Sanningen bakom Milan Mandaric - Del 2
Tredelars intervju med Leicester City's nya ägare, Milan Mandaric. Hur han klarade sig i en tuff uppväxt i Jugoslavien. Del 2 handlar om hans konflikter med Tito - Jugoslaviens kommunistiska ledare. Artikelserien är ursprungligen från Leicester Mercury.
Man brukade ofta beskriva Jugoslavien som ett litet land med stora problem. Landet hade gränser till sju länder, halverat till sex republiker, och befolkat av fem nationaliteter, som pratade fyra olika språk. Dessutom praktiserades tre olika religioner, det fanns två olika slags bokstavstyper. Det hela var styrt av en mäktig ledare; Josip Broz Tito. Det var klart att ett land med alla dessa olikheter skulle skapa kulturella, ekonomiska och religiösa konflikter. Men det hela verkade fungera.
Jugoslavien började bli rikt för alla dess produkter började produceras. Deras ekonomi var på väg i rätt riktning p.g.a. deras fabrikindustrier växte genomsnittligt sex procent för varje år. Endast åtta procent var analfabeter och medellivslängden var 72år. Det fanns massor med jobb och staten erbjöd bra hus, sjukvård och bra utbildning. Landets arbetare var respekterade och bra betalda; t.ex. så fick de en månads semester och samtidigt en hundraprocentig lön. Milan Mandaric som var ägare till ett dussintals fabriker, gav hundratals människor jobb och exporterade bildelar över hela världen) var en drivande faktor i den ekonomiska ekvationen.
Det var denna ekonomiska vinst som fick honom att komma ansikte-mot-ansikte med landets kommunistledare, Tito. Det kom att bli en fight som han var en underdog i och sent skulle glömma.
I det sena 1960-talet var Dusan Mandarics företag i Novi Sad, under hans sons ambitiösa guidning, det största självständiga företaget i hela Jugoslavien.
Företaget anställde nästan 800 människor.
När Mandaric var 25 blev han landets rikaste egna företagare.
För outsidern, såg Jugoslavien ut som ett land där en egen företagare som Milan Mandaric skulle kunna lyckas internationellt. ”Jag exporterade bildelar till Fiat i Italien som alltid var i strejk, vi brukade göra lastbilsdelar som vi brukade exportera över hela Europa. Vi gjorde maskiner som var andvända i fabriker över hela Jugoslavien. Våra fabriker var effektiva, vi gjorde ett bra jobb.”
Mandaric började tjäna massor med pengar, han hade ett hus i Belgrad och en strandvilla vid Adriatiska kusten. Han hade en bil – hans fru, Gordana, en doktorsdotter som han träffade, friade och gifte sig med inom ett år, hade också en bil. Två bilar i en familj hade ingen hört talas om. “Jag hade en BMW, min fru hade en Alfa Romeo. Vi var tvungna att gömma hennes bil hos en kompis hus, vi gömde den där så att ingen skulle se den.”
Fabriken i Novi Sad hade expanderat. En ny fabrik var byggd i grannstaden Indjija. Tio fler fabriker, som tillverkade bildelar och maskiner, var byggda i städer över hela Jugoslavien. En dag sa han att han skulle bli en jugoslavisk hjälte: en man som gav jobb med bra betalt till hundratals anställda, den typ av egenföretagare som gör ett land lyckosamt. Men sedan nästan över en natt, blev definitionen av lyckosamt omskriven. Han blev en självisk kapitalist i ett kommunistiskt land; en man som de sa bara brydde sig om saker som var i hans intresse. Huruvida hur rik, högprofilerad och inflytelserik Milan Mandaric än var, instiftade Tito en ny lag som innebar att staten kontrollerade varje industri som kunde anställa fler än 10 personer.
”Det vore som att han instiftade lagen för att ta ner mig,” säger Milan.
I April, 1963 så bytte nationen officiellt sitt namn till Socialist Federal Republic of Yugoslavia. Tito blev president livet ut.
De två männen möttes. Mandaric frågade hur han kunde hjälpa Tito – ironiskt nog hade han hjälpt statsägda fabriker som var på väg åt fel håll att förbättra sig och så småningom gå på väg uppåt. Dessutom fick Tito tio procent av all vinst vunnen.
”Tito var glad för det – innan jag blev indragen i det hela, gjorde dom inga vinster.
Men en dag, förändrades allt och jag var aldrig riktigt säker varför, men allt förändrades.
Han gillade inte att se självständiga lyckas ekonomiskt.”
Milan kunde på något förstå det hela, detta var ett kommunistiskt land, där staten var det viktigaste.
”Rätt eller fel, så var det vårt system. Det är så det var vid den tiden. Jag förstod det. Så jag träffade honom ännu en gång och sa, ’Kolla, vi behöver reda ut det här’.”
Men det var för sent för affärer. Tito ville inte veta. Rykten i Belgrad det året sa att Mandaric skulle bli gripen av polisen. Han var inte säker vad för brott han hade gjort, men han visste att Tito inte var en man som man kunde kalla förutsägbar.
Hans polischef, Slobodan Penezic Krcun dog i en ”mystisk” bilolycka efter att han öppet kritiserat Tito’s ledarskap. Inrikes ministern Aleksandar Rankovic blev sparkad efter att han varit i en het diskussion med Tito om statspolitik. Dag efter dag blev atmosfären i Mandaric’s fabriker mörkare och mörkare. Dusan varnade hans son att han måste lämna landet eftersom det endast kommer vara en vinnare – och Milan kommer att fängslas. ”Jag förstod aldrig, jag gav jobbmöjligheter för andra, jag betalade mer skatt än alla andra, men jag var tvungen att fly.”
1967 flydde Milan och Gordana till Schweiz. Han sa att de inte hade någon riktig plan utan det största målet var att överleva. ”Jag trodde bara att jag skulle starta om allt i Schweiz.” De stannade där för över 18 månader och parets äldsta dotter; Alexandra, var född där. ”Det hela var bara en hemsk situation, vi var tvungna att lämna familj och kompisar och lämna ett vackert hus i Belgrad för att tränga oss i en liten lägenhet i Schweiz. Jag kunde inte jobba för jag kunde inte få dit mina papper.”
De levde i den lilla lägenheten för ett och ett halvt år. 1968 lämnade dom ännu en gång för landet med möjligheter – USA.
”Vi visste inte vad vi skulle finna eller förvänta”, säger Milan. Men vi kunde inte stanna i Schweiz. Jag trodde att vi skulle testa USA – ifall det inte fungerade fick jag svälja min stolthet och komma tillbaka till Jugoslavien.”
Nästa del – Mandaric fann lyckan i möjligheternas land!
Källa: Leicester Mercury
