Mer BB King än Herb Alpert
Orientredaktionen kliver in i ljuset igen efter sin självpåtagna tystnad. Vilken effekt har den haft? Det beror på vem du frågar. Här kommer mitt svar.
Från första minut var jag missnöjd med nya Svenska Fans. Det har inte heller, fram till nu, skrivits en normal artikel här efter övergången. När initiativet till ett publiceringsstopp kom från Roma var Orient första lag på Englandsdelen att gå med. Det var en sansad, högst berättigad protest med ett tydligt mål och ett tydligt slutdatum.
Alla redaktioner som i förtid avbröt sin tystnad kan inte ha förstått syftet med protesten. Som skribent på SF är pennan enda maktmedlet. Lägger man ner den märks det. Att då börja skriva igen bara för att en handfull av minst 100 kända fel på nya SF korrigerats och Centralred inlett en dialog visar på dålig insikt. Att det skulle hända någonting var givet. Ren överlevnadsinstinkt. Att få detta till att man tagit kritiken på allvar ger ett förtroende tillbaka som inte förtjänats.
Det har sagts att enda anledningen till bytet var teknisk. Man satt fast i gammal teknik med gammal kod som inte gick att underhålla eller vidareutveckla. Parallellt har man då utvecklat den nya plattformen. Testat den och prövat designen. Men tittar man på lanseringen undrar man. Det var så dåligt. Knappt något fungerade. Äldre inlägg, artiklar och annan information kunde (och kan) inte nås längre.
Två plattformar, sida vid sida, alla möjligheter att flytta existerande data och testa hur det fungerar. Uselt var svaret. Men det var det ingen som märkte, eller sade något om. Det har varit en del diskussioner om motton de senaste veckorna. För nya SF misstänker jag att mottot var: se möjligheter, inte problem.
Betänk följande. Samma gäng som kodat och testat nya SF fram till lanseringen jobbar nu dag-och-natt med att rätta felen. För mig ringer alarmklockorna. Stressade, trötta, sopiga programmerare ersätter sånt som skulle varit testat med ny kod. Kod som troligen inte tvingats genomgå samma kontroller som annars då detta är akuta felrättningar. Om ni är imponerade av förbättringarna som skett sedan lanseringen - var inte det. Det som skulle vara en ny ren, snygg plattform för framtiden är antagligen inte det längre.
I våras hade jag problem att hinna med alla åtaganden, privat och yrkesmässigt. Något var tvunget att stryka på foten. Det blev Svenska Fans. En aktivitet som kunde läggas åt sidan. De som drabbades var de som då följde Orient via SF. Jag hade ständigt dåligt samvete fram till sommaren då jag fick tid att börja skriva igen.
Under den här pausen har känslan varit annorlunda. Det har varit en befrielse att slippa brottas med systemet för att lägga in nya artiklar, ändra löpsedlar och uppdatera spelarprofiler. Jag har bara följt Orient. Något som kan vara nog så ångestframkallande. Även om vi för första gången på tre decennier fick se Os i direktsändning på svensk TV i lördags. För samtidigt som det går dåligt i serien går ägaren Barry Hearn ut i pressen och säger att klubben är dödsdömd om Spurs eller Hammers skulle flytta in i OS-arenan efter spelen 2012. Hur i helvete kunde vi förlora mot Wednesday?
Under lång tid var skrivandet på SF för mig förknippat med Orients signaturlåt Tijuana Taxi av Herb Alpert. En glad, positiv låt. Nuförtiden känns SF som BB King. The Thrill is Gone. Frågan är om känslan någonsin kommer tillbaka.
Nu kanske någon säger att jag använder förändringen av SF som ett svepskäl för att slippa ett tidsödande uppdrag. Oavsett krävs det lust för att orka hålla igång en sida på SF. I alla fall om den skall vara mer än kopierat material från andra sportsajter. Ärligt talat, just nu är det inte så jävla lustigt.
