Manchester C - Liverpool3 - 2
Liverpool i spel igen efter VM – förlorade mot Manchester City
Efter vad som känns som en evighets frånvaro har den engelska fotbollen, och vårt kära Liverpool, gjort comeback. Förra veckan var det Messi och Argentina mot Mbappe och Frankrike i en VM-final. Nu var det Manchester City mot Liverpool, Haaland mot Philips, Carvalho mot Mahrez. Jag vet vad jag föredrar.
Ett ringrostigt City, till ena hälften bestående av hemkomna VM-spelare, till andra hälften bestående av utvilade och icke-matchtränade, utvilade spelare. Samma sak i Liverpool. Likheterna mellan EFL-cup matchen vi just bevittnat och Community shield matchen tidigare i år är många. Båda försäsongsmatcher (nåja), båda matcherna spelades med stjärnspelare som saknas eller inte är i matchform. Dessutom i en turnering som inte en själ bryr sig om, så länge man inte vinner.
I ärlighetens namn spelas den här matchen just nu av precis den anledningen. Båda lagen är kvar i turneringen, det finns inga andra luckor i schemat, och de bryr sig inte tillräckligt om matchen för att bli sura på det hela. Båda lagen saknar ju en massa spelare, och man visste att det skulle vara så redan på förhand. Win-Win för båda lagen. Åker vi ut får vi spela färre matcher, vinner vi lever en titelchans.
I ett läge där matchen inte spelar roll, spelarna inte är i matchform och vissa har fått en månad på sig att vila och träna går det att göra på två sätt. Antingen bryr man sig inte om hur det går, för det ändå på Boxing day det gäller på riktigt. Eller så gör man som Salah och Haaland. Man kliver fram och visar att alla matcher är till för att vinna. För Haaland tog det drygt nio minuter att hänga en kasse. Helt ärligt vet jag inte om det är rätt att säga att han är i form, för då hade han väl gjort fler mål än ett? Och jag lägger ingen värdering i hur Salah spelade, om han var bra eller inte. Men jag konstaterar att jag faktiskt blev lite glad av att se att han såg ut att vilja mer nu, än innan VM.
En annan tanke som slår mig varje gång vi ska möta CIty är det faktum att jag så gott som aldrig är orolig. Inte så orolig som jag bör vara, eller som jag är om vi ska möta Spurs, till exempel. Just idag, i en glorifierad träningsmatch som denna, är det förklarligt. Men i ligan brukar det vara samma sak. Det är klart att jag kommer att få äta upp detta i framtiden, och idag förlorade vi ju faktiskt. Men det faktum att vi spelat till oss tre raka vinster mot detta City är anmärkningsvärt. Skönt att det inte är, eller var, tvärt om.
För att på något sätt konkludera denna spretiga och väldigt osammanhängande matchtext får jag ändå medge att det är skönt att Premier League snart är tillbaka, och att vi slipper det där VM:et. Så tycker många andra. Men jag känner verkligen inte så. Ge mig ett VM till. Det är fruktansvärt otacksamt för klubblagsfotbollen att kicka igång nu, en vecka efter VM-historiens kanske bästa final någonsin, efter en turnering där så gott som alla matcher utspelar sig på andra platser än en grönmålad gräsplätt i Qatar. Alla matcher betyder mer än tre poäng. Den här matchen? Den betydde inte en bråkdel så mycket.
Jag tror inte att jag är redo för klubblagsfotboll. Jag är kvar i VM. Jag vill ha mer VM. Jag vet inte om det var bra eller dåligt för min inställning att det hela mjukstartade med den här matchen. Om en match mellan två av världens bästa lag nu kan vara en mjukstart. Kanske är jag känslomässigt utmattad. Kanske var matchens dignitet inte tillräcklig för mig. Kanske känner jag inte längre lika starkt för Liverpool. Kanske går jag inte igång på fotboll längre. Liverpool förlorade mot Manchester City med 3-2, och jag känner ingenting.
Dela gärna med er av era tankar. Och tänk på att hålla en god ton i kommentarsfältet.
TV: Fabinhos tackling på Rodri skapar irritation
