Vad har hänt med Leicester?
Mästarna Leicester City har inlett ligan blekt, helt i kontrast mot förra säsongen. Vad är det som gått snett med the Foxes?
Efter festen kommer baksmällan. Ja, så kanske man kan beskriva Leicesters år 2016 hittills. Med sex förluster på den här säsongens tolv första ligamatcher och bara två poäng över nedflyttningsstrecket så står detta i skarp kontrast mot förra säsongen då de verkligen briljerade.
Frågan på mångas läppar är hur mästarna kan ha tappat så mycket. Visst var nog de flesta inställda på att Leicester skulle göra en sämre säsong än innan, men att de skulle tappa så otroligt mycket förvånar nog i alla fall vissa. Vad förklarar tappet?
Till att börja med kan även den som inte är insatt inse att Leicester för det mesta spelat segt och fantasilöst. Spelarna verkar inte lika mycket på tå som förra säsongen och drivet verkar saknas.
Dessutom är spelidén mer förutsägbar den här säsongen. Andra lag vet att de kommer köra med sin 4-4-2-formation och försöka sig på kvicka kontringar, som den här säsongen känns långsammare än innan.
Claudio Ranieri verkar insistera på att den formationen passar bäst, och då få gånger han testat något annat, som i Champions League mot Köpenhamn med 3-4-3, så fungerade det inte alls.
En stor bakomliggande faktor till varför 4-4-2 inte fungerar lika bra som förra säsongen är att på mittfältet saknas N’Golo Kanté. Hans energi och förmåga att vinna över bollar var en starkt bidragande faktor till att exempelvis Danny Drinkwater var en av de bättre speldirigenterna i ligan förra säsongen.
Kantés sätt att bryta motståndarnas anfall och i samma veva inleda en Leicester-kontring var till stor hjälp. Daniel Amartey och Andy King är inte samma speltyper, medan den som liknar mest, Nampalys Mendy, är långtidsskadad och dras med komplikationer med sin knäskada som han ådrog sig i början på september. Vad väntar i januarifönstret?
We miss you, N'Golo.
Ett ineffektivare mittfält är en anledning till varför fixstjärnorna Jamie Vardy och Riyad Mahrez inte är lika effektiva som förra säsongen. De får inte många bollar i gynnsamma lägen som innan. Båda är med boll i offensiv riktning livsfarliga, men i hopplösa lägen mediokra. Det förklarar i mitt tycke bägges rätt usla skottstatistik – för att inte tala om antalet gjorda mål. Frustration verkar finnas hos bägge.
Andra lagdelar brister även. Mittbacksparet Wes Morgan och Robert Huth har ofta svårt att hänga med, och de påverkas negativt av regeländringar som stoppar för mycket gruff vid fasta situationer. Dessutom brister kommunikationen med målvakterna Kasper Schmeichel eller Ron-Robert Zieler samt med ytterbackarna Christian Fuchs och Danny Simpson, som också verkar ha tappat.
Återigen kan det ha att göra med Kantés sorti tror jag, då han ofta fungerade som en femte försvarare. Men också helt enkelt att både Morgan och Huth båda är över 30 och inte de snabbaste försvararna i Premier League. De hänger liksom inte med som sagt. Även här kan jag se förändringar i januari.
Morgan och Huth tar ibland till lite för (nja, här extremt) gruffiga metoder för att kompensera för att de saknar speeden.
Gällande truppen i sin helhet verkar den helt klart påverkats negativt av Champions League och det extra antalet matcher som turneringen inneburit. Ranieri verkar inledningsvis på säsongen ha prioriterat CL, vilket blivit kostsamt då man förlorade många matcher innan de faktiskt tagit ett par segrar och klättrat något i tabellen.
Visst var flera av förlusterna mot exempelvis Chelsea och Man U, men också mot lag som man på pappret borde slå som West Brom och Watford. Sådant oroar givetvis.
Dessutom spelar flera spelare med sina landslag långt ifrån Leicester, som Shinji Okazaki med Japan. Riyad Mahrez och Islam Slimani med Algeriet, liksom Wes Morgan med Jamaica, bara för att nämna några. För flera av dem tar det någon match eller två att ställa om, vilket man märkt med exempelvis Mahrez sedan han ankom för snart tre år sedan.
Men visst ska man inte heller glömma bort att de andra lagen har blivit bättre. Förra säsongen var svag överlag, det var ju därför Leicester vann, i kombination med att de var långt mycket jämnare än de andra topplagen. Chelsea verkar ha repat sig efter sin svaga fjolårssäsong. Liverpool och Arsenal går framåt, och så finns även Manchesterlagen, Spurs och Everton med i leken om topplatserna.
Är det dags att börja oroa sig för Leicester? Både ja och nej anser jag. Att som regerande mästare förlora hälften av alla ligamatcher är inte bra, liksom att tre av dessa varit tunga tremålsförluster mot Liverpool, Man U och Chelsea på bortaplan, lag som man förra säsongen var jämna med, och dessutom riktigt tungt i flera av dessa matcher. Försvaret brister märkbart.
Det är tydligt att Kanté saknas. Hans grovjobb gjorde verkligen skillnad förra säsongen, men ett lag bör kunna klara sig utan en spelare borde man tycka. Så viktig var verkligen N’Golo Kanté, så ni kan misstänka besvikelsen när han lämnade.
Men Leicester har visat positiva tecken, om än några få. De har tagit bekväma trepoängare mot Burnley och Crystal Palace, medan man kryssade borta mot Spurs och hemma mot Arsenal, trots att de inte spelade på topp.
Lite ljusglimtar finns att hämta från den här säsongen, som segern mot Crystal Palace, eller tio poäng från fyra matcher i Champions League-gruppspelet.
Särskilt mot Crystal Palace såg Leicester ut som sitt gamla jag, alltså modell säsong 2015–16. I Champions League går man i varje fall framåt och lär knipa gruppsegern, förvisso en ”lätt” grupp. Förhoppningsvis kan de lägga mer fokus än tidigare på ligan nu när CL (och landslagsmatcher för den delen) tar uppehåll över vintern, det lär nog bidraga tror jag till att spelarna är dels fräscha men också mer fokuserade.
Annat positivt är att spelarna trots lite brister i drivet eller inställningen till matcher fortfarande kämpar på och verkar inte vara osams med varandra för närvarande (vilket Ranieri mer eller mindre intygat). Ranieri verkar hoppfull, och efter förra säsongen så tycker jag det är fel att börja tvivla på honom. In Claudio we trust.
Att Leicester vann Premier League är på vissa sätt nog det bästa som någonsin hänt för min del liksom alla andra Leicesterfans, men på lång sikt var det nog inte så bra för klubbens del. Det är liksom för stort att ta in och kändisskapet kom på tok för snabbt. Men kul var det. Vi Leicesterfans kommer leva på vad som hände den 2 maj klockan 22.53 för alltid.
Good times.
