Fotboll, helikoptrar och pizza: En reseberättelse
Här följer en reseberättelse från min resa till England som kulminerade i matchen Leicester-Watford i början på november.
Den efterlängtade (?) reseberättelsen kommer nu efter problem med att ladda upp bilder.
Det är tredje resan jag gör med pappa till Leicester för att se på Leicester City live i England. Första resan var då the Foxes mötte Carlisle United i League One i april 2011, som slutade 2-2. Andra matchen var i mars 2012 då Leicester tog emot Hull City i the Championship. Då vann Leicester med 2-1.
Det var alltså dags att se Leicester i en ny division – Premier League. Och visst märks det att de spelar i Premier League då vi hade problem redan från början med att fixa biljetter. Då vi varken har säsongsbiljetter eller ingår i ett av klubbens medlemssystem så fanns bara ett tjugotal biljetter kvar för ”General Sale”, så det blev en kompromisslösning då vi fick sitta en bit ifrån varandra och med ”restricted view” (skymd sikt). Lite tråkigt, men det viktiga var ju att man fick vara på plats och uppleva matchen live, resonerade vi.
Fredag
Äventyret inleddes strax efter halvfem på morgonen för att ha god tid till flyget vid sjutiden från Arlanda. Vi landade på Gatwick söder om London och tog oss smidigt in till centrala London med Gatwick Express som tog dryga halvtimmen. Därefter tunnelbana sista biten till hotellet Lancaster Gate Hotel en bit från Hyde Park, som vi bott vid förut.
Efter ett kort stopp på hotellet så bar färden vidare till östra London med tunnelbanans Central Line till Stratford och Queen Elisabeth Olympic Park, där OS 2012 som utspelade sig. Vi promenerade runt området, kollade på Olympic Stadium för att sedan åka upp i ArcelorMittal Orbit, en 115 meter hög skulptur med ett observationsdäck i två plan drygt 70 meter upp. Här ser man hela London ifrån och dessutom är det billigare och mycket mindre folk än exempelvis centralare London Eye.
Utsikt från ArcelorMittal Orbit.
Kvällen bjöd på italienskt, promenad runt närliggande Bayswater och uppladdning inför morgondagens, och resans, höjdpunkt: Leicester – Watford.
Lördag
Match Day. Efter en nästan full english breakfast med korv, bacon, scrambled eggs, rostat bröd och givetvis te på hotellet så tog vi oss via en kort promenad genom Hyde Park till tunnelbanan som vi tog oss via två byten till King’s Cross och spektakulära St Pancras International. Därifrån hoppade vi på ett East Midlands-tåg upp mot Leicester som tog dryga timmen, dessutom var både fika och WiFi gratis. Gissningsvis fanns många fler Watfordfans på tåget, men de höll sig för sig själva.
Framme i Leicester regnade det, men det avtog under dagen. Efter promenad genom centrum så tog vi oss till The Corn Exchange, en stor pub i två plan belägen bredvid Leicesters enorma utomhusmarknad (som sägs vara en av världens största) för att käka lunch. Att det var match på gång märktes då det rådde en spänd, men positiv, förväntan i staden, samt att många blåklädda fans strövade runt.
Granby Street i centrala Leicester.
Efter lunch promenerade vi dryga kilometern söderut till King Power Stadium där vi möttes av en förändrad arena än jämfört med resorna i april 2009 och i mars 2012. Allt kändes nyare och fräschare. Exempelvis var exteriören ny för oss med uppspända blåa paneler som täcker läktarkonturen i betong. På vit ytor var ”King Power Stadium” skrivet i ett modernt typsnitt. Snyggt minst sagt!
På väg mot King Power Stadium.
Vi strövade runt arenan ett varv innan vi gick in genom spärren till vår sektion, A2. I närheten finns spelarnas bilparkering som var uppradade med Range Rovers, Mercedes, Porschar och BMW:s, samt en Skoda Fabia (!). Vi fick en skymt av ett parkeringsbevis som det stod ”D. Simpson” på, rimligen tillhörande högerbacken Danny Simpson, möjligen inte ett dugg intresserad av bilar.
Lite närmare...
