Vad har vi lärt oss efter sex matcher med Ranieri?
Efter en fin start på säsongen så verkar det som att Claudio Ranieri direkt infunnit sig som ny tränare i klubben. Vad är skillnaden mot Nigel Pearson som tränare?
Många var kritiska då Leicester anställde Claudio Ranieri som Nigel Pearsons efterträdare. Den negativa kritiken var att Ranieri fått sparken flertalet gånger från sina tränarjobb och att han allmänt var ett rätt fantasilöst val av Leicesters klubbledning. Ytterligare kritik var att flera ansåg att Ranieri skulle ”förstöra” Pearsons lagbygge, lagmoral samt spelidé genom att han skulle gå in och leva upp till sitt rykte som en ”Tinkerman”, engelska för någon som gillar att förändra ofta och snabbt.
Men opinionen har verkligen svängt efter drygt två månader vid rodret. Dels på grund av hans sätt att vara, men även till stor del för att det gått oväntat bra. Facit efter sex Premier League-matcher är tre segrar och tre oavgjorda, en bedrift som få hade väntat sig. Visst hade Leicester ett rätt gynnsamt spelschema, men att det skulle klicka nästan direkt var förvånande. Vad har Ranieri visat efter sex matcher som Leicestertränare?
Som förra säsongen fast snäppet bättre
Det första man märker är att Ranieri inte helt möblerat om och slängt in sina nyförvärv från sommaren, utan litar mycket på det spelarmaterial som Pearson efterlämnat. Exempelvis finns Kasper Schmeichel kvar i mål, Wes Morgan som mittback och Danny Drinkwater på innermittfältet.
Men laget verkar något vassare, i alla fall av inledningen på säsongen att döma. Visst spelar Leicester samma kontringsinriktade fotboll som förra säsongen: kvicka och energiska anfall med mycket pondus, men Ranieri verkar ha kryddat detta lite extra. En stor förändring mot förra vårens upphämtning är att italienaren återgått till klassiska 4-4-2 istället för Pearsons 3-4-1-2 vilket på flera sätt känns stabilare i anfallsspelet. Klubben anfaller med mera tyngd tycker jag än jämfört med förra säsongen.
Dessutom har han fått ut mycket mer av flera spelare; stjärnspelaren Riyad Mahrez på högerkanten har fått en viktig roll på mittfältet liksom att Danny Drinkwater fått mera ansvar och har blivit den naturlige efterträdaren till Esteban Cambiasso. Han satsar också vidare på Marc Albrighton i en mer renodlad yttermittfältsroll så han kan fokusera på sina fina inlägg.
Danny Drinkwater, Marc Albrighton och Riyad Mahrez har alla varit bra den här säsongen.
Fler exempel är att anfallaren Jamie Vardy fått mer spelutrymme. Han har redan gjort fyra ligamål den här säsongen. Han gjorde fem förra säsongen, samtidigt som han den här säsongen direkt eller indirekt assisterar till många fler. Dessutom är samspelet med Mahrez mycket tydligare och bättre den här säsongen.
Vardy är för övrigt ligans snabbaste med sina 35,44 km/h, följt av Jeff Schlupp och Marc Albrighton. Vardy återfinns på femte plats också (Åtta finns mittbacken Wes Morgan?!).
Wes Morgan (t.v.) och Jamie Vardy har varit snabbare än Man Citys Raheem Sterling (t.h. i första bilden, här i Liverpool) den här säsongen.
Några justeringar pö om pö
Att Ranieri inte ville göra allt för många ändringar på en gång var han tydlig med från början. Detta trots sitt smeknamn ”the Tinkerman”. Förändringar skall komma pö om pö om man tolkar hans uttalanden rätt.
Ett exempel på detta är att han behållit hela Pearsons tränarstab samtidigt som han plockat in sin egen assisterande tränare Paolo Benetti och fystränaren Andrea Azzalin. Visserligen gick anfallscoachen Kevin Phillips till Derby för att bli assisterande där men fortfarande är Pearsons närmsta män Craig Shakespeare och Steve Walsh kvar i klubben som assisterande tränare och är högst delaktiga. Kommer detta förändras på sikt mån tro då Benetti, Azzalin och Ranieri blir varma i kläderna?
