2018 blev sorgens år
Ett tungt år har kommit till sin ända.
Efter många positiva och sammanfattningsvis lyckliga år på raken så har 2018 blivit raka motsatsen för Leicester. Ett år som framtill oktober kan sammanfattas som mellanmjölk och som snabbt förändrades.
Två månader har passerat sedan den ofattbara helikopterolycka som inträffade den 27:e oktober utanför King Power Stadium, en händelse som har satt permanenta spår i klubben liksom fansen.
Fem personer, inklusive den mycket omtyckte ägaren Vichai Srivaddhanaprabha, förolyckades livet och försatte en hel stad och fotbollsklubb i sorg.
Matchen som spelades några timmar innan samt de nästkommande matcherna blev som bortglömda och bagatelliserade då ett intensivt och extensivt sorgearbete tog vid, som på många sätt pågår än idag.
En nästintill unik ömsesidig kärlek mellan ägare, klubb och fans har uppvisats i veckorna som passerat sedan olyckan, men med en historisk kontext är ganska förståelig.
Historiskt sett en jojoklubb. Från konkurs för fjorton år sedan, till en krokig resa från League One till Premier League, ligaseger och till sist kvartsfinal i Champions League.
Ja, den här klubben och dess fans har varit med om det mesta och central i uppgången har ägaren Vichai Srivaddhanaprabha varit med en lagom mängd kapital och rationella beslut.
Ledare, spelare och fans har gått samman och stöttat varandra i sorgen och skapat ännu starkare band mellan varandra. Ur sorgen har klubbens identitet och psyke stärkts ännu mera anser jag.
Med fotbollsklubben som gemensam utgångspunkt har man visat att sporten inte betyder någonting i sammanhanget, men kan däremot användas för att sakta men säkert återetablera glädje igen, åtminstone lite grann.
Att se sonen Aiywatt ”Top” Srivaddhanaprabha le igen för en dryg månad sedan var så otroligt härligt att se. Från att vara sin fars högra hand kliver nu Top nu fram och ska leda klubben.
Aiywatt ”Top” Srivaddhanaprabha, i mitten, sörjer sin fars bortgång. Till vänster om honom hans bor Apichet, som spås leda klubben med sin bror.
Redan nu börjar det synas med att Top bekräftar Vichais visioner som att bygga en ny träningsanläggning och utöka King Power Stadium, men också till det lilla som att dela ut julklappar till fansen och bjuda på sötsaker inför hemmamatcher igen.
Med tanke på hur tung perioden kring Vichais bortgång blev så har man typ glömt övriga delar av året. Som ovannämnt ofta mellanmjölk, laget säkrar bekvämt sitt kontrakt i Premier League men har taggat udden man haft.
Men med det sagt är Leicester under förändring. En ny generation spelare är på igång, som Chilwell, Choudhury, Ndidi, Maddison och Gray, ett gäng 96-97:or som om två-tre år kommer vara stommen i Leicester.
Även om Claude Puel ofta spelar tråkig fotboll och tar skumma beslut så har han vågat satsa på den yngre generationen, vilket börjar bära frukt.
Två bilder som summerar Leicesters år ganska väl.
Det tar däremot emot att säga det, men flera spelare börjar närma sig slutet på sina karriärer, så som Jamie Vardy som fyller 32 i januari (även om man vissa stunder kunde tro att han skulle fylla 22).
Det är ytterligare en lärdom från 2018, Leicester har blivit så otroligt beroende på Vardy och att kunna utnyttja honom optimalt, med bollar i djupled.
2018 blev också året då kreatören Riyad Mahrez lämnade klubben, som hade en spelförståelse med Vardy som ingen kunnat upprepa.
All good things must come to an end.
Förväntningar eller snarare förhoppningar Inför nästa år då? Gärna mer kontinuitet, och en långsiktig ersättare till Vardy. Och så att åtminstone bli best-of-the-rest (dvs bästa klubb utanför topp-sex).
Gällande Claude Puels framtid är jag en av få som varken är Puel In eller Puel Out som Leicesterfansen delat upp sig i. Många menar att han köpt sig tid med sättet han hanterade olyckan som tränare, men man ska inte heller glömma dubbelsegern mot Chelsea och Man City, en indikation på vad Leicester kan göra.
Laget har enorm potential, men är endimensionella och beroende på att kunna kontra genom Vardy, vilket straffar sig mot lag som ”parkerar bussen” så att säga. Kan Puel bredda sig i januari så kan det förhoppningsvis lossna.
Om laget fortsätter svaja spelmässigt så blir den frågan Tops första svåra beslut som ägare och ordförande.
Som alltid är jag försiktigt optimistisk med mitt Leicester.
Gott Nytt!
