Reserapport: Chelsea – Leicester City
Undertecknads första match på plats med Leicester City under en tripp till London blev en oförglömlig sådan.
En månad innan matchen, 1/10, lottades Carling Cup. Leicester City hade slagit ut Premier League-laget Aston Villa i omgången före och jag hoppades på antingen ett sämre motstånd där vinstchansen var hög eller en TV-sänd match mot ett storlag.
Som ni alla vet har lågprisflygbolaget Ryanair fördelaktiga priser på flygresor till London och jag har kollat runt en del efter en Leicester-match i huvudstaden. Svårigheter med att ta ledigt från skolan och att de matcher som finns inte stämmer särskilt väl överens med min egen kalender har satt stopp för planerna, men när lotten föll på Chelsea på Stamford Bridge, och denna match skulle infalla under den fantastiskt finurliga företeelsen höstlov; då insåg jag att detta var en sällsynt skådad chans att se min första match med Leicester City FC.
Sagt och gjort, två dagar efter lottningen bokades flyg, tåg och matchbiljett till mig och en jämnårig kompis. Biljetterna fick vi tag i genom en engelsman vid namn Bob som jag har stött på via ett av de engelska forumen om LCFC. Efterfrågan på matchen var förstås stor från Leicester-håll och utan Bobs hjälp hade vi nog haft svårt att få tag i biljetterna.
Då vi är bosatta i de nordliga delarna av landet startade resan med nattåget till Stockholm på söndag kväll. Sittplats förstås, vår budget baserad på studiebidrag, sommarjobb och besparingar krävde omsorg och alla bekvämligeter som vi kunde klara oss utan skippade vi. I restuarangvagnen träffade vi en trevlig argentinare, ”Toto”, som vi snackade en del fotboll med. Att folk känner igen min Foxes-halsduk är naturligtvis alltid en bra start på en konversation.
Framme på centralen i Stockholm vid åttatiden nästa morgon innebar en dag i ett regnigt Stockholm. Det usla vädret i kombination med bristen på inplanerade aktiviteter gjorde att dagen gick mer än måttligt långsamt, och vi tog flygbussen till Skavsta redan två timmar innan incheckning. Flyget gick kl 21.55 till Stansted dit vi kom strax efter 23.00. Vi var en smula nervösa då vi inte hade bokat något rum för natten och vi var osäkra på hur det såg ut angående sovplatser på flygplatsen. Vi lugnades när vi fick se centralhallen som var full av övernattande människor och vi slog oss helt sonika ned på golvet för att försöka få oss ett par timmars sömn.
Framåt morgonen började resenärerna droppa in och vi bestämde oss för att ta oss in till London. Bussbiljetter hade vi köpt redan på flyget och den ca 90 minuter långa resan till centrum var fantastisk, trots lite trötthet som följd på våra sömnproblem. Vi anlände till Victoria Coach Station vid halv 9-tiden och till en början ägnade vi tiden åt att insupa så mycket som möjligt av den brittiska atmosfären och staden i allmänhet. Nu är ju London väldigt mångkulturellt med invånare från jordens alla hörn och dessutom drösvis med turister, men nog är det något speciellt med England.
Så småningon lyckades vi hitta en buss som tog oss till Piccadilly Circus där vårt hostel låg, mycket centralt. Vi lämnade vårt bagage på hostellet innan incheckning och sneddade sedan över gatan till sportvaruhuset Lillywhites. Priserna där är ohälsosamt låga för att vara mitt i en av europas största städer och vi hade en och annan fylld kasse med oss hem.
Piccadilly Backpackers, som övernattningsstället hette, var naturligtvis det billigaste vi kunde hitta och för £12/natten fick vi sova i samma rum som åtta andra. Trevligt tyckte vi, men särskilt privat är det ju inte.
Resten av dagen gick åt att utforska shoppinggatorna och senare på kvällen var en utomordentlig middag på PizzaHut en av höjdpunkterna.
Onsdag och matchdag. Vi tog oss upp hyfsat tidigt, men någon frukost åts inte under resan. Vet att många tycker att en Full English Breakfast är ett måste i UK men bankkontot tillät helt enkelt inte sådana utsvävningar (läs: vi prioriterade andra saker).
Vi hade bestämt möte med Bob på Lillywhites redan 10.30 och han hade erbjudit sig att visa oss runt i staden vilket vi var tacksamma för. Vi utbytte diverse artighetsfraser och kom sedan som hastigast in på managerfrågan i klubben. Bob, en man i 60-årsåldern, har upplevt med ett och annat som Leicester-supporter och trots avståndet på drygt 20 mil till Leicester från hans hem i Dover, har han bara missat en handfull mängd matcher det senaste decenniet, hemma såväl som borta; med andra visste han vad han talade om. Men någon permanent tränare hade vi inte fått, och har i skrivande stund inte nu heller.
Vi började med att ta tunnelbanan ut till Wembley, ett önskemål från min sida. En fantastisk arena med massor av historia och att se bågen torna upp sig där man gick på ”Wembley Way” var fantastiskt. Vi fick tyvärr inte komma in, det får vi spara till ett senare tillfälle – förhoppningsvis i samband med att City deltar.