Därför utökar jag min news blackout till 31 oktober. De närmast sörjande kan gråta blod. Jag behöver känna att jobbet är värt det och få lusten tillbaka. Det är för mycket som fortfarande inte fungerar. Som det heter i sången, and now that it’s over. All I can do is wish you well.
Alla redaktioner som i förtid avbröt sin tystnad kan inte ha förstått syftet med protesten. Som skribent på SF är pennan enda maktmedlet. Lägger man ner den märks det. Att då börja skriva igen bara för att en handfull av minst 100 kända fel på nya SF korrigerats och Centralred inlett en dialog visar på dålig insikt. Att det skulle hända någonting var givet. Ren överlevnadsinstinkt. Att få detta till att man tagit kritiken på allvar ger ett förtroende tillbaka som inte förtjänats.
Det har sagts att enda anledningen till bytet var teknisk. Man satt fast i gammal teknik med gammal kod som inte gick att underhålla eller vidareutveckla. Parallellt har man då utvecklat den nya plattformen. Testat den och prövat designen. Men tittar man på lanseringen undrar man. Det var så dåligt. Knappt något fungerade. Äldre inlägg, artiklar och annan information kunde (och kan) inte nås längre.
Två plattformar, sida vid sida, alla möjligheter att flytta existerande data och testa hur det fungerar. Uselt var svaret. Men det var det ingen som märkte, eller sade något om. Det har varit en del diskussioner om motton de senaste veckorna. För nya SF misstänker jag att mottot var: se möjligheter, inte problem.
Betänk följande. Samma gäng som kodat och testat nya SF fram till lanseringen jobbar nu dag-och-natt med att rätta felen. För mig ringer alarmklockorna. Stressade, trötta, sopiga programmerare ersätter sånt som skulle varit testat med ny kod. Kod som troligen inte tvingats genomgå samma kontroller som annars då detta är akuta felrättningar. Om ni är imponerade av förbättringarna som skett sedan lanseringen - var inte det. Det som skulle vara en ny ren, snygg plattform för framtiden är antagligen inte det längre.
I våras hade jag problem att hinna med alla åtaganden, privat och yrkesmässigt. Något var tvunget att stryka på foten. Det blev Svenska Fans. En aktivitet som kunde läggas åt sidan. De som drabbades var de som då följde Orient via SF. Jag hade ständigt dåligt samvete fram till sommaren då jag fick tid att börja skriva igen.
Under den här pausen har känslan varit annorlunda. Det har varit en befrielse att slippa brottas med systemet för att lägga in nya artiklar, ändra löpsedlar och uppdatera spelarprofiler. Jag har bara följt Orient. Något som kan vara nog så ångestframkallande. Även om vi för första gången på tre decennier fick se Os i direktsändning på svensk TV i lördags. För samtidigt som det går dåligt i serien går ägaren Barry Hearn ut i pressen och säger att klubben är dödsdömd om Spurs eller Hammers skulle flytta in i OS-arenan efter spelen 2012. Hur i helvete kunde vi förlora mot Wednesday?
Under lång tid var skrivandet på SF för mig förknippat med Orients signaturlåt Tijuana Taxi av Herb Alpert. En glad, positiv låt. Nuförtiden känns SF som BB King. The Thrill is Gone. Frågan är om känslan någonsin kommer tillbaka.
Nu kanske någon säger att jag använder förändringen av SF som ett svepskäl för att slippa ett tidsödande uppdrag. Oavsett krävs det lust för att orka hålla igång en sida på SF. I alla fall om den skall vara mer än kopierat material från andra sportsajter. Ärligt talat, just nu är det inte så jävla lustigt.
Därför utökar jag min news blackout till 31 oktober. De närmast sörjande kan gråta blod. Jag behöver känna att jobbet är värt det och få lusten tillbaka. Det är för mycket som fortfarande inte fungerar. Som det heter i sången, and now that it’s over. All I can do is wish you well.
Robert de Mander@RdeMander2010-10-11 08:00:00
