Reseberättelse: Leicester-Hull
Här följer en reseberättelse där London och därefter Leicester besöktes med matchen Leicester-Hull på King Power Stadium som höjdpunkt på resan.
Som 18 års present bjöd mina föräldrar mig på en resa till England för att se Leicester spela. Drygt 10 månader senare blev resan av. Jag fick sällskap av min pappa, även han ett stort Leicester fan (född och uppvuxen i staden).
Fredag
Vi reste från Arlanda till moderna terminal 5 på Heathrow Airport och kom fram sent på fredagskvällen. Vi tog oss in till vårt hotell i centrala London nära Hyde Park med expresståget som följdes av en kort promenad.
Dock uppstod ett problem på hotellet. När vi skulle checka in sa receptionisten att vi inte skulle checka in förens imorgon. Klockan var 23:30 och vi fick bokstavligen panik. "Va!?" sa vi unisont. Tydligen hade datumet på något sätt ändrats då vi bokade. Vi var ju helt säkra på att rätt datum fyllts i men icke. Receptionisten var dock snäll nog att fixa ett annat hotell för natten.
Lördag
Morgonen därpå förberedde oss för dagens stora händelse. En kort promenad via enorma Hyde Park följdes av en tunnelbanefärd till tågstationen St Pancras. Van med Stockholms moderna, stora och bekväma tunnelbana är Londons ganska ruff för att inte tala om liten. Det svänger hit och dit, det är ont om sittplatser men trots det fungerar det väl och går dessutom oftare.
St Pancras är sannerligen enorm. En elegant tåghall med stor takhöjd imponerar. Visserligen har jag varit här förut men man kan inte dras från att bara glo rakt upp mot taket och nästan krascha in i turister som gör samma sak. Jag tänkte på min "hem" tunnelbanestation Hässelby Gård i nordvästra Stockholm som är pytteliten, en motpol i alla aspekter... nog om det!
Tågresan till Leicester gick smidigt och snabbt. Inom en timme hade vi färdats de femton mil till Leicester med England svischandes förbi utanför tågfönstret. På tåget fanns för övrigt en hel del Crystal Palace fans som var på väg till bortamatchen mot Derby. De liksom oss har säkerligen också gett upp hoppet att ta sig upp aningen, laget låg (i skrivande stund som var lördag) en poäng över Leicester med sju poäng upp till kvalet.
Med fyra timmar till avspark anlände vi. För de som inte vet är staden i brittiska termer medelstor, drygt 300,000 invånare. Till ytan lika stort som Örebro. Det som bland annat utmärker Leicester är den stora mixen av olika etniciteter liksom Storbritannien största moské. Dock hade vi inte tid att besöka den. Det här är för övrigt tredje gången jag besöker staden.
Utanför tågstationen i Leicester
Lördag förmiddag och staden sprudlade av liv. Vi såg förutom shoppare många fotbollsfans, mest hemmafans men en hel del bortafans. Vi strövade runt i centrum, gick förbi den stora marknaden och tog in alla dofter, skriken från försäljarna och bara njöt av vårsolen. Lunch följde på en stor pub fördelad på två plan i en gammal viktoriansk byggnad.
Den stora puben vid marknaden.
Sedan vandrade vi mot King Power Stadium som ligger dryga kilometern från centrum. Ju närmare vi kom desto supportertätare blev det. I varje gränd verkade det finnas folk med Leicestertröjor. Väl framme hämtade vi biljetterna, men på vägen till biljettståndet hamnade vi mitt bland (jaja, i närheten av) ett hundratal nyanlända Hull fans som sjöng för full hals kanske för att skrämma oss Leicesterfans. Dock hade polisen full kontroll och man kände sig lugn hela tiden. På vägen in handlade vi även Leicesters kända matchprogram som tydligen vunnit priser.
King Power Stadium...
...och utanför VIP ingången och spelarnas ingång. Hulls spelarbuss syns i bakgrunden.
Vi äntrade arenan och fick den där wow-känslan när man kommer upp från uppgången, då arenan fyller hela ens blickfång. Vi hittade våra platser som var ett tiotal meter från planen på bortre långsidan. Därefter var det bara att ta in stämningen innan matchstart. Arenan fylldes successivt med folk och sanningens ögonblick närmade sig. Vadslagningar och taktiksnack hördes kors och tvärs. Spänningen kunde ärligt talat skäras med en kniv. På planen värmde våra blåklädda hjältar upp för fullt.
Som alla lag har Leicester sina traditioner på hemmamatcherna. Leicesters är först att en kille spelar symfonin "Post-horn galop" när spelarna kommer ut på planen, en trudelutt som förr i tiden spelades för att markera starten på rävjakten. Dessutom, precis innan matchen drog igång, sjöng stora delar av hemmafansen en egen komponerad melodi till tonerna av the Beatles 'hey jude' som löd; 'na... na, na, na, na Leicester!' ett par gånger, vilket skapade en mäktig ljudkuliss och troligen peppade spelarna ytterligare.
Matchen drog igång men Leicesterfansen var ovanligt tysta. Desto tystare blev det, på den blåa sidan av arenan åtminstone, då gamle Leicesterspelaren Matty Fryatt satte 0-1 vilket fick det svart-orangea hörnet att explodera av glädje.
Första halvleken...
Men Leicester taggade till rejält, kanske dels då fansen började dra igång. Mot slutet av matchen, då Neil Danns utvisats, verkade hela arenan gunga av alla ramsor som framfördes. Sannerligen mäktigt.
Genom mål av Lloyd Dyer och Ben Marshall tog Leicester igen ett 0-1-underläge till att vinna matchen med 2-1, trots att Neil Danns utvisats efter dryga timmen. Läs om matchen här.
Engelsk fotboll live är olik den i Sverige. Man får en obeskrivlig känsla inombords som verkligen gör hela upplevelsen flera snäpp bättre tycker jag. Allt ifrån respektive lags ironiska ramsor om varandra till trevliga platsgrannar eller matchsnacket under läktaren vid halvtid. För att inte nämna Leicesterklackens hejaramsor som jag bara inte kunde låta bli att sjunga med i.
Att ansluta sig till fansens burop, skrik och vilda handviftningar är bara en del av upplevelsen. Ramsor som "don't know what you're doing" riktad mot domaren är allt underhållande att sjunga med i. Att dessutom vara en del av det enorma vrål som uppstår då Leicester gör mål är speciellt.
Vi stannade kvar efter slutsignalen för att applådera spelarna som svarade med att gå ett halvt ärevarv och tackade för allt stöd. För att hålla oss borta från potentiellt arga Hull-supportrar utanför bemödade vi oss med ett besök i klubbaffären som var fullproppad med folk. För min del blev det en obligatorisk halsduk.
På tåget på väg hem satt vi mittemot stötte ett par ledsna Crystal Palace-supportrar som verkat sett bättre matcher i sina dagar. Tydligen åkte Londonlaget på förlust borta mot Derby med 3-2. På tåget fanns för övrigt ett par hundra till tillresta CP-fans vilket för klarade polisnärvaron ombord, dock gick allt mycket lugnt till. Väl i London åt sedan ute (!) på en pub i centrum.
Söndag
Nästa dag gick jag upp tidigt för en löprunda i Hyde Park. Därefter gjorde vi en kort, men ändå djävulskt lång sightseeing och lunchrunda och avslutade dagen med en promenad i Hyde Park innan vi begav oss till Heathrow. Trötta av alla händelser men mycket belåtna!
Den klassiska London bilden...