Efter rundvandringen begav vi oss till våra platser samtidigt som ”the KP” började fyllas på med folk och stämningen steg. Temat för matchen var den så kallade Remembrance Day, en dag att minnas alla stupade brittiska soldater från alla andra väpnade konflikter som britter deltagit. Egentligen var dagen den 11 november (fyra dagar efter matchen), men lördagens match var närmsta dag att minnas.
Klubben hade på varje plats delat ut kläppar i papper dels för att kunna klappa med, men även för att kunna vika ut och bilda ett tifo inför matchstart. De flesta hade vita sådana, medan en sektion hade röda och svarta för att bilda en poppy (en vallmoblomma), symbolen för Remembrence Day, mot en vit bakgrund. Detta samtidigt som en man spelade Last Post på trumpet, en symfoni som spelas vid militärrelaterade minnesstunder, och publiken höll en tyst minut. Se ett klipp från minuten här. En mäktig syn!
Dessförinnan hade en militärhelikopter landat mitt på fotbollsplan och lämnat över matchbollen till domaren Roger East, till publikens stora jubel. Helikoptern tillhör en flygskola hos flygvapnet Royal Air Force och samarbetet mellan klubben och skolan drog igång för drygt tio år sedan för just den här högtiden.
Så det var verkligen en dag att hedra och att minnas. Inte minst se en rätt stor helikopter landa på mittplan inför 32 000 personer!
RAF-helikoptern landar på mittplan.
Matchen drog igång och stämningen höll i sig redan från dess att det fylldes på med folk i arenan. Med ljudnivån stegrade i den andra halvleken då Leicester började pressa Watford. Mäktigast kom strax innan N’Golo Kantés 1-0-mål då vi alla skanderade ”Leicester, Leicester”. Sen kom målet, så visst påverkas spelarna av publiken. Oj vad häftigt när nästan 30 000 personer ställer sig upp och skriker ”Yeah!” unisont, då ringde det verkligen i öronen!
Undertecknad efter matchen (tvåa fr höger).
Efter slutsignalen, och då adrenalinet lagt sig, vandrade vi bort mot klubbshopen. På vägen kunde man se bussarna med bortafansen och några Leicesterfans började ropa ironiska ”who are ya’ who are ya’?”. Vi gled in i klubbshopen utan att föra för mycket väsen. Det blev för egen del en långärmad springtröja samt en mugg med Leicestermotiv.
Seger med 2-1 till Leicester!
På vägen bort från King Power Stadium såg vi ytterligare en helikopter landa på mittplan i novembermörkret. Just denna helikopter var troligen inhyrd av Leicesters ägare Vichai Srivaddhanaprabha för att ta sig till sitt privatflyg hem till Thailand igen. Denna resa gör han inför varje hemmamatch. Snacka om en hängiven ägare!
Med drygt två timmar kvar tills vårt tåg gick söderut till London så gick vi runt i pappas gamla kvarter i Leicester, gick förbi en gammal pub som han besökte som ung som stängt ner för gott, samt bestämde var vi skulle käka. Det blev till slut populära Peter’s Pizza, där Claudio Ranieri bjudit truppen på pizza, ett hipsterställe med god pizza och där vedugnen är i samma rum som matsalen. Trötta men belåtna återvände vi till London.
Söndag
Vi flög hem sent på söndagen, så det blev i princip en heldag i London igen. Vi träffade min kusin i hennes hemkvarter i Southwark, och spenderade de sista timmarna runt hotellet innan avfärd mot Gatwick.
Lite klassisk sightseeing i London.
Sammanfattningsvis har det varit en riktigt kul resa, med givetvis matchen som höjdpunkt. Det är verkligen en speciell känsla att se sin klubb live, både matchen men också atmosfären i sin helhet. Väldigt spektakulärt! Men det hjälper givetvis att klubben spelar så bra som de gör, och det märktes helt och hållet i arenan då det inte var tyst i ens en tyst minut (i dubbel bemärkelse).
Det här gör vi verkligen om igen, och jag skulle tipsa andra fans som inte nödvändigtvis hejar på Leicester att göra det. Som första steg kan man besöka Leicesters biljetthemsida och sedan hänga på låset när biljetterna släpps. Att ta sig till Leicester är enkelt via London med tåg, alternativt via Manchester med några byten eller hyrbil.
Vid fler frågor går det givetvis att skriva i Leicesters forum eller direkt till mig!
