, och förhoppningsvis var det ett offer till Manannán snarare än ett järtecken.
Nåja, jag ska inte uppehålla mig här, bara innan vi går vidare konstatera att blåmögelosttröjorna ändå såg bättre ut live än på bild (även om det blev lite jobbigt i just den här matchen med detta ljusgula/mörkblå mot Southamptons vita tröjor och svarta shorts - så lika på avstånd att det känns konstigt att domaren godkänt detta, men det har väl med sponsoravtal att göra...).
Det såg, som sagt, hur som helst ganska bra ut.
Även om jättefarligheterna lät vänta på sig medan lagen - som båda spåtts hamna någonstans i toppen av tabellen om man läser den uppochner - försökte komma på var hos varandra ventilationshålen fanns, var det var läge att skjuta sönder dem.
Patrick Bamford testade från vad som såg ut att vara ett bra läge i den trettonde minuten, men han hade räknat helt fel och bollen blockerades. En kvart senare skulle han linka ut, gnidandes sin ljumske och för att ytterligare problematisera hade Llorente visat hemmalaget att det är backlinjen som är det stora bekymret, då han panikkapade Stuart Armstrong och domaren var tvungen att konsultera VAR: skulle det eller skulle det inte vara utvisning.
Eftersom jag är partisk satt jag hemma och bestämde att Llorente verkligen inte siktade på Armstrongs svaga ben, han var ute efter bollen men liksom Bamford vid målchansen missbedömde han, men någon bensax, någon frilägesutvisning var det ju ändå inte!
Och domaren, skulle det visa sig, hade rätt han med.
Fastän det var Leeds som förde första halvlek hade Southampton ett par inte obetydliga chanser. Den första kom efter tjugo minuter då ovan nämnde Armstrong som present fick en boll styrd till sig av Leedsförsvaret, men han sköt alldeles för hårt. Ilan Meslier behövde inte röra på sig.
Och med dryga halvtimmen spelad drog Armel Bella Kotchap sig fram genom försvaret och måttade skott men sköt utanför. Arma vackra ketchup.
Daniel James, som ersatte Bamford, testade reflexerna på Bazunu i Southamptonmålet, då han ganska fyndigt tråcklade sig in i boxen och prövade sin lycka. Tyvärr hann Bazunu slänga sig ner till vänster och tipade ut bollen runt stolpen - likaså lyckades han stoppa en boll från Rasmus Kristenssen på linjen och paus blev det men inte mer än så.
Andra halvlek hann knappt börja innan Jack Harrison visade att han skymtat ventilen, och såg att Rodrigo stod i en fördelaktig vinkel - så han fick iväg en fin boll som spanjoren gjorde precis vad han skulle med: mål, och hemma skreks det så högt så bebisen blev rädd.
Rodrigo, som verkar ha bestämt sig för att bevisa sig eller motbevisa någon annan i år var nära att göra 2-0 i minut 58, men hans nick landade ovanpå målet.
Två minuter senare var det dags igen. Det började med en hörna och en Pascal Struijk som fick iväg ett skott som hade gått in utan hjälp, men Rodrigo tänkte snabbt och använde huvudet och plötsligt har han gjort tre mål på två matcher och kan se sitt namn högst upp i skytteligan.
2-0 med halvtimmen spelad och ett så anonymt Southampton att inte ens kommentatorn kunde säga annat om än vilka spelare där i Manchester City och vilka Chelsea "verkligen trodde" på började dedt kännas som att det här skulle bli något.
Och det blev det, fast något annat.
Ralph Hasenhüttl (alltså vad är det Southampton och vad de heter där?!) gjorde ett par byten som i kombination med att Leeds helt tappade mitten och att Jesse Marsch inte tyckte det behövdes några par piggare ben kunde hemmalaget roffa åt sig en poäng.
Det första målet gjorde inbytte Aribo, då Adam Armstron liksom Jack Harrison tidigare såg svagheten och samtidigt honom stå helt omarkerad vid den bortre stolpen, så det var bara att servera honom och så var vi skadeskjutna.
Det här gav Southampton ytterligare luft under vingarna och av den press det kändes som bara Leeds hade ett tag hade de tagit över nu.
2-2 kom efter att Sekou Mara spelat fram Walker Peter då inte ens tio minuter återstod att spela.
Det var inte ett särskilt orättvist resultat.
Men.
Leder man med 2-0 och tappar det till 2-2 på under en halvtimme går det inte att inte känna det som att man förlorade två poäng mer än att man fick med sig ett.
Jag är ändå...rätt positiv?
Jag tycker att det finns en energi i laget som förvisso inte kanske väger upp för bristerna, men som erbjuder ett motmedel.
Och det är faktiskt mer än vad vi hade förra året, oavsett vad det stod för namn på tröjorna.
