Orientsäsongen 2006/07, del 1
Vi ser tillbaka på säsongen som gick. Mest positivt var att O's klarade sig kvar. Höjdpunkter var derbysegrarna mot Millwall och vinsten mot Forest på City Ground. Mest negativt, mängden ledningar som slarvades bort. På spelarsidan var Adam Chambers, Brian Saah och Luke Guttridge positiva överraskningar. Besvikelser var Joe Keith, Justin Miller och Jabo Ibehre. Inför nästa säsong finns det ingen lagdel som inte kan förbättras, och med tanke på antalet spelare som försvinner blir det verkligen ett nytt lag som försvarar Orients färger i höst.
O's inledde debutsäsongen i League One med en positiv känsla. Vissa trodde att man skulle kunna göra som Shrimpers och gå direkt upp i the Championship. Glyn Garner i mål hade debuterat i Wales landslag under sommaren och stod för en godkänd säsong med viktiga räddningar i avgörande matcher. Hans stora svaghet, att han lätt blir kvar på linjen, kostade dock laget poäng vid några tillfällen. Reserven Glenn Morris minns man tyvärr bara för när han släppte in en frispark från Tranmeres målvakt Gavin Ward. Vinden tog tag i den indirekta frisparken som han slog från eget straffområde. Om Morris inte försökt nå den hade det blivit Orients boll.
I försvaret hade det givna mittlåset splittrats när Zakuani såldes till Fulham men nya backen Clayton Fortune fick lovord av Ling och ansågs fylla luckan efter Gabby utan problem. Så blev det inte och inledningsvis var försvarsspelet katastrofalt. Det brast i både tempo och positionsspel. Varken lagkapten Mackie eller Fortune hängde med i svängarna och backlinjen hamnade allt som oftast fel eller blev frånsprungen. Bara Lockwood höll stilen någorlunda, för Miller blev det så illa att Ling tvingades spela Chambers som högerback för att rädda situationen. Först när han bänkade Fortune och började spela Saah som mittback blev det bättre i de bakre leden. Brians högre tempo gav en stabilare backlinje även om bristen på erfarenhet ibland ställde till det för honom. Saah som mittback var en av säsongens stora positiva överraskningar i Orient. Fortune får ses som säsongens floppvärvning och han lånades ut till Port Vale ganska omgående.
Även mittfältet, som senare skulle bli O's bästa lagdel, hade problem i början. På vänsterkanten fanns till sist bara ett alternativ då både Joe Keith och Daryl McMahon inte lyckades annat än vid enstaka tillfällen. Platsen blev därför vikt åt Corden vilket märktes i slutet av säsongen då en sliten Wayne inte alls höll stilen. När Michael Simpsons säsong tog slut på grund av knäskada och Chambers tvingades ner som högerback såg det illa ut ett tag. Räddningen blev lånet (och senare köpet) av Luke Guttridge från Southend. Med honom fick O's ett mittfält som kunde stödja offensiven och hålla i bollen. När sen Chambers kunde kliva upp igen fick O's en stark centrallinje med Craig Easton som självskrivet ankare. Mot slutet av säsongen visade även unge Jason Demetriou att han mycket väl kan ta plats i startelvan i höst. Utropstecknet i O's var dock Chambers som hade stor del i att kontraktet säkrades. Men nästa säsong måste han undvika att dra på sig fullt så mycket frisparkar och gula kort. Med 84 frisparkar emot, 14 gula kort och 1 rött toppade han överlägset listan över regelbrytare i serien.
Det var länge sedan O's hade en målskytt av rang. Inte sedan Peter Kitchen (1977/78) har en spelare gjort över 20 ligamål på en säsong. Gary Alexander spåddes längre bli den spelaren, men anfallsspelet var en sorglig historia under hösten. Ende pålitlige målskytten Lee Steele försvann till Chester av familjeskäl. Paul Connor som under vårsäsongen i League Two gjort mål i snitt varannan match var iskall och såldes till Cheltenham. Ibehre, som trots bud från andra klubbar inför säsongen, valde att stanna och slåss för sin plats missade allt som kom i hans väg. Han revanscherade sig något under våren, men får ut alldeles för lite av sin fysik, teknik och löpstyrka. Gary Alexander hade svackor i målskyttet, kompenserat av goda insatser i övrigt, och blev till sist bäste målskytt. Med rätt partner kunde han vara ett vassare anfallsvapen. Ryan Jarvis, inlånad från Norwich, verkade först vara denne någon. Tyvärr blev han, efter en hysteriskt lovande inledning, ännu en ordinär Orientanfallare. När en anfallare var bra gick det sämre för kollegan, och målskörden fortsatte vara klen. Efe Echanomis återkomst i säsongens slutskede var positiv. Hans benbrott höll honom borta i över ett år och han verkade ordentligt spelsugen. Samtidigt är det svårt att se honom som ett förstaval i startelvan. Han bör dock få gott om speltid nästa säsong.
För O's blev det tidigt smärtsamt uppenbart att färre spelare än man trott höll för spel i den högre divisionen. Ett symptom på detta är den stora spelaromsättningen inför nästa säsong. När Ling, direkt efter att kontraktet säkrats, meddelande att 6 spelare fick gå trodde han nog att majoriteten av de övriga skulle stanna. Ytterligare fem valde att lämna vilket sätter stor press på honom och hans assistent Dean Smith. Dom måste nu hitta minst 10 spelare som skall se till att man slipper slåss om platserna 20-24 även nästa säsong. Att det ofta är svårt för de mindre Londonklubbarna att värva spelare då levnadsomkostnaderna är högre än ute i landet är en realitet. Flera av de som lämnade angav sådana skäl som en anledning till att inte stanna hos O's. Martin Ling måste i stort sett värva en ny startelva inför nästa säsong. Hans tuffaste utmaning sen han tog över som manager 2003.
Oavsett vad man anser om vissa spelare visade truppen moral som trots en usel inledning tog sig samman och såg till att klubben klarade sig kvar i serien. I nästa del minns vi matcherna. Höjdpunkter och bottennapp från en säsong som många ansåg var helt körd efter 16 omgångar.
