Gästkrönika: Liverpool gick för Premier Leagueguld... så vad hände egentligen?

Premier League 2009/2010 var säsongen då Liverpool FC äntligen på allvar skulle vara med och utmana om ligatiteln igen. I stället gick det mesta fel, till och med krönikör Urban Larssons tänkta besök på Anfield, och klubben har en rad problem att ta itu med om nästa säsong inte ska sluta på samma sätt.

När jag som liten grabb såg min storebror i ögonen och blev tilltalad med orden ”Liverpool är världens bästa fotbollslag” samt fick en halsduk och mössa var jag redan då såld. Själv sparkade jag boll på hög nivå till 16 års ålder, men tröttnade sedan på alla träningar. Numera lirar jag i division 5, så drömmen om att spela på Anfield dog ganska tidigt i karriären. Som åskådare däremot har jag varit helt såld. Och nu under de senaste tio åren när TV-kanalerna sänt i stort sett alla matcher är jag bänkad i soffan, med min matchtröja på mig.

Den euforiska känsla när Liverpool vann Champions Leaguefinalen i Istanbul lever kvar i mitt inre och jag ler fortfarande när jag tänker tillbaka på finalen. Men som alla Liverpoolsupportrar är det något annat vi alla suktar efter. Nämligen Premier Leaguetiteln. Vi var väldigt nära föregående säsong. Det var därför vi alla kände hopp och entusiasm när årets säsong sparkade igång i höstas. Liverpool hade kommit nära, mycket nära. Och nu denna säsong fanns förhoppningen om att guldet skulle hamna på Anfield.

Nu är vi i slutet av mars månad och Liverpool är inte bara borta från guldstriden sedan länge. Troligtvis blir det ingen toppfyraplacering heller och i så fall inget Champions Leaguespel nästa säsong.

Vi är alla i någon form av chock, och jag personligen mår illa när jag tänker på det scenario som utspelat sig de senaste månaderna.
Frågan vi alla ställer oss är:
-Vad hände egentligen?

Och det är dessa tankar jag vill förmedla med denna krönika.

******************************

Tronskifte på mitten

Det började illa. Jag satt hopsjunken med huvudet i mina händer när Xabi Alonso väldigt sent in på försäsongen bestämde att han ville flytta till Real Madrid. Många tankar snurrade. Xabi är vår spelmotor på mittfältet. Han hade dessutom presterat sin absolut bästa säsong hittills i Liverpooltröjan. Skulle detta innebära skillnad i Liverpools titelchanser?

Absolut!

In hämtades istället Alberto Aquilani från Roma, och faktiskt blev jag väldigt glad åt detta nyförvärv, för jag vet hur duktig han är som fotbollsspelare. Vad som däremot inte kändes bra var att italienaren var långtidsskadad och att han sedan, som de flesta spelare som kommer till England, skulle behöva en inkörsperiod innan han kunde leverera på hög nivå.

Glen Johnson som hämtades in som etablerad högerback kändes också som en bra värvning även om han var mycket dyr. Och pengar är något Liverpool inte har så gott om i nuläget.

Vem skulle nu styra på mitten?
Lucas? Mascherano?

Nej, jag funderade mycket på om Steven Gerrard nu skulle flyttas tillbaka ett steg, i alla fall i väntan på att Aquilani skulle bli frisk. Å andra sidan hade Gerrard säsongen innan sprutat in mål från sin roll som ”släpande forward” så beslutet var inte helt lätt att ta för manager Benítez.

Utför efter Fiorentinaförlust

Det började illa. Tottenham vann med 2-1 och det kändes som att en bra säsongsinledning var fundamental om Liverpool skulle ha något att göra med toppstriden i slutet av säsongen.
Visserligen blev stackars Stoke fullständigt pulvriserade på Anfield i nästa match, men denna storseger följdes upp med en hemmaförlust mot Aston Villa. Därefter togs fyra raka 3-poängare i form av bortaseger mot Bolton, hemmavinst mot Burnley, bortavinst mot West Ham och hemmavinst mot Hull, och det såg mycket bättre ut igen.

Sedan hände något i bortamatchen i Champions League mot Fiorentina. Hemmalaget spelade ut Liverpool efter noter och vann rättvist med 2-0. Chelsea tog sedan en säker 2-0-seger på Stamford Bridge. När sedan Liverpool åkte på det numera berömda ”badbollsmål”-förlusten mot Sunderland och tappade ledning 1-0 till 1-2 hemma mot Lyon i
CL var klubben i darrning.

Visst trodde många att segern över Manchester United med 2-0 på Anfield skulle återställa självförtroendet men detta visade sig inte stämma. Från och med Fiorentinamatchen i slutet av september månad har det mesta gått fel för Liverpool.

Långsamt och utan stabilitet

Vi har som fans suttit och våndats över lagets totala brist på självförtroende och till synes inte mycket till spelidé. Vi har sett våra nyckelspelare Gerrard, Torres, Johnson, Agger och många andra skadas och vara frånvarande under lång tid. Vi har sett Mascherano och hackkycklingen Lucas slita på mittfältet utan att få ut speciellt mycket framåt. Vi har först bevittnat Liverpools vanligtvis stabila försvar läcka oerhört bakåt, sedan sett laget täppa till bakåt, men då inte producera framåt.

Liverpool ser sega ut, tar för lång tid på sig och tappar lätt bollen då det är dålig rörelse på plan.

