Leicester-redaktionen ringer upp: Pontus Kåmark
Leicester-redaktionen fick ett snack över telefon med förre Leicester-profilen Pontus Kåmark.
Västerås-födde Pontus Kåmark spelade i Leicester 1995-1999 och hann bli populär i klubben – både på planen och utanför.
Hur är det, Pontus Kåmark?
Jodå, det är under kontroll. Jag har styrketränat i dag och det blir nog ännu ett gympass i kväll.
Kan du kort berätta vad du har sysslat med sedan du lämnade Leicester?
Jag gick ju direkt till ”Gnaget” 1999. Jag trivdes väldigt bra i England och jag fick ett nytt kontraktserbjudande av Leicester men det blev för mycket pendlade och jag hade lovat familjen att komma hem så jag flyttade till Stockholm. Där var jag skadad en del så det var både positivt och negativt. Jag halkade in som expertkommentator och har fått fortsätta så inget dumt som inte har något gott med sig. Numera är jag även ett ansikte utåt på Expekt och har en spelblogg.
Hur hamnade du i Leicester egentligen?
Det var lite kul, det var en kille som heter Ronny ”Geson” Gunnarsson som kom upp till mig på ICA där jag jobbade då och sa att en engelsk klubb, Leicester, var intresserade av mig och ville diskutera kontrakt. ”Leicester”, tänkte jag, det lät ju inte som det bästa direkt, man hade kanske hoppats på en större klubb. Efter VM ryckte många klubbar i mig så jag drog till med en ganska bra lön när vi förhandlade, mer än vad de andra var beredda att ge mig, och tänkte att det kanske blir tyst ett tag. Efter en vecka kom ”Geson” upp och sa att allt var klart så då var det bara att packa och flytta till Leicester.
Vad var första intrycket av klubben?
En otroligt charmig och familjär klubb. Det är ingen jättestor klubb men 100 gånger större än den största svenska föreningen. Även fansen är jättebra, positiva och stöttar laget. Det känns genuint helt enkelt. Som VM-spelare var jag väl en ganska stor värvning och jag blev väldigt väl omhändertagen när jag kom dit. Det var skotten Mark McGhee som hade sett mig i en landskamp mot Skottland där jag hade gjort en bra match, men sedan försvann han ju efter ett tag och ersattes av Martin O'Neill.
Och hur var Martin O'Neill som tränare?
Han var inte särskilt omtyckt eftersom han ställde så höga krav på spelarna. Det var det här punishment-reward-tänket. Det var ju kul när det gick bra, men när det gick dåligt fick vi springa och knappt se skymten av en boll. Det är enorm skillnad mot Sverige. Svensk fotboll är som friskis och svettis i jämförelse.
Höjdpunkten under din tid i Leicester?
Ligacupvinsten 1997. Det blev ju oavgjort i den första matchen så det blev omspel och det var ett jättestort genombrott för mig. Middlesbroughs största stjärna var ju Juninho och jag fick mycket ”cred” i tidningar och så för min man-manmarkering på honom i finalen. Vi i laget har starka band till varandra.
Vilka umgicks du med i laget?
Min rumskompis Emile Heskey var ju ungdomsspelare då och jag fick lite i uppdrag att ta hand om honom. Vi umgicks mycket privat så vi har bra kontakt fortfarande och jag känner hela hans familj. Jag, en svensk kompis, Heskey och reservmålvakten Peggy Arphexad var ett tajt gäng.
Hur följer du Leicester nu och hur tror det går i år?
Jag följer resultaten och kollar i tabellen hur det går även om man får gå ner en bra bit i serierna nu, det är ju knappt så att det finns med.
Jag tror att vi går upp i år och att vi bara är nere och vänder. Forest har ju gjort samma sak även om det tog att tag att komma tillbaka. Sedan får vi se hur det går för Derby. Jag bodde granne med Robbie Savage i Glenfield, han lär ju inte få något nobelpris i alla fall...
Jaså...?
Han var en dum blondin, han blev ju retad i laget för att han var så korkad.
Han har haft ett otroligt flyt som har tagit sig till den nivån och spelat så länge, verkligen en ”lucky star”. Dålig teknik, men han springer och gör sitt jobb och jag har inget ont att säga om honom så.
Tack, Pontus Kåmark, för pratstunden och lycka till med dina projekt.