Någonting annat som Ranieri inte rubbat är lagets starka lagmoral, vilket fortfarande är en viktig anledning till förra säsongens upphämtning, och något som var en av Pearsons starka sidor.
Men visst börjar förändringar att komma. Främst på mittfältet där italienaren har experimenterat med att kombinera Danny Drinkwater med antingen Andy King, Gökhan Inler eller N’Golo Kanté. King fungerade väl i de första matcherna på säsongen, men anses inte riktigt hålla måttet i Premier League. Inler har inte alls kommit in i tempot ännu och verkade allmänt seg exempelvis mot Stoke senast.
En som däremot varit bra är Kanté, en hårt jobbande och rätt gruffig defensiv mittfältare, som mot Stoke senast spelade helt fel på kanten. När han väl flyttades in så gick det märkbart bättre.
Fortfarande darrigt försvar
Vissa saker måste dock Ranieri få bukt på. Försvaret har inledningsvis varit lagets svaga länk i samtliga sex matcher, inte minst i de två senaste där man legat under med 2-0 bägge gångerna. Däremot var försvaret ofta svaga även under Pearson. Det som allmänt pekas ut som syndabock är högerbacken Ritchie De Laet som inte verkar hänga med sina markeringar ofta. Skulle dock också vilja tillägga Wes Morgan som inte heller hänger med. Men det verkar konstigt då han enligt en mätning av topphastigheter är åttonde snabbast i Premier League med sina 34.76 km/h och som ovan nämnt ligger åtta i ”snabbhetsligan”.
Ranieri har delvis löst försvarsproblemen med att rätt tidigt i matcher möblera om. Detta visade han särskilt nu senast mot Stoke eller mot Aston Villa för en vecka sedan. Men då var de byten som han gjorde snarare i anfallet, så den gamla klichén ”anfall är bästa försvar” passar väl in här.
Vilket som behöver försvarsspelet förbättras inför de svårare matcherna nu under hösten, men det kanske kommer titt som tätt?
Bra på att hitta talanger
Ranieri verkar vara bra på att hitta talanger, vilket är ytterligare ett tecken på hans rutin. Under slutet på 80-talet var det han som upptäckte Chelsealegendaren Gianfranco Zola och värvade honom till Napoli. Senare som tränare i Chelsea plockade han upp John Terry till a-laget och såg till att Frank Lampard värvades från West Ham.
Hos Leicester finns ett färskt exempel från ligacupen mot Bury då yttermittfältaren Joe Dodoo debuterade för a-laget efter att ha plockats upp från akademin för en dryg månad sedan. Debuten blev lyckad: tre mål och en assist i 1-4-segern. Visst spelade man mot Bury i League One, men att inleda så i sin första seniormatch är minst sagt imponerande.
Joe Dodoo och Claudio Ranieri.
Ett annat exempel är vänsterbacken Ben Chilwell som också plockats upp från akademiverksamheten. Även om han inte spelat ännu så imponerade han stort under försäsongen och lär komma in i a-laget med tiden.
Lugn och charmig framtoning
Utifrån Ranieris inledande offentliga framträdanden på presskonferenser, intervjuer i radio och tv samt diverse videoklipp har han verkligen gett ett positivt intryck. Hans italienska sätt att vara, lite bristande engelska och charm har ådragit fler och fler sympatisörer. Detta är helt olikt Pearson med sin stundtals arroganta framtoning, för att inte tala om alla incidenter som skedde genom åren.
Det inleddes med hans deltagande i en ”fråga-svar”-special via klubbens Twitterkonto, där han svarade ärligt och med mycket humor ibland. Se ett sammandrag på Youtube här.
Han fortsatte med att charma på presskonferenser. Han inleder med att skaka hand med samtliga journalister i presscentret. Sedan börjar han snacka och virar in sig ibland i långa och ofta underhållande resonemang så som den med att han skulle bjuda på pizza om de höll nollan. En annan var då han liknade sitt anfall vid det brittiska flygvapnet (Royal Air Force) "My team is like the RAF... pow, pow pow, I love it.", även den inför Stokematchen.
Slutligen avslöjar Ranieri att han peppar laget med att spela det Leicesterbaserade bandet Kasabians låt Fire i tankarna. "I told my players, 'when you go on the pitch and you hear the song Fire from Kasabian, that means they want warriors', I want to see them as warriors for the fans."