Det hemska är att Liverpool inte har varit speciellt roliga att titta på. Det händer liksom ingenting och varje gång Benítez uttalat sig positivt om att laget ändå ”kontrollerade bollen” har vi alla slitit oss i håret och skrikit rakt ut. Man vinner inga matcher på att nio gånger av tio spela bollen snett bakåt. Och här vet jag inte riktigt vem som skall stå till svars. Naturligtvis saknar vi återigen en spelare som Xabi Alonso. Men kanske är Benítez order till laget, och framför allt mittfältarna, att spela runt bollen och invänta rätt tillfälle att anfalla. Jag personligen tycker att för mycket tid hinner rinna iväg.

När vår kapten och härförare dessutom varit oerhört blek denna säsong och många gånger varit riktigt dålig kommer jag att tänka på förra säsongen när Gerrard räddade Liverpool flertalet gånger. Jag vet inte hur många mål laget gjorde under de sista minuterna och på så sätt räddade en rad poäng. Nu när Gerrard verkar ha tankarna på annat håll än fotboll ser man att det kanske inte är så stor skillnad från förra säsongen ändå.
Skillnaden är i så fall att Liverpool nu släpper in mål i slutminuterna istället för att göra dem.

Många problem att lösa

Så frågan är om Liverpoollaget verkligen är så bra som vi trodde?
Svaret är tyvärr: –Nej!

Med vår bäste spelfördelare borta inför denna säsong, många skador på nyckelspelare, några domslut som går åt fel håll och blir förödande samt alldeles för dålig bredd är den hemska sanningen att vi inte alls är nära ett Premier Leagueguld.

Det måste till en ordentlig genomgång av truppen nu i sommar. Allt bråk om ägardelen och den dåliga ekonomin måste lösas. Jag spyr över denna denna cirkus som fullständigt suger all energi ur klubben.

Arenabygget måste planeras in. Det sorgliga är att den viktigaste punkten, vilket är förstärkningar av klasspelare, troligtvis fallerar på grund av den urusla ekonomin.

Torres och Benítez framtid i klubben

Alla frågar vi oss vad som kommer att hända med Torres? Stannar han? Han får inte gå!
Svaret är att Torres inte vill flytta, men hans dåliga humör på sistone vittnar om hans frustration i den situation klubben befinner sig i, och sanningen är den att just nu är Torres för bra för Liverpool.

Vi får alla hoppas att hans hjärta går före och att han har tålamod, för det kommer att krävas av både spelarna och oss fans. Vi måste backa ett steg och inte skruva upp förväntningarna för högt. Då väntar bara besvikelse och allmän missär.

Manager Rafael Benítez vara eller icke vara då?
Här är jag kluven. Spanjoren är naturligtvis en bra manager på många sätt och vis. Men ibland undrar jag om det är rätt man som sitter i förarstolen. Många spelare verkar bli frustrerade av bristen på kommunikation från sin manager, många spelare har totalvissnat sedan de kom till klubben då deras självförtroende är kört i botten. Jag satt och såg en DVD från Ryan Babels debutsäsong exempelvis. Killen var livsfarlig, han var supersnabb, han hade bra teknik och ett otroligt skott. Titta på spelaren nu och han fastnar nästan alltid med bollen i sina dribblingsförsök.

Förtroende får spelare att växa

Naturligtvis är det spelarens ansvar att kämpa hårt och ta chansen när man får den, och inte ventilera sina missnöjen i media. Men jag tycker det blir alltför vanligt att spelare som kommer till Liverpool blir missnöjda och faktiskt blir sämre som spelare. Jag fungerar själv så att om min tränare ger mig förtroende växer jag. Visar han att han inte litar på mig finner jag mig själv göra misstag. En del andra spelare höjer sig dock av att bli bänkade så där är vi alla olika.
Hur som helst kan man ha många åsikter om detta men jag tycker att vår managers metoder är tveksamma i många fall. Detta trots att jag är för långsiktig planering och då är ett managerbyte inte det bästa.

Samtidigt är vi alla oroliga över att ifall Benítez går, så följer Torres och Reina efter i dörren ut.

På tal om Reina är detta en av de positiva aspekterna denna säsong. Jag tycker han bara blir bättre och bättre i målet. Till och med på fasta situationer har vi andats betydligt lugnare på sistone då luftspelet förbättrats avsevärt. Vi har några bra spelare som kommer underifrån också såsom högerbacken Martin Kelly som har imponerat väldigt mycket på mig de gånger jag sett honom.

Men nästa säsong…

Som för att strö salt i såren denna skitsäsong så skulle jag för första gången i mitt liv förverkliga min dröm och se Liverpool på Anfield mot Tottenham. En viktig match dessutom i kampen om fjärdeplatsen.

Väl på plats i England fick jag reda på att matchen hade blivit inställd, något som inträffade för första gången i Premier Leaguesammanhang på evigheter. Jag skrattade och grät samtidigt för detta var ju naturligtvis bara en indikation på hur säsongen hade varit. Min sambo ruskade om mig i min apati och sa:
-Vi åker tillbaka i augusti och ser en match i säsongsinledningen 2010/2011.

Ja! Tänkte jag. Det är väl lika bra det. Att ta nya tag. Och med en ny säsong, en skadefri trupp, ett förhoppningsvis modifierat spelsystem, ägardelen löst, arenaplanerna lösta, Torres kvar i laget samt en bra inledning med ökat självförtroende kanske, bara kanske, kan Liverpool visa att man fortfarande är ett topplag i engelska Premier League.