Vi åkte tillbaka in till centrum, åt lunch och började gå igenom stan förbi en del av de obligatoriska sevärdheterna för en förstagångsbesökare; Leicester Square, Trafalgar Square, London Bridge, London Eye osv. Även Greenwich avhandlades på ett par minuter.
Klockan hade tickat fram till eftermiddag, och det började bli dags att möta upp med andra tillresta City-fans. Ett gäng som Bob kände och som vi var vagt bekanta med, över internet naturligtvis, hade slagit sig ner på O'Neill's centrala London. Vi stannade en stund och drog sedan vidare till Earl's Court som ligger i närheten av Stamford. Min kompis hade planerat att träffa ett par andra supportrar på en annan pub så vi delade på oss, men ett tekniskt fel på tunnelbanan stoppade trafiken dit och gjorde att han fick bege sig till arenan ett par timmar innan oss. Jag, Bob och ett par andra stannade på en pub vid Earl's Court för en pre-match pint (Cola för de minderåriga...) och middag, ciabatta med chips smakade riktigt bra men jag minns stället mest för att servitrisen faktiskt var svensk.
Tunnelbaneproblemen innebar att vi fick ta oss till stadion via gång. Inne på arenaområdet var det förstås hög aktivitet, fantastiskt att se alla fans som var på väg in och av det jag såg var stämningen god, även mellan fans från respektive lag.
Promenaden gjorde att vi kom lite senare än planerat, bara minuter innan avspark. Å ena sidan hade jag gärna varit på plats en stund i förväg för att kolla på uppvärmningen etc, å andra sidan var det en upplevelse att komma in när speakern presenterade lagen och Martón Fülöp sprang fram till kortsidan och eldade upp fansen. Efter att hejat på ett par andra av Bobs kompisar, intog vi våra platser och matchen kunde börja.
Leicester hade fått hela The Shed, ca 6.500 biljetter, och det var spikat till sista stol. Platserna vi hade fått var den sista raden på den övre sektionen – längst upp med andra ord – mitt bakom mål. Överblicken var bättre än jag hade förväntat mig, och det enda kruxet var att något sorts bås med funktionärer var placerad över och framför oss vilket betydde att man i stående ställning varken kunde se borte planhalvan eller storbildsskärmen med klocka. I England är man dock rätt hårda på att publiken ska sitta ned och vid mål stod man ju och tjoade ändå.
Matchen ja. Personligen hade jag inga förväntningar, grejen var ju liksom att komma dit och se LCFC för första gången, och trots att McAuley satte ettan redan efter sex minuter trodde jag inte på något mirakel. Fast det var förstås drömlikt att se hur bollen gick in och att sjunga ”Who are ya, who are ya” med en ledning mot ett av världens bästa lag på bortaplan – ja, det gör man inte många gånger och den känslan kan inte köpas för pengar.
Nåja, Frank Lampard gjorde två snabba och i pausen var känslan att matchen var över. Let's face it – ett mediokert, snällt sagt, Championship-lag vänder inte en bortamatch mot ett Chelsea fullt av storstjärnor. Det var tur att DJ Campbell hade ett positivare tankesätt för hans perfekta nicklobb gjorde allt lika igen. Och när sedan Carl Cort gjorde 3-2 var allt bara Dreamlaaand... Då kände vi också att vi på riktigt hade chansen att vinna matchen. Men Andriy Shevschenko kvittererade och det var inte så mycket att säga om, sådana klasspelare har vi av förklarliga skäl inte i laget. Tungt såklart, och att Frank Lampard skulle avgöra på stopptid kändes givet. Tror inte vi skulle ha klarat av en eventuell förlängning heller, men det är klart att det var väldigt snopet.
Utpumpade av bataljen betalade vi det sista som vi var skyldiga Bob, sa hej då till honom och vår bänkgranne och åkte tunnelbana hem till Piccadilly Circus. Vi satte oss på torget och lät oss underhållas av ett par överförfriskade killar som sparkade en rugbyboll mot Lillywhites fasad, till förbipasserande turisters stora förtjusning. Jag hade svårt att greppa att vi just hade sett vår första match på engelsk mark, lägg till att det var en fantastisk sådan och att Leicester City stod på ena sidan och Chelsea på den andra så förstår ni att det var en omvälvande erfarenhet.
Morgonen därpå handlade om att packa ihop våra saker och förbereda oss på hemresan. Ett missförstånd gällande flygbussens avgång innebar en löprunda i panikens tecken till Victoria Coach Station där vi klarade oss med sekunders marginal. Dränkta i svett åkte vi till Stansted, tog flyget till Skavsta och bussen in till Stockholm för att därifrån ta tåget torsdag kväll hem till Skellefteå.
Sammanfattningsvis en rolig resa, möjligen skulle den tåla att utökas en dag eller två, men matchen i sig var nog roligaste jag har gjort och absolut värd att resa över för. Kommer med största sannolikhet upprepas framöver. Och Leicester City FC gjorde oss definitivt stolta, för ovanlighetens skull nuförtiden!
Kolla in bildspelet för intrycken på foto